ÅSIKT

Ge oss radio för vuxna!

BJÖRN ELMBRANDT om sveket mot P1 och den stora publiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Björn Elmbrant.
Foto: Rolf Pettersson
Björn Elmbrant.

"Vart vänder man sig för att vara med och bestämma och påverka eller är radion ett helt toppstyrt företag där man skiter i oss lyssnare?"

Denna uppfordrande fråga kom i ett mejl häromdagen från Bo Widegren i Löderup, sedan de kvalitativa försämringarna i framför allt P1 presenterats.

Vafalls? Är det lyssnarnas sak att avgöra vad P1 ska sända? Blir inte det något slags populism?

Nej, egentligen är det motsatsen till populism, därför att alla arga lyssnarbrev egentligen handlar om samma sak. Lyssnarna vill att vi ska behålla tilltalet av dem som vuxna. Lyssnarna tilltros förmågan att begripa inte bara plånboksfrågor utan även Mellanösterns komplicerade konflikter och ålens väg från Sargassohavet till svenska vattendrag.

Detta är P1:s hjärta.

Många av reaktionerna i brev och mejl jämför därför med Sveriges Televisions (SVT) utveckling från ett tydligt public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, till en av flera kommersiella kanaler i neurotisk jakt på unga lyssnare.

Jag tror att det i det korta perspektivet riskerar bli en fåfäng jakt.

På samma sätt som du förmodligen aldrig kan få ett 80-procentigt valdeltagande av människor under 35 år, är det lika självklart att det är först när man blivit vuxen på riktigt, som man på allvar börjar behöva till exempel P1 eller Uppdrag granskning, ett av tv-programmen som känns oumbärliga.

Lyssnarreaktionernas bild är entydig. I mejl och brev återkommer samma tema, man ser P1 som en del av demokratin och som en viktig motvikt mot SVT:s uttunning.

Och nu ska P1 inte längre få vara den motvikten.

En av attackerna gäller Studio Ett:s fördjupningstid kl 16, som i dag ofta används för att belysa utrikesfrågor. Där vill nu P4 ta hand om tiden och sända om samhällsfrågor inför publik på köpcenter i Örebro eller Umeå. Men kommer publiken att vilja lyssna till bildlösa ljudreportage från SR:s korrespondenter i Jerusalem eller Washington? Inte.

I praktiken minskar därmed utrikesbevakningen i P1, samtidigt som samma sak sker på SVT med nedläggningen av Dokument utifrån.

Till detta ska utrikesmagasinet Konflikt i P1 på lördagsmorgnarna läggas ner och ersättas av ett program som diskuterar mångfald som ett svenskt problem.

Ingen behöver tveka om vad konsekvenserna blir av det som nu sker på flera programområden.

Sakta kommer sålunda ribban att sänkas, och Sverige att bli ännu mer slutet och navelskådande än vad det redan är. Vi tvingas leva i en allt mer globaliserad värld utan att få sammanhangen förklarade.

Komplikationerna och nyanserna kommer att försvinna.

I ett papper med udden riktad mot Studio Ett som nu cirkulerar inom SR står att "abstraktionsnivån får inte vara så hög att lyssnare stöts bort". Det vill säga just det vuxentilltal som de flesta P1-lyssnare älskar.

P1 mot P4, är det utvecklingsoptimism som står mot utvecklingspessimism?

Nu efter maktskiftet i Rosenbad är det väl ingen som vågar ta ordet "folkbildningsuppdrag" i sin mun. Men någonstans är det ju det som det i grunden handlar om. Ska vi svika de starka förväntningar som alltjämt finns på oss?

Det som nu händer på Sveriges Radio är av stort allmänintresse, eftersom vi nu utsätts för samma sak som stora delar av den offentliga sektorn varit med om i tio, femton års tid, och som de berörda gråtit på nätterna över, kämpat mot på dagarna.

Det vill säga att "leka affär", att sänka sina kvalitativa mål för att klara konkurrens utifrån, konkurrenter som vill ta om det gottaste men inte det svåra.

Nu säger Eva Blomquist, ansvarig för upphandlingar på Sveriges Radio, att P1-program som Föräldrarna och Barnen är jättebra, men att de måste läggas ned, därför att Sveriges Radio vill få fart på produktionsbolagens intresse för att göra liknande program.

Det är fullständigt barockt. Om produktionsbolag knackar på dörren och har förslag på program som är klart bättre än det SR gör, ska man självfallet upