ÅSIKT

Slummen exploderar

LARS MIKAEL RAATTAMAA om ett klasskrig - och ett land som, faktiskt, skulle ha rum för alla

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om hela jordens befolkning skulle bo i Kiruna så skulle de få fem kvadratmeter var. Så sa man när jag var liten. Efter sammanslagningen med Karesuando 1971 var det världens största stad. Nånstans i huvudet etsade sig en fascination inför städers ytor och människor i stora mängder. En halv friggebod, det är inte så dåligt. I dag har ytan krympt till tre kvadratmeter. Fortfarande plats för säng bord och stol. Och nog ska även år 2050 års förmodade tio miljarder människor rymmas: två kvadratmeter var. Nu är det väl inte så att alla jordens sex miljarder människor vill bo i Kiruna. 70-talets fyra miljarder ville visst inte det - om det nu inte var för att ingen berättade att de skulle få plats.

Just den viljan är ämnet för Mike Davis bok Planet of Slums och David Harveys Spaces of Global Capitalism Towards a Theory of Uneven Geographical Development.. Varför bor folk där de bor? Om inte i Kiruna så var och hur? I vilken mån är det en fri vilja och i vilken mån strukturella processer? Alltså: hur ser ojämlikhet ut i rummet?

Att jorden förmår att hysa dubbelt så många människor idag som på 60-talet och sex gånger så många som vid förra sekelskiftet är en framgång för artefakten mänskligheten. Men det paradoxala är att utvecklingen av befolkning och ekonomi inte sker i samma rum. Det är länge sen Malthus blev motbevisad av verkligheten men än idag har vi ack så svårt att begripa vad vi ska göra med den insikten. Jag menar - klart det är bra med människor men dom är ju så många, och uppför ju sig så pöbelaktigt ouppfostrat.

Det verkliga kriget mellan civilisationerna, skriver Mike Davis, är inte mellan religioner eller kulturer utan mellan slummen och centralstaden. I i-ländernas städer står tillväxten nästan stilla sedan länge, och i jordbruksområden världen runt växer befolkningen endast långsamt. Det rum som stått för den snabba tillväxten av jordens befolkning det senaste halvseklet är tredje världens slumförorter. Vi närmar oss två miljarder människor i slum.

Mike Davis bok är en tsunami av siffror och statistik som på ett märkvärdigt sätt hålls samman av hans frenetiska stil. Hela tiden stiger de enskilda berättelserna till ytan. I Bangalore, Indiens it-boomtown, finns det nitton toaletter för 102 000 invånare; i Dar es-Salaam kostar en dunk vatten en femtedel av en normal familjs inkomst; i Luanda är 83 procent arbetslösa. Det finns berättelser nog att fylla tv och tidningar jorden runt åtminstone millenniet ut.

En tredjedel av jordens befolkning bor nedströms där skiten samlas: avfall; arbetslöshet; sjukdomar; vattenbrist. Ja även naturkatastrofer: man talar om classquake. Även jordbävningar drabbar människor ojämlikt. Jordens mest eldfängda områden är inte Australiens eukalyptusskogar utan slummen. Och det är inte bara olyckshändelser som får bränderna att bryta ut. En bisarr historia är då Manila våren 1993 drabbades av storbränder i åtta olika slumområden. Det visade sig senare att de var anlagda av markägarna. Favoritmetoden var att dränka in en katt i kerosin, tända eld på den och låta den springa in i slummen och sprida elden. Katter var att föredra, hundar dog för snabbt.

Det går alltid åt helvete, behövs ett landområde kan pöbeln vräkas. Pol Pots tömning av de kambodjanska städerna är känd, mindre känd är att nästan lika många tvingades på flykt inför OS i Seoul 1988. Imelda Marcos, den ökända diktatorns hustru, tvingade 160 000 invånare att flytta sig ut ur kameravinklarna inför ett besök av Gerald Ford. Efter diktaturens fall på Filippinerna ville inte Corazon Aquino vara sämre: hon vräkte 600 000.

Det går åt helvete med kommunistiska diktatorer, och det går åt helvete med fascistiska, men allra mest åt helvete har det gått sedan Världsbankens Robert McNamara och den engelske anarkistarkitekten John Turner fann varandra på 70-talet. Människor trivdes i slummen, sa man, det behövs inga stora offentliga bostadsbyggnads- och infrastrukturprojekt. Staten ska hålla borta sin näsa. Den amerikanska journalisten och stadsbyggnadsprofeten Jane Jacobs hade börjat predika "det finns ingen slum" tio år tidigare i USA, och det passade som hand i handske för den nymornade nyliberalismen. Och allt börjar gå åt helvete i en oanad hastighet. Slummen exploderar, både som form och massa.

