ÅSIKT

Inget att vara stolt över

SVERKER ÅSTRÖM lyssnar på Bildt – och tappar hoppet om svensk utrikespolitik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sverker Åström, född 1915, har varit diplomat i Moskva, Washington och London, chef för UD:s politiska avdelning, ambassadör vid FN, chefsförhandlare med EG, kabinettssekreterare samt ambassadör i Paris. Han har arbetat nära, bland andra, Östen Undén, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
Foto: björn lindahl
Sverker Åström, född 1915, har varit diplomat i Moskva, Washington och London, chef för UD:s politiska avdelning, ambassadör vid FN, chefsförhandlare med EG, kabinettssekreterare samt ambassadör i Paris. Han har arbetat nära, bland andra, Östen Undén, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.

Det var utrikesdebatt i riksdagen för precis en vecka sedan. Vad vi ville höra var vad den nya regeringen anser om hur vår säkerhetspolitik har påverkats av det, enligt regeringens egen åsikt, ”fundamentalt nya skedet i utrikes-och säkerhetspolitiken” och vidare hur vår inställning är till de två allvarligaste problemen i världen just nu, alltså den israelisk-palestinska konflikten och läget i och kring Irak. Om arbetet med att möta hotet från massförstörelsevapnen ville vi också ha upplysningar.

På alla dessa centrala punkter blev vi besvikna.

Säkerhetspolitiken beskrivs i en enda mening: ”Sverige är militärt alliansfritt.” Man kan tycka att detta avgörande viktiga ämne hade förtjänat någon kommentar just med tanke på de dramatiska förändringar som inträffat i vår omvärld. Skälet till tystnaden är uppenbarligen att allianspartierna är djupt oense om säkerhetspolitiken.

Deklarationen innehåller som väntat en bekännelse till en rad ädla syften som vi vill verka för, såsom frihet, fred, försoning, demokrati, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, jämlikhet och miljö.

Det nära samarbetet inom EU och FN understryks med rätta. Vad som däremot totalt saknas är en sammanhållen vision av den globala freds- och rättsordning som Sverige vill vara med om att bygga på grundval av våra traditioner, värderingar och principer. Skälet är nog att en sådan framställning, även om inte USA nämns vid namn, med nödvändighet skulle bli till en svidande polemik mot den amerikanska synen på världen sådan den definierats i officiella dokument och nu praktiseras i Irak.

En av de få sakfrågor som berörs i deklarationen är läget i den israelisk-palestinska konflikten. Det sägs att konflikten måste få en snar lösning. Det är en from förhoppning som tyvärr saknar grund i realiteterna. Det sägs ”att Israel fullt ut anslutit sig till strävan att bygga en palestinsk stat är viktigt och välkommet”. Hur naiv får man vara? Israel har genom utbyggnaden av infrastrukturen i de ockuperade områdena skapat en situation som i praktiken omöjliggör upprättandet av en palestinsk stat värd namnet. Det handlar om avspärrningar, omfattande konfiskering av palestinskt land inte minst i Jerusalemområdet, fortsatt utbyggnad av den olagliga, även av EU kritiserade muren på palestinskt område, ständigt nya bosättningar, för Israels armé och bosättarna reserverade vägar och kontroll av alla vattentillgångar. Eftersom Israel numera åtnjuter hundraprocentigt amerikanskt stöd för allt vad landet säger och företar sig är det osannolikt, närmast uteslutet, att någon väsentlig ändring av dessa faktiska förhållanden kan komma till stånd ens i en avlägsen framtid. Den så kallade ”fredsprocessen” får anses ha kommit till vägs ände.

Med särskild spänning räknade vi med att få ta del av hur regeringen anser att Sverige bör förhålla sig till det fortsatta kriget i och kring Irak. Något överraskade blev vi nog av att denna den allvarligaste konflikten i världen sedan andra världskriget behandlas i enda mening: ”Utvecklingen i Irak inger stor oro.” Nog hade vi kunnat förvänta oss någon ytterligare reflexion, med tanke på de omvälvande politiska, rättsliga, ekonomiska, etiska och humanitära konsekvenserna av Irakkriget för hela mänskligheten.

