ÅSIKT

Här är Balzac - igen

MARIA BERGOM LARSSON om mannen som genomskådade sin samtid - och vår

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: TULLIO PERICOLI
Teckning: TULLIO PERICOLI

Honoré de Balzacs värld handlar om pengar och affärstransaktioner. Och om hur pengar griper in i människors själsliv och blir passion. Den motsägelsefullhet som ryms bakom de bästa av goda föresatser och det renaste hjärta. Allt kan korrumperas, allt kan köpas, allt kan reduceras till sitt bytesvärde. Kärlek, hederlighet, moral, konst. I det är han den författare som mest sanningsenligt genomskådat och skildrat sin samtid – och vår. Och det är kanske det som gör honom mest intressant, att vi kan ana vårt eget samhälle bakom hans berättelser.

Balzac var inte adlig, men tyckte 1831 att det skulle passa hans karriär med ett de. Han föddes 1799 och dog av överansträngning femtio år senare efter att ha skapat ett eget litterärt imperium tillkommet under nattliga timmars hårt arbete vid två kandelabrar och iförd en vit specialbeställd munkkåpa. Pennans Napoleon har han kallats för att han lagt under sig det franska samhället och den människa som fötts i den framväxande borgarklassen under restaurationen på 1820- och 1830-talen. Balzacs hela livsverk, La Comédie Humaine, Den mänskliga komedien, är ett väldigt epos över samtiden med över 2 000 personer i dialog med 1200-talets stora epos Dantes Den gudomliga komedien. Medan Dantes verk speglar medeltidens världsbild är Balzacs en analys av de genomgripande omvandlingar av samhället som kommit med kapitalismen och den uppåtstigande borgarklassen.

De bästa av Balzacs romaner är skrivna på 1830-talet ungefär samtidigt med Goethes Faust. Precis som Faust är de ett slags desillusionsromaner, de beskriver en hjälte för vilken det går käpprätt åt helvete och slutar tragiskt. Pappa Goriot, Förlorade illusioner, Eugenie Grandet?

Flera av Balzacs hjältar genomgår den arketypiska resan från landet till den moderna stadens turbulens där de hoppas göra sin lycka. Rastignac i Pappa Goriot hör till dem liksom Lucien i Förlorade illusioner. Förlorar de inte sina illusioner och sin dröm om framgång så förlorar de i varje fall sin oskuld och slutar i moraliskt förfall som Lucien. Förlorade illusioner är på sätt och vis en av de modernaste av Balzacs romaner. Den handlar om det litterära livets kapitalisering, hur konst, litteratur och teater blir varor på en marknad.

Balzac fick själv bittra erfarenheter från denna marknad när han redan som ung investerade i boktryckeri och förlagsverksamhet. 1828 gick hans vidlyftiga projekt i konkurs och förskaffade honom skulder som han aldrig helt blev kvitt. Däremot gav den honom nyttiga kunskaper om vilka skumraskaffärer som användes för att skapa en förmögenhet. För Balzac var pengar smutsiga men fascinerande, han delade in människorna i kassörer eller förskingrare, det vill säga antingen hederliga dumskallar eller skurkar och bedragare. Bankverksamhet förknippade han med utsugning och ocker.

En annan sida av den litterära marknaden var pressen. Tidningen La Presse startades 1836, med ett modernt koncept med dyra investeringar i ny teknologi som finansierades med massupplagor, lösnummerförsäljning och annonser som skulle locka läsare och kapital.

■ ■ Författarna hade ett ambivalent förhållande till denna utveckling. De vämjdes över exploateringen av det andliga men var samtidigt starkt beroende av pressen genom att de ofta publicerade sina romaner som följetonger. De blev ett slags andliga lönearbetare. Det gäller Balzac, men också till exempel Flaubert och till och med Dostojevskij som ibland skrev sina romaner kapitel för kapitel för publicering i samma veckas nummer av tidningen.

Karl Marx beskriver inlevelsefullt i Kommunistiska manifestet hur de intellektuella intar en särställning som lönearbetare. ”Bourgeoisin har avklätt alla de ärevördiga verksamheter, som förut betraktades med from vördnad, deras helgongloria? Den har i stället för den utsugning som dolt sig i politiska och religiösa illusioner satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.” De måste ”sälja sig själva styckevis”, inte bara sin arbetskraft, utan också sitt intellekt, sin inlevelse, sina djupaste känslor, sin förmåga till vision och fantasi, praktiskt taget hela sin varelse. Goethes Faust är arketypen för den intellektuelle som tvingas sälja sig för att nå framgång. Det är denna process som Balzacs Förlorade illusioner handlar om.

Lucien kommer från småstaden Angoulême för att slå sig fram som romanförfattare och poet i Paris. Efter de första förödmjukande mötena med den parisiska överklassen förstår han att det är endast genialitet och hårt arbete som kan ge honom berömmelse. Med sin roman Karl den IXs bågskytt söker han upp förläggaren Dauriat som rycker fjällen från hans ögon: ”Berömmelse”, säger förläggaren, ”det är för tolvtusen francs tidningsartiklar plus middagsbjudningar för tretusen.” Och fortsätter: ”Jag ger inte ut böcker för nöjes skull; jag lägger inte ut tvåtusen francs för att få lika mycket tillbaka; jag spekulerar i litteratur.”

