ÅSIKT

JAG BACKAR INTE!

ALEXANDER AHNDORIL om sin Bergmanroman - och debatten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: CATO LEIN

Mot bättre vetande återgav jag i några intervjuer Ingmar Bergmans berömmande ord till mig i telefon: "Jag blev mycket tagen av den här boken och jag tycker att du är en fantastisk författare." Det var både dumt och barnsligt gjort av mig, men jag kände mig smickrad. Min egen fåfänga lurade mig till detta. För innan allt ståhej kring Regissören var nog de flesta överens om att hans omdöme egentligen saknade relevans för min text. Det rör sig faktiskt om en roman. Men efter att själv ha dragit in den verklige Bergman i sammanhanget blev det förstås svårt för mig att protestera när han sedan ändrade uppfattning (eller vad det nu var som egentligen hände) i Babel.

På flera olika sätt var det jag som öppnade dörren och släppte in Bergmans olika reaktioner i konstverket Regissören, ett konstverk som därmed blev större än själva romanen med samma titel. För det går inte längre att läsa denna bok utan att samtidigt integrera Bergmans röst. Och i mina ögon är detta riktigt, det ingår kongenialt i mitt stora projekt att vidga och undersöka fiktionen. Om man skriver om en levande människa så inbegriper man också möjligheten till en reaktion i sitt verk. Verkligheten som omgärdar min roman blir en verksam del av fiktionen.

I Kulturnytt jämför Ulrika Knutson Regissören med Dan Wolgers stöld av soffor på Liljevalchs konsthall. Hon förklarar att man kan läsa boken som en roman: "men egentligen är den mer släkt med ett konceptkonstverk."

Det är klart att jag blev rädd när medierna basunerade ut Bergmans avsky, jag ville gömma mig, men drogs in i denna dokusåpa, naivt överraskad och lika ofrivillig som Bergman när jag drog in honom i min roman.

Redan nu känns reaktionerna nästan självklara, men innan de kom var de inte möjliga för mig att förutspå. Fiktionens gränser är uppenbart såriga, men samtidigt är det lite historielöst att försöka stoppa konstens förnyelse med pekpinnar. Romanen befinner sig alltid i rörelse, den söker sig runt, stöter mot burens galler, och med jämna mellanrum hittar den nya öppningar.

Vissa kommer att färdas med förflyttningarna, andra att ställa sig i vägen. Vissa kommer att glädjas som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet: "i linje med idén om romanen som den genre som ständigt förmår vidga sina gränser liknar den ingen annan jag läst." Medan andra kommer att förfasa sig som Aftonbladets Maria Bergom Larsson: "en moralisk gräns har passerats".

Det genuint annorlunda med Regissören har något att göra med det som Leif Zern formulerar i sin recension i Dagens Nyheter: "Ahndoril skriver, ett flimmer av ord, utan att lägga en skugga av distans eller "fiktion" mellan sig själv och de skeenden han betraktar." Stanna nu och fundera lite över denna mening, för det här är spännande. Vad är det egentligen Zern pekar på? Det är att jag i en roman inte lägger en skugga av "fiktion" mellan mig, Alexander Ahndoril, och det jag betraktar. Kan någon förstå detta? Vad är i så fall fiktion? Vad är en roman? Jag undrar om inte Zern på sitt smarta sätt fick syn på att fiktionen inte längre finns i Regissören, inte som en skiljevägg mot verkligheten.

Visserligen har verkligheten alltid trängt sig in i fiktionen och fiktionen har alltid påverkat verkligheten, men detta har av de flesta betraktats som en korrespondens mellan två läger, medan jag betraktar det som ett gemensamt uttryck för ett gemensamt läger. Fiktion och verklighet är nödvändiga för varandra. Det är fel att säga att de sitter ihop, för de är egentligen ett kött med en enda röst.

Men dokusåpor, skvallerjournalistik, bekännelseskrifter? Finns det nu ingen gräns för det lämpliga, för vad man får göra? Jo, det finns gränser överallt. Men hur de upprätthålls vet jag inte. Antagligen är de i första hand auktoritetsbundna, som Gunder Andersson så klokt kom in på i Aftonbladet i söndags.

Jag brukar tänka att man inte kan spränga gränser överhuvudtaget. Det handlar bara om att sluta tro på dem. Och när man inte tror på gränsen, inte ser den, så är det knappast något problem att fortsätta framåt. Men så länge man tror på den är det å andra sidan omöjligt att passera. Problemen uppstår egentligen bara i mötet mellan dem som tror på en speciell gräns och dem som inte tror på den.

I en essä i Ariel (2005) skrev Maria Wahlström: "Ahndoril tycks utgå ifrån att syftet med varje möte med en text är att generera en faktisk förändring. Gång på gång försöker han lämna läsaren i en valsituation i själva passagen mellan fiktion och verklighet."

Jag gjorde kanske något nytt med denna roman, men egentligen tror jag inte att någon är först med att göra något, lika lite som att någon är sist. Romanen är i ständig rörelse, det vet jag. Fiktionen är fortfarande farlig, gränslandet är alltid sårigt. Och jag vet att jag (även om jag blivit lite räddare) inte kommer att kunna avbryta mitt projekt att undersöka fiktionens ytterområden.

Läs också:

Alexander Ahndoril