Utgångspunkten bör vara att svenska regeringen efter anfallet på Irak i mars 2003 klart uttalade att detta, liksom den efterföljande ockupationen, stred mot folkrätten, i själva verket mot FN-stadgans allra viktigaste bestämmelse, den om förbud mot väpnat angrepp. Den svenska regeringen har veterligen inte ändrat ståndpunkt vilket, om så hade skett, borde ha påpekats i deklarationen. Det innebär att våra relationer just nu till USA inte rimligen kan ha den grad av vänskaplighet och förtrolighet som annars vore naturlig.

Saddam Hussein hängdes för att han beordrat avrättning av ett hundratal invånare i en stad där opposition mot hans fruktansvärda tyranni kommit till uttryck. President Bush har inte veterligen givit några liknande order men hans beslut den 20 mars 2003 att, med klart lögnaktiga motiv, starta det olagliga kriget mot Irak har kostat ett oändligt större antal människor livet. Antalet omkomna irakiska civila kan vara upp till en halv miljon. En och en halv miljon människor har flytt, många av dem till Sverige. Inbördeskrig pågår. Något hundratal människor dödas varje dag. Stora delar av landet har förrötts. Det kommer i bästa fall att ta generationer att återställa landet till någon grad av normalitet.

Nu har Bush ökat trupperna i Irak, tydligen i en fåfäng förhoppning att med allt hänsynslösare metoder (av den typ som användes för att totalförstöra Falluja för några år sedan) slå ned den folkliga rörelse som nu med vissa sekteristiska inslag närmast ter sig som ett uppror mot ockupationen. Bush börjar likna en spelare i Monte Carlo som i full vetskap om att spelet är förlorat ändå gör en desperat sista satsning.

Det sägs ibland att vår kritik av Bushs Irakpolitik skadar våra relationer till det av alla svenskar älskade Amerika. Motsatsen kan vara fallet. Efter Vietnamkriget fanns det många amerikanska statsmän som tackade Sverige för vår kritik mot Vietnamkriget. Det är fulllt möjligt, kanske sannolikt, att den president som efterträder Bush, demokrat eller republikan, kommer att uttrycka sin högaktning och sin tacksamhet för att vi framfört en principfast kritik mot Irakkriget, en kritik som redan nu omfattas av en majoritet av det amerikanska folket och den amerikanska kongressen.

I deklarationen sägs att EU och USA ”oftast har sammanfallande värderingar och intressen”. Vilken konstig formulering. Oftast? Åtminstone vad gäller Sverige har vi alltsedan Thomas Jefferson fram till George W Bush haft närmast identiska värderingar med USA.

Nu lever vi i en ny tid. Vi har mindre gemensamt med ett Amerika som dramatiskt begränsar sina medborgares personliga integritet genom The Patriot Act och som upprätthåller ett koncentrationsläger på Kuba med 400 fångar, utsatta för ständig, från högsta håll auktoriserad tortyr, berövade alla de rättigheter som tillkommer dem enligt internationella avtal. Det är en allvarlig brist i deklarationen att lägret Guantánamo inte kraftfullt och uttryckligt fördöms.

På de punkter som nu diskuterats är deklarationen sannerligen icke ett dokument som någon i samlingsregeringen, eller någon svensk över huvud taget, kan vara stolt över. Att döma av den debatt i riksdagen som följde på deklarationen finns inte heller mycket hopp om att nya och positiva signaler är att vänta vare sig från regeringen eller oppositionen. Maktskiftet förra hösten må ha varit befogat ur allmänna demokratiska synpunkter – men att det skulle leda till en mera kraftfull, principfast och konstruktiv utrikespolitik än den som fördes av regeringen Persson verkar vara en fåfäng förhoppning.

Sverker Åström