Förläggarens cynism är också författarnas och journalisternas trots att det är dessa som egentligen är de exploaterade. Men systemet är uppbyggt så att de exploaterade som prostituerar sig för att få sina texter tryckta och få så stora honorar som möjligt själva blir exploatörer och gör allt för att finna andra som de kan suga ut. ”’Ni menar alltså vad ni skriver?’ sade Vernou hånfullt till Lucien. ’Vi för vår del säljer våra ord och lever på det? Artiklar som läses i dag och är glömda i morgon är i mina ögon inte mer värda än det honorar de inbringar.’”

På de fattiga konstnärernas och intellektuellas egen restaurang Filocoteaux nära Sorbonne möter Lucien journalisten Étienne Lousteau som blir hans mentor. Han avråder Lucien från att gå in i författaryrket. ”Jag kom hit liksom ni med hjärtat fullt av illusioner. Jag drevs av kärlek till konsten och av ett obetvingligt begär att vinna ära.” Till sist blir hans råd: ”Vanhedra er inte som jag för att leva.”

När Lucien ändå segervisst vill utmana Paris introducerar han honom i journalistikens villkor:

”Nej min vän, nyckeln till framgång i litteraturen heter inte arbete utan exploatering av andras arbete. Tidningsägarna är företagare, vi är bara deras hantverkare. Och ju medelmåttigare personen i fråga är, desto fortare kommer han sig upp: han måste vara i stånd att svälja levande grodor, finna sig i allt, stryka de litterära sultanernas tarvligaste passioner medhårs? .” Själv recenserar han teater och litteratur i boulevardtidningar. Men honoraren är usla. I stället är det gratisexemplar av böcker och fribiljetter på teatrarna som håller den nakna nöden borta. De författare som snålar på gratisexemplar blir obönhörligt sågade i recensionerna.

Luciens genombrott kommer med en teaterrecension som väcker allas förtjusning. Plötsligt är han berömd, får uppdrag för en tidning och finner en älskarinna i skådespelerskan Coralie som visserligen redan underhålls av en rik sidenhandlare.

Lucien dras in i en virvel av supéer, middagar och baler. Och litterära intriger. Men hans sensibla personlighet klarar inte berömmelsen. Han tar vilka smutsiga uppdrag som helst, skriver till sist ner sin enda hederlige vän Daniel d’Arthez roman som han egentligen hyllar som storslagen, byter politiskt läger till ultrahögern och utmanar fel personer. ”Lucien hade nu blivit en ursinnig rojalist och romantiker efter att förut ha varit lika ursinnig liberal och voltairian.”

Till sist står han utan pengar, vänner och beskyddare och möter överallt förakt. Han har inte förstått att hantera systemet av korruption, intriger och exploatering. När han förfalskar en växel med sin svågers namn för att klara sin ihåliga ekonomi och låter denna ruinerad gå i fängelse har han nått den moraliska botten och lämnar Paris som en bruten man.

Balzac skrev senare en fortsättning på Förlorade illusioner, Kurtisanernas liv, där han låter Lucien uppstå bara för att ännu en gång gå under.

■ ■ Var stod Balzac själv i förhållande till det samhälle han skildrar? I förordet till Den mänskliga komedien 1842 skriver han: ”Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar, Religionen och Monarkin? .” Det råder ingen tvekan om att hans fräna kritik av den uppåtstigande borgarklassen kom från höger. Monarkin och Kyrkan var nödvändiga för att förhindra samhällets sönderfall.

I ett brev från 1840 (som ingår i Jan Myrdals ambitiösa Balzacutgivning på 70-talet) kan man läsa: ”Monarkins principer är lika absoluta som republikens? Det är Folket eller Gud. Makten kan bara komma ovanifrån eller underifrån? Kristendomen är ett fullständigt system som går rakt emot människans depraverande tendenser, och absolutismen är ett fullständigt system för att undertrycka samhällets söndrande intressen. Båda två håller ihop. Utan katolicismen har Lagen inget svärd, och vi har bevis för detta i dag? Jag säger det med hög röst: jag föredrar Gud framför folket.”

Det intressanta är att Balzac på 1970-talet kom att stå i centrum för en litteraturpolitisk debatt kring realismen. Kan en författare genom sin inträngande realistiska skildring av samhället bli progressiv och framåtsyftande trots att han själv intar en konservativ politisk ståndpunkt? Finns det något som kan kallas realismens seger? Vi som förespråkade det lutade oss tungt mot den ungerska litteraturteoretikern George Lukács texter om Balzac. ”Balzac gestaltar kampen mot den kapitalistiska förnedringen av människan”, skriver han i sin essä om Förlorade illusioner och tycker sig bakom Balzacs ”förtvivlade sannfärdighet” skymta den ”uppåtgående proletära humanismen”. Om detta kan man ironisera i dag, men faktum kvarstår att Lukács essä trots retoriken är en fördjupad och intressant läsning.

Om Balzacs realism öppnar för socialistiska lösningar eller för mer av Kyrka och Kung beror antagligen på den som läser honom. Socialisten finner i hans romaner en bekräftelse av kapitalismens rovdrift som motiverar socialistiska lösningar. Den konservative får sin värdekonservatism bekräftad och vill ha mer av Kyrka och Kung för att bemästra samma rovdrift. Det viktiga är att Balzac får oss att se vad som sker i samtidens – och vår samtids – samhälle.

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)