ÅSIKT

Hur ser din färg rött ut?

I dag skulle Sonja Åkesson ha fyllt 80. JENNY TUNEDAL söker henne, bakom orden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926. Hon dog 1977, 51 år gammal.
Foto: ROLF PETTERSON
Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926. Hon dog 1977, 51 år gammal.

Jag lever ett lugnt liv på Hägerstensvägen 177, tömmer kattlådan och putsar hunden, kokar makaroner och värmer sojakorv. Ute skiner solen eller det regnar.

Det är åttio år sedan Sonja Åkesson föddes. Jag sitter och "tänker på Sonja Åkesson" (och på det som visst kallas "älskad" och på det som visst kallas "efteråt") och på hur stora (tomma) orden kan bli. Till exempel alla de där orden som står runtomkring dikten/poeten/personen /författarskapet och svajar/skriker/ hyllar/skymmer/bygger monument. Vad tror du jag menar med "till minne"?

Du fantiserar om döden. / Döden är hederlig, säjer du. / Den är meningslös, / därmed hederlig. / Du menar att något är hederligt? / Du menar att något inte är meningslöst?

Frågor till en tröstare heter den lilla svarta dikten ur samlingen Ute skiner solen från 1965. Ett kort, skarpt hugg, ett leende med vassa tänder. En Becketts syster skrattar i mörkret: "Du menar att något inte är meningslöst?" Det låter hårt, nästan sadistiskt. Som när någon spräcker en skimrande såpbubbla, sliter bort händerna som håller för ögonen, skriver med röda bokstäver på väggen: Det finns ingen tröst. Visst är döden meningslös, men det skiljer den inte från resten av livet på den här planeten. Men dikten fortsätter, och frågar:

Vad menar du förresten med "hederlig"? / Förresten: vad menar du med "meningslös"?

Det är ingen utmaning. Det är en allvarlig undran. Vad menar du? Vad menar någon med något av alla de där orden? Vad menar jag? Hur ser din färg rött ut? Den sista frågan är namnet på en långdikt som utgör drygt halva Ute skiner solen och en kronjuvel i Åkessons poesi. Filosofen Ludwig Wittgenstein ställde den först, men det är föga förvånande att Åkesson gör den till sin. I själva verket löper dess implikationer som en glödande tråd genom hela hennes författarskap. Tvivlet på våra möjligheter att förstå varandra skriver sig som en förtvivlan över ensamheten i det egna (jaget/språket/kroppen/livet/döden) och en dröm om något som inte alls är meningslöst. Något som inte alls är döden. En utopi, kanske. Kommunikation, kanske. Det där vi skulle ha språket till. Att jag fattar vad du menar. Och tvärtom. Om så bara för ett ögonblick. Helst lite längre.

Vi kan också tala om blommorna (de gula) om fjärilarna, om hudfläckarna, om "lidandet", om "förståelsen", om "gemenskapen" - vi vet inte vad vi talar om.

Jag talar gärna om blommorna, om blommande päronträdskvistar, skimrande mandelblom, långsökta orkidéer, stänk av jasminer och skugga, nätternas meningslöst bristande hyacinter.

Det pratas sällan om dem när det pratas om Sonja Åkessons dikt. Kanske för att skönhet (som i sidenros mot sky av siden) är banalt. Vanligt. Ett mer allmänt poesigods än snoret, smutsen, skiten; allt det där som Åkesson skrev likt ingen annan före henne och som (fortfarande) är det nya svarta i poesimodet. Men det oerhört vackra är också där, liksom självklart, alldeles intill det osnygga - ljuva doftande ord, som drar till sig läsare likt fjärilar. Kronbladen kring blommornas könsorgan lyser. Det bitterljuva i Åkessons verk; nattens molnpälsgråa sken, eller när himlen (så outsägligt späd, stilla) skimrar som ett gammalt blåmärke. (Jag ville sträcka en hand genom den, men sprang hem för att inte bränna en deadline.)

Material, ropade den otålige unge mannen. Material! Det var väl egentligen inte vad som fattades honom, men - Han ville så gärna att natten vore ett bröst, att stjärnorna vore spenar, som han kunde få suga på.

Poesi är i allt, snyftar hon, men skon känner sig ensam i gruset.

Sonja Åkesson föddes inte till poet. Hon blev det. Genom att läsa och skriva och gå skrivarkurs och arbeta och samtala. Det sägs att hon hade dåligt självförtroende, tvivlade på sin dikt. (Kanske för att hon var en arbetarklasslågutbildadkvinnokatt bland poetherremelinerna.) Det märks inte. Dikterna strålar av mod, rörelse, möjlighet. De rör sig från Drottninggatan 83 a till Sandvikens Jernverk och tillbaka igen. De räknar upp somrar och jular, listar recept och spelar rollspel. De betraktar församlingar, folksamlingar, begravningar och bussresor. De vågar hela tiden göra nytt, tänka nytt, vidgas. Få dikten att gå där ingen dikt någonsin tidigare satt sin fot.

Poesi är i allt och allt språk är poetiskt material. Ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog, alltså låga texter till för att snabbt konsumera, till för att framkalla konsumtion, skar Sonja Åkesson fram de skarpa dikterna i Pris från 1968, en rolig, rolig bok som uppmanar till att inte bara tugga och svälja utan också spotta ut, en FANTASIFYLLD KORV:

Så här fräsigt fräck får du vara i vår / Gör en fräck grej! / Gör livet rikare och meningsfullare / GÖR DET SPEXIGT, SEXIGT, UPPKÄFTIGT, POPPIGT / Festliga människor behöver inte sprit för att trivas / Det finns gott om kul saker att leka med

Det finns gott om bedrövande saker att leka med, också, i de kommersiella texterna. Åkesson lyfter fram en hårlös, väldoftande och behagsjuk kvinnomodell som (redan då) stenhårt prånglas ut. Och komiken i en dialog mellan en kvinna och en man, där hennes repliker är hämtade från damtidningar och hans från herrtidningar, är grym: Kärlekens bud - mitt rättesnöre möter Antingen ligger du med mej eller så stryper jag dej! En skriande brist på förståelse, uppskruvad till högsta volym.

I Omöjligt, från Åkessons sista diktsamling finns en mer alldaglig fasa. Den gamla vanliga avgrunden:

"Vi sitter emot

varandra

utan att nå

varandra.

Det är ju ingenting unikt

men känns

så starkt

just nu.

Dina ögon

speglas inåt

onåeliga."

Jag lever ett lugnt liv. Jag stirrar in i det svarta hålet. Jag får hålla på tills jag dör.

Vilket jävla svart hål? Jag stirrar in i det svarta hålet. Vilket jävla förbannat hål? Jag stirrar in i det svarta hålet. Vilket då svart hål? Jag stirrar in i det svarta. Det är inget hål. Det är ord. Det är alla de där dikterna och allt som dikterna gör med mig. Jag tröttnar inte på det. Jag stirrar. Det är inte ett minne. Jag minns inte alls Sonja Åkesson. Jag vill läsa henne alltid.

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)