ÅSIKT

Vi är tortyrens offer

SLAVOJ ZIZEK om en framtvingad "bekännelse" - och vad som händer med oss andra

1 av 2 | Foto: ap
Khalid Sheik Mohammed erkände den 15 mars enligt Pentagon att han var ledaren för 11 september- attackerna - ett erkännande som ifrågasatts på många håll.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Khalid Sheik Mohammeds bekännelse dominerade rubrikerna i våra medier blandades moralisk upprördhet över hans brott med tvivel. Går bekännelsen att lita på? Tänk om han bekände mer än han gjort sig skyldig till, antingen på grund av en fåfäng önskan om att bli ihågkommen som den stora terroristiska mästerskurken, eller därför att han var redo att bekänna vad som helst för att slippa utsättas för ännu mer ”water boarding” (drunkningssimulering) eller andra ”avancerade förhörsmetoder”. Vad som tilldrog sig betydligt mindre uppmärksamhet var det enkla faktum att tortyr nu för första gången hade normaliserats, och framställts som något som var acceptabelt. De etiska och juridiska konsekvenser som detta kan komma att få är något som är väl värt att begrunda.

Det som försvann mitt i all upprördhet över det fasansfulla i Mohammeds brott var frågan om hur våra samhällen behandlar sina svåraste brottslingar – genom att döma dem och bestraffa dem hårt. Det tycktes som om det, på grund av Mohammeds handlingars natur (och på grund av den behandling som han hade utsatts för av amerikanska myndigheter) inte skulle gå att bestraffa honom ens på samma sätt som vi bestraffar den uslaste barnamördare. Det förefaller som om inte bara terroristerna själva utan också kampen mot dem måste bedrivas i en juridisk gråzon, med illegala medel. Vi har alltså de facto ”legala” respektive ”illegala” brottslingar: de som ska behandlas i enlighet med lagliga procedurer (och företrädas av advokater, etc) och de som befinner sig utanför lagen. Den lagliga rättsliga prövningen och bestraffningen av Mohammeds brott har nu gjorts meningslösa – ingen domstol som agerar inom ramen för vårt juridiska system kan hantera företeelser som illegalt frihetsberövande, bekännelser som framtvingats med hjälp av tortyr och liknande.

Detta faktum säger oss mer än det avser att göra. Det försätter nästan bokstavligen Mohammed i en position som levande död, i den ställning som den italienska politiska filosofen Giorgio Agamben benämner homo sacer: juridiskt död (berövad en definitiv juridisk status) men ännu levande i biologisk mening. Och de amerikanska myndigheter som behandlar fångar på detta sätt intar också en mellanposition som utgör motsvarigheten till homo sacer: Washington uppträder som en laglig makt, men USA låter inte längre sina handlingar omfattas och inskränkas av lagen – handlingarna utförs i ett tomrum som visserligen upprätthålls av lagen, men som inte regleras av rättsäkerhetens principer.

Vad ska man då säga om det realistiska motargumentet: kriget mot terrorn är smutsigt, man hamnar i situationer där tusentals människors liv beror på den information som man kan avtvinga fångar? (Tortyren av Mohammed var för övrigt inte något exempel på den situation av akut tidsnöd som tortyrförespråkare hänvisar till som motiv för att legitimera tortyr: Mohammeds bekännelse räddade inte några liv.) Gentemot denna form av ”ärlighet” bör man hålla fast vid det skenbara hyckleriet. Jag kan mycket väl tänka mig att jag, i en enskild situation, skulle kunna tillgripa tortyr – emellertid är det i så fall av yttersta vikt att jag inte upphöjer detta desperata val till en universell princip. I linje med situationens oundvikliga, brutala tidspress bör jag helt enkelt göra det. Endast på detta sätt, genom själva omöjligheten i att upphöja det jag tvingats göra till en allmän princip, kan jag bevara den rätta känslan för det fasansfulla i det jag gjorde.

När det, i femte säsongen av 24, visade sig att hjärnan bakom den terroristiska komplotten var ingen mindre än USA:s president, var det många av oss som ivrigt väntade på att få se om Jack Bauer också skulle utsätta presidenten – ”världens mäktigaste man”, ”ledaren för den fria världen” (för att nämna ett par av de Kim Jong Il-aktiga titlar han har) – för samma standardprocedur som han tillämpar på terrorister som inte vill avslöja en hemlighet vilken kan rädda livet på tusentals människor. Kommer han att tortera presidenten? Verkligheten överträffade nu televisionen: det som 24 fortfarande hade anständighet nog att skildra som ett oroväckande och desperat val å Jack Bauers sida, presenteras nu – i Mohammeds fall – som en normal procedur.

De som, utan att öppet förespråka tortyr, utan vidare accepterar den som ett legitimt ämne för diskussion är på sätt och vis farligare än de som uttryckligen stödjer tortyr. Moral är aldrig bara en fråga om det individuella samvetet. Den frodas bara om den hålls uppe av det som Hegel kallade den ”objektiva anden”, den uppsättning oskrivna regler som utgör bakgrunden till varje individs handlande, som säger oss vad som är acceptabelt och vad som är oacceptabelt. Ett tecken på framsteg i våra samhällen är till exempel att det inte är nödvändigt att argumentera mot våldtäkt: det är ”dogmatiskt” uppenbart för alla att våldtäkt är fel, och vi känner alla att det är att göra för mycket att ens argumentera mot våldtäkt. Om någon skulle få för sig att argumentera för det legitima i våldtäkt så vore det ett sorgligt tecken om någon skulle känna sig tvungen att argumentera emot honom – våldtäktsförespråkaren borde omedelbart diskvalificera sig själv, framstå som löjlig. Och samma sak borde gälla för tortyr.

Är vi medvetna om vad som ligger i förlängningen av denna normalisering av tortyren? En viktig detalj i Mohammeds bekännelse antyder något om det. Det rapporterades att de agenter som torterade honom utsatte sig själva för drunkningssimulering och bara stod ut i mellan tio och femton sekunder innan de var redo att erkänna precis vad som helst, medan Mohammed däremot vann deras motvilliga beundran genom att han utstod metoden i två och en halv minut, den längsta tid de kunde minnas att någon klarat.

Är vi medvetna om att den senaste gången sådana uttalanden var en del av den offentliga diskussionen var långt tillbaka på senmedeltiden, när tortyr fortfarande var ett offentligt spektakel, ett hedervärt sätt att pröva en tillfångatagen värdig fiende som kunde vinna publikens beundran om han utstod smärtan med värdigheten i behåll? Behöver vi verkligen den här sortens primitiva krigarmoral?

Detta är anledningen till att de främsta offren för offentligt erkänd tortyr är vi alla, den allmänhet som informeras om tortyren. Vi bör alla vara medvetna om att en värdefull del av vår kollektiva identitet har gått oåterkalleligt förlorad. Vi befinner oss mitt uppe i en process av moralisk korruption: de som har makten försöker bokstavligen knäcka en del av vår etiska ryggrad, de vill förminska och upphäva det som med fog kan sägas vara civilisationens största landvinning, utvecklingen av vår spontana moraliska känslighet.

Slavoj Zizek