ÅSIKT

Rensa i toppen

...eller bär ut alla oss som tror på P1. BJÖRN ELMBRANT svarar i radiodebatten

KULTUR

Radioveteranen Björn Elmbrants angrepp på radioledningen i (Aftonbladet i onsdags) har väckt stor uppmärksamhet både utanför och inom radioheset. Mejlen har vällt in, diskussionen på aftonbladet.se är livlig, och i går debatterade Elmbrant och Sveriges Radios vd Peter Örn i P1, den kanal som nu - enligt Elmbrant - förflackas.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Peter Örn svarade på kritiken i går - och idag kan vi publicera en replik från Elmbrant.

Peter Örn skriver att det är högt i tak på SR. Men det är det ju inte. De flesta i radiohuset är dessvärre rädda eller ­tiger av andra skäl.

Jag har hittills fått 164 lyssnarmejl ­efter min artikel i Aftonbladet; 160 positiva, 4 negativa.

Rustan Rydman, lyssnare i Stockholm, hävdade i sitt mejl att ”Debatten måste äga rum utanför SR – lyssnarna måste vara med i debatten. Tvinga ut SR:s chefer på planen, visa korten.”

Därför är jag glad att Peter Örn har svarat. Han är ute på plan, men han visar inte korten.

På en punkt gör Peter Örn det lätt för sig. Han försöker beskriva mitt inlägg som en attack på P4 och medarbetarna på P4. Det är det inte.

Han är inte heller trovärdig när han väljer den uppläggningen. Jag har jobbat nio år av mitt liv åt lokala nyheter på en liten tidning.

Jag formligen älskar bra lokaljournalistik. Alla som känner mig vet att när jag kom tillbaka till radion som Ekochef 1984 tjatade jag om att hela Sverige skulle ­höras. Men jag tystnade efterhand, för snart var det uppenbart att SR-ledningen körde det viktiga lokalradioprojektet ­resursmässigt i botten.

Och det fortsätter. I public service-proppen som riksdagen tog i våras fanns starka skrivningar om vikten av P4:s ­lokala identitet – ändå väljer SR-ledningen att två timmar mer av riksproduktion ska malas in i P4-tablåerna. Varför? Ska inte P4 få vara lokal?

I onsdags fick jag ett mejl från Ingrid Edfast på Radio Västernorrland. Hon skriver:

”Låt P4 bli en ännu bättre lokal kanal och låt P1 fortsätta vara en kunskaps­kanal med politik, debatt och bra utrikesrapportering – men ställ inte kanalerna mot varandra.”

Det tycker jag med. Men varför ställer du, Peter Örn, kanalerna mot varandra? Hur kan det faktum att P4 haft två hemska decennier och blivit den fattige kusinen från landet, hur kan det någonsin vara ett argument för att P1 också ska formateras att bli på det ­sättet?

När jag talar om P4-khmerer så är det inte lokalradions medarbetare jag syftar på. Många är – som till exempel Ingrid Edfast – oerhört ambitiösa, trots inga resurser alls.

P4-khmererna är de gamla lokalradiochefer som Peter Örn valt som sin ledning. Många av dem är präglade av tillvaron att inte ha några pengar, resurser och medarbetare. Det som varit en tvingande nödvändighet har efterhand tankemässigt blivit en norm.

Alltså ska också P1 bestå av billig, puttrig flödesradio. Men varför det? Ska P1 inte satsa på det vi är bra på?

”Bra program lockar lyssnare i alla åldrar, men ytlighet förlorar alla på”, skriver en lyssnare, Göran Jartin i Varberg till mig.

Khmerer – jag kan hålla med om att det är hårda ord. Men det är en belysande bild. För det finns i det vi varit med om under den gångna vintern ett inslag av kunskapsförakt som motiverar ordvalet. Inga P1-medarbetare jag talat med reagerar mot ordet. Åtskilliga skulle nog vilja dra till med något ännu värre.

Nu talas det om att det är 100 miljoner eller mer som ska sparas inom Sveriges Radio. Här finns mycket att reda ut. Vart har pengarna som SR fick i återbäring från Alecta tagit vägen?

Är det sant att miljoner runnit i väg när SR:s beställarchef Eva Blomquist köpt in alldeles för dyra program från produktionsbolagen? Jag tror att en oberoende revisor skulle kunna belägga mitt påstående att program köpts in utifrån ”som självändamål och som ideologisk riktning”, som jag skrivit, men som Peter Örn nu försöker dementera.

När jag använder hårda ord är det ­inte som en personlig vendetta. Jag har det bra på radion, jag har den frihet och de resurser jag behöver, jag behöver ­inte hämnas några gamla oförrätter. Personligen tycker jag att Peter Örn är klok och sympatisk, och jag delar hans sociala engagemang.

Men han har ett betydande problem. De mejl jag fått från P1-medarbetare (och från några på P4) visar ett 100-procentigt stöd för kritiken – och många uttrycker en djup skepsis mot Örn och de människor han valt ut till den gigantiska byråkrati med dubbla lager av chefer som utgör radioledningen.

Känslorna bland medarbetarna på golvet i radiohuset varierar, från att man skäms till att man är förbannad eller känner sig djupt nedslagen, berövad glädjen och drivet i det man ska göra. Men samma gemensamma nämnare finns: noll i förtroende för SR:s ledning.

Om många är rädda för att framstå som obekväma och vara de första att plockas bort när det nu sägs att några hundra jobb ska försvinna, så måste ­någon framföra detta tråkiga budskap, och nu har det råkat bli jag.

Så Peter Örn har gissningsvis ett val. Antingen rensar han i snårskogen av chefer och överger toppstyrningen av medarbetare och program, på samma sätt som Eva Hamilton, vd på SVT, gjort.

Eller också får han bära ut oss många hundra medarbetare en efter en, vi som tror på en radio i medborgarnas tjänst, vi som tror på ett P1 som prioriterar bildning framför trevlighet, kunskaper i stället för kändisar, innehåll i stället för yta.

Läs också:

Björn Elmbrant