David Harveys bok Spaces of Global Capitalism är en teckning av ojämlikhetens gestalt i rummet. Men bokens första essä har vare sig rum eller stad eller något annat geografiskt begrepp som centrum utan är en historieskrivning av tiden från 70-tal till idag, från tiden för nyliberala icke-förhållandet till slum och framåt. Han menar att det vi har bevittnat är ett klasskrig uppifrån. De strukturomvandlingar som världen genomgått har inte lett till ökad tillväxt som det sägs i festtalen, den globala årliga tillväxten per capita som var 3,5 procent under 60-talet och fortfarande 2,4 procent under det krisfyllda 70-talet sjönk till 1,4 procent respektive 1,1 procent under 80- och 90-talen och snuddade under det tidiga 2000-talet bara vid 1 procent. Det var ingen ny fräsch ekonomi som sjösattes, är David Harveys slutsats, utan en restaurering av överklassens makt och kampen har stått om rummens status.

Karl Marx har ansetts vara av mindre värde som uttolkare av den verklighet som är arkitekters och stadsbyggares vardag, rummet. David Harvey har sedan hans vändning från liberalismen till marxismen efter kravallerna i Watts och Chicago på slutet av 60-talet hävdat det motsatta. Marx menade att tidens förintande av rummet var grundförutsättningen för kapitalet med alla dess inneboende motsättningar. Harvey ser det som ett skifte i förståelsen av rummet, från att vara en matematisk yta till att vara ett element av status, identitet och värde. Värdet är Marx viktigaste begrepp i Kapitalet; han definierar det som objektivt och immateriellt. Exemplet Kiruna visade hur staden och arkitekturen fungerar immateriellt, när det gäller rummet är inte fördelningspolitik tillräckligt. Alla kanske inte vill bo där bara för att det finns plats. Frågan om rummet, arkitekturen, husen städerna nationerna, är en fråga om värde, om något immateriellt, men likafullt objektivt. Rummet är en fråga om identitet, och en teori om jämlika rum måste vara en fråga om jämlika identiteter.

Så vem är egentligen parasitär? Bidragstagare? Arbetstagare? Vem är det som konstruerar samhället? Och vem bor misslyckat? Är det Herren som stiftar Kanon och marknadsför nyheter eller är det slaven som producerar och förädlar? Mike Davis är pessimistisk inför det han kallar det informella proletariatet, den nya globala arbetarklassen, kontrollerad av det generella påbudet om flexibilitet (exempelvis vräkningens flexibilitet). Kan det informella vara en lika stark historieskapande kraft som det formella? Kan vi tänka oss en värld skapad av slummens människor? Vilket rum bestämmer?

Jag tror dock att Davis flod av fakta och Harveys flotte av teori kan samverka; när kampen om materia och identitet samspelar i rummet så blir världens två miljarder sluminvånare en historieskapande kraft och inte ett problem.

En pojke från ett Kinshasa med 95 procents arbetslöshet och en vardag av häxprocesser mot barn avslutar Davis bok. Pojken berättar om hur han efter att ha ätit upp 800 människor får hjälp av en sjöjungfru och flyger till Antwerpen på ett avokadoskal. Berättelsen är mer typisk än bisarr, i en tid när vänstern globalt reducerat sig själv till ett elitprojekt och murat in sig i citykärnor jorden runt, när olika icke-demokratiska NGO:s, mer eller mindre kändistäta, anses vara enda möjliga lösningen, så återstår blott trolldom. Det är inte vänstern som organiserar slummen, det är lokala maffior, pingströrelsen och fundamentalistisk islam. Där har vi civilisationernas krig.

Tar vi globaliseringen på allvar kan vi inte längre tala om tre världar. Låginkomsttagar- och höginkomsttagarländer är bättre begrepp. Det är alltid centrum som skapar periferin, två miljarder i slum skapas härifrån. Och även om inte alla vill bo i Kiruna så talar ranka farkoster på Medelhavet och längs Västafrikas kust sitt tydliga språk. Europa löste en stor del av sina slumproblem genom migration till Amerika. Vi kan ta emot mängder av människor som faktiskt vill hit. Säg nio miljoner till i Sverige på tio år, det finns plats, och det kliar i fingrar på mig att börja rita redan i kväll. För det samhället måste vi konstruera, det är inget som naturligt växer fram. Vi behöver ett miljardprogram nu.

Lars Mikael Raattamaa (kultur@aftonbladet.se)