ÅSIKT

Råttor och människor

ÅSA LINDERBORG om överlevare i klasskampen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De som aldrig sett en råtta har överdrivna föreställningar om dess storlek, men en råtta blir sällan större än två gatstenar, inklusive svans. De gula tänderna växer flera centimeter per år och har en hårdhet som bara kan jämföras med stål. När råttan biter i elektriska kablar, vilket den gärna gör, blir gaddarna ett slags tändplån – man beräknar att 25 procent av alla bränder i USA uppstår på det viset.

De äter gärna ost och äggröra men avstår, om de kan välja, från persikor och kålrötter. Som de överlevare de är, etnifierar de enkelt sina smaklökar; råttor som bor i närheten av asiatiska krogar föredrar sådan mat framför det italienska köket och vise versa. De älskar jordnötssmör och gillar att dricka öl.

När råttan inte äter – möss knaprar, råttor frossar – förökar den sig. En hane kan knulla tjugo gånger om dagen, han fortsätter långt efter att honans intresse svalnat, ja hon behöver inte ens vara vid liv för att duga som värd för hans drifter. Utkonkurrerade hanar kan bilda bögkollektiv.

Det är svårt att tycka om råttor men efter att ha läst Robert Sullivans Rats – en bok som titeln till trots är översatt till svenska – känner jag i alla fall en viss ömhet inför detta djur som sprider livsfarliga sjukdomar, förstör mattillgångar, tar sig in i de fattigas bostäder och biter barn när de tittar på tv. I ett års tid stod Sullivan i Edens Alley, en anspråkslös gränd inte långt från Wall Street, och studerade råttor. Med djuren som prisma berättar han om New York och stadens historia.

Varje gång människan har erövrat en ny kontinent har råttan genomfört en ”skugginvasion”. En fyrbent ockupationsarmé har kastat sig ut ur handelsfartygen och tvingat bort de råttor som redan fanns. Likt den vite mannen med sin tropikhatt snart skaffade sig världsherravälde, har rattus norvegicus, det vill säga den norska eller bruna råttan, framgångsrikt utrensat den svarta råttan, även om en gerillaarmé i New England länge gjorde motstånd.

Råttans historia handlar om de icke representativa människorna; överklassen har talat om underklassen som vore de råttor. Och det är de fattigaste människorna, ofta immigranterna, som tvingats ta den största råttbördan. I Harlem, där männen i genomsnitt har kortare medellivslängd än männen i Bangladesh, beräknar man att det går tre råttor per lägenhet – men det är bara när de dyker upp på fina Park Avenue som de anses vara ett problem.

Tack vare råttorna fick USA 1963 sin första hyresstrejk, ledd av Jesse Grey. Han uppmanade hyresgästerna att ta med råttorna till domstolen, vilket gav resultatet att vissa bostäder renoverades. Svarta Pantrarnas ”kulturminister” Emory Douglas gjorde flera affischer på hyresgästernas kamp mot både råttor och hyresvärdar, nu samlade i volymen Black Panther – The Revolutionary Art of Emory Douglas. På en bild sitter en kvinna och måttar med ett gevär mot ett råtthål, samtidigt som hennes barn ligger bredvid och dricker mjölk ur nappflaska.

Råttans historia är alltså en berättelse om klasskamp. När New York drabbades av en bogserbåtsstrejk fick arbetarna i väntan på nytt avtal oväntad hjälp av råttorna, som demonstrativt smorde kråset på gatorna under dagtid. När den legendariske fackföreningsledaren John De Lury tog ut sophanterarna i strejk 1968 bjöd tio tusen ton sopor råttorna på ett gästabud av sällan skådat slag. Resultatet blev att sophanterarna kom upp i bättre lönevillkor än många poliser.

Att studera råttan, skriver Sullivan, är att ”iaktta staden från dess inälvor, att känna livet mullra i dess tarmar”<7i>. Bästa sättet att minimera antalet råttor – de går inte att helt utrota – är att städa staden. Med sitt välutvecklade luktsinne kan en råtta identifiera ett råttgift ner till en miljontedel. Skadedjursbekämparna har alltså ett svårt arbete. Vissa uppnår rockstjärnestatus inom sin bransch, och åker runt i landet på föredragsturnéer som drar tusentals andra skadedjursutrotare. Så får de, vars existens ofta förnekas om de kallas till fina restauranger och hotell, leva ut sin yrkesidentitet. De sätter en ära i att ha ihjäl så många råttor som möjligt, samtidigt som de lever på att råttorna faktiskt finns där och sätter skräck i medborgarna. Medellivslängd för en råtta är ett år, vanligtvis dör den av olika matsmätningsgifter.

Råttan lever rakt under oss, i gångar vi inte vet existerar. De råttor som letar mat i dagsljus är de svagaste medlemmarna i kollektivet. De mest välmående ser man aldrig, de kanske aldrig ens kommer upp till markytan. Likt den

härskande klassen inom människorasen, håller de sig osynliga samtidigt som de dirigerar hela samhällskroppen. Räcker inte maten i staden till, skapas stränga hierarkier inom gruppen. I värsta fall utbryter inbördeskrig, med sexuella övergrepp, massmord och kannibalism. Råttan är, som Sullivan konstaterar, ”vår spegelvända art”. Man förökar sig, konsumerar, konkurrerar, äter tillsammans och dricker öl ihop.

Trots en något knölig översättning bjuder Robert Sullivan med Rats på en sällsynt stimulerande läsning – som tack och lov saknar illustrationer. Enda problemet är var i bokhyllan den ska stå: naturskildring, historia, sociologi…? Jag flyttar den från den ena hyllan till den andra, samtidigt som jag i mitt inre kartotek placerar den bland böckerna jag lovar mig själv att aldrig göra mig av med.

Natur/Samhälle

Konst

Åsa Linderborg