Kultur

Kriget mot barnen

JOHN PILGER om statsterrorismen - och dess offer

Palestinska barn i byn Anata som förstörts av israelerna.
Palestinska barn i byn Anata som förstörts av israelerna.Foto: ap

Arthur Miller skrev: "Få av oss kan utan vidare ge upp vår tro på att samhället på ett eller annat sätt är förnuftigt inrättat. Tanken att staten har blivit vansinnig och straffar oskyldiga människor är outhärdlig. Därför måste vi inom oss förneka alla bevis för den saken."

Millers sanning framskymtade i televisionen den 9 juni när israeliska krigsfartyg besköt familjer som hade picknick på en strand i Gaza, och dödade sju människor, inklusive tre barn och tre generationer. Samtidigt har USA och Israel kommit överens om att svälta ut palestinierna. Offren kommer till största delen att vara barn.

Detta godkändes den 23 maj av det amerikanska representanthuset, som med röstsiffrorna 361 mot 37 beslutade att stoppa biståndet till frivilligorganisationer som upprätthåller en livsviktig hjälpförbindelse till det ockuperade Palestina. Israel håller inne palestinska inkomster och skatteintäkter motsvarande 60 miljoner dollar per månad. Den här sortens kollektiv bestraffning, som beskrivs som ett brott mot mänskligheten i Genèvekonventionen, påminner om nazisternas järnring runt gettot i Warszawa och den amerikanska ekonomiska belägringen av Irak på 1990-talet. Förövarna har möjligen blivit vansinniga, som Miller skrev, men de tycks förstå sitt eget barbari och öppet demonstrera sin cynism. "Idén är att sätta palestinierna på en bantningskur", skämtade Dov Weisglass, en rådgivare till den israeliske premiärministern, Ehud Olmert.

Detta är det pris som palestinierna måste betala för sitt demokratiska val i januari. Majoriteten röstade på "fel" parti, Hamas, som USA och Israel, med sin oefterhärmliga förkärlek för att kasta sten i glashus, beskriver som terroristiskt. Terrorism är emellertid inte vad som ligger bakom utsvältningspolitiken gentemot palestinierna, vars premiärminister, Ismail Haniya, än en gång hade bekräftat Hamas utfästelse att erkänna den judiska staten, blott med det tilläggsförslaget att Israel skulle följa internationell rätt och respektera 1967 års gränser. Israel har vägrat eftersom landet har en tydlig intention, förkroppsligad i den apartheidmur som håller på att byggas: att ta över mer och mer av Palestina, och innesluta hela byar och slutligen också Jerusalem.

Orsaken till att Israel fruktar Hamas är att Hamas troligen inte kommer att vara någon pålitlig samarbetspartner när det gäller att undertrycka det egna folket för Israels räkning. Ja, en röst på Hamas var i själva verket en röst för fred. Palestinierna hade fått nog av Arafat-erans misslyckanden och korruption. Enligt den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, vars Carter Center verifierade Hamas valseger, "visar opinionsundersökningar att 80 procent av palestinierna vill ha en fredsöverenskommelse med Israel".

Hur ironiskt är inte detta, med tanke på att Hamas uppgång i hög grad berodde på det hemliga stöd organisationen fick från Israel, som, tillsammans med USA och Storbritannien, ville att islamisterna skulle undergräva den sekulära arabismen och dess "moderata" drömmar om frihet. Hamas vägrade att spela med i detta machiavelliska spel och upprätthöll vapenvila i 18 månader trots israeliska angrepp. Syftet med den israeliska attacken mot stranden i Gaza var uppenbarligen att sabotera vapenvilan. Detta är en gammal beprövad taktik.

Nu ska statsterrorism i form av en medeltida belägring bedrivas mot de allra mest sårbara. För palestiniernas del är ett krig som bedrivs mot deras barn knappast något nytt. Gaza, som nu är inhägnat som ett öppet fängelse och terroriseras av överljudsbangar från israeliska stridsflygplan, har en befolkning som till nästan hälften består av barn under 15 år. Doktor Khalid Dahlan, en psykiater som förestår ett hälsovårdsprojekt för barn, förklarade för mig: "Den statistik som jag personligen finner outhärdlig är att 99,4 procent av de barn vi undersökt har utstått trauman... 99,2 procent hade fått sina hem bombarderade; 97,5 procent hade utsatts för tårgas; 96,6 procent hade bevittnat skottintermezzon; en tredjedel hade sett familjemedlemmar eller grannar bli sårade eller dödade."

Dessa barn lider av oupphörliga mardrömmar och "nattlig skräck" och av en psykologisk klyvning som uppstår ur försöken att hantera traumatiska upplevelser. Å ena sidan drömmer de om att bli läkare och sjuksköterskor "för att kunna hjälpa andra"; å andra sidan trängs dessa drömmar undan av apokalyptiska visioner i vilka de ser sig själva som nästa generation självmordsbombare. De upplever detta undantagslöst efter israeliska attacker. För vissa pojkar är idolerna inte längre fotbollsspelare, utan en förvirrad blandning av palestinska "martyrer" och till och med fienden, "eftersom israeliska soldater är starkast och har Apachehelikoptrar". Att dessa barn nu ska straffas ytterligare är kanske något som ligger bortom det mänskligt förståeliga, men det finns en logik i det. Genom åren har palestinierna lyckats undvika att falla ner i det totala inbördeskrigets avgrund, väl medvetna som de varit om att detta är vad israelerna vill. Om den valda regeringen krossas samtidigt som man försöker bygga en parallell administration runt den kollaborerande palestinske presidenten, , kan det mycket väl resultera i det som Oxfordakademikern Karma Nabulsi beskrev som "en hobbesiansk vision av ett anarkiskt samhälle " styrt av disparata miliser, gäng, religiösa ideologer och sönderbrutet av etniska och religiösa stamkonflikter. /.../ Se på dagens Irak: detta var vad [Ariel Sharon] hade i åtanke för oss".

Kampen i Palestina är ett amerikanskt krig, som bedrivs från USA:s tyngst beväpnade utländska militärbas, Israel. I västvärlden har vi fått lära oss att inte tänka på den israelisk-palestinska "konflikten" i de termerna, precis som vi har fått lära oss att tänka på israelerna som offer, inte som illegala och brutala ockupanter. Utan att underskatta den israeliska statens egna skoningslösa initiativ kan man konstatera att om Israel inte hade fått ta emot F-16-plan och Apachehelikoptrar och miljarder dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar så skulle det ha slutit fred med palestinierna för länge sedan. Sedan andra världskriget har USA gett Israel omkring 140 miljarder dollar, till stor del i form av vapen.

Karma Nabulsis jämförelse med Irak är träffande, för samma "policy" tillämpas där. Dödandet av Abu Musab Zarqawi var en fantastisk mediehändelse: det som filosofen Hannah Arendt kallade "handlingen som propaganda", och den hade inte mycket med verkligheten att göra. Amerikanerna och de som fungerar som deras megafoner har sin demon - till och med ett tv-spel i vilket hans hus sprängs. Sanningen är att Zarqawi till stor del var deras skapelse. Att han nu tydligen dödats tjänar det viktiga propagandasyftet att dra bort vår uppmärksamhet från det amerikanska målet att förvandla Irak, liksom Palestina, till ett maktlöst samhälle präglat av etniska och religiösa konflikter. Dödsskvadroner, som upprättats och utbildats av veteraner från CIA:s "upprorsbekämpning" i Centralamerika, spelar en avgörande roll härvidlag. Specialpoliskommandona, en CIA-skapelse som leds av tidigare högt uppsatta underrättelseofficerare i Saddam Husseins Baathparti, är kanske de mest brutala av dessa organisationer.

Dödandet av Zarqawi och myterna om hans betydelse avleder också uppmärksamheten från de rutinmässiga massakrer som utförs av amerikanska soldater, som till exempel massakern i Haditha. Till och med marionettpremiärministern Nouri Maliki klagar över att de amerikanska soldaternas mordiska beteende är något som "förekommer dagligen". Som jag lärde mig i Vietnam är den metod som amerikanerna använder för att utkämpa sina kolonialkrig ett slags seriemördande, något som då gick under den officiella beteckningen "body count".

Detta kallas också "pacificering". Den grundläggande asymmetrin i ett pacificerat Irak och ett pacificerat Palestina är tydlig. Liksom i Palestina bedrivs kriget i Irak mot civila, mestadels barn. Enligt Unicef hade Irak en gång i tiden ett av de bästa statistiska måtten i världen när det gäller barns välfärd. I dag lider en fjärdedel av barnen mellan sex månader och fem år av akut eller kronisk felnäring, vilket är värre än under sanktionsåren. Fattigdomen och sjukdomarna har ökat för varje dag under ockupationen.

Hade Arthur Miller rätt? Förnekar vi inom oss allt detta, eller lyssnar vi till avlägsna röster? Under min senaste resa till Palestina fick jag, just som jag skulle lämna Gaza, se ett skådespel bestående av palestinska flaggor som fladdrade i vinden inifrån de inhägnade områdena. Det är barn som åstadkommer detta. Ingen säger åt dem att göra det. De tillverkar flaggstänger med hjälp av pinnar som de binder ihop, och ett eller två barn klättrar upp på en vägg och håller flaggan mellan sig, alldeles tysta. De gör det i tron att världen kommer att se dem.

John Pilger (kultur@aftonbladet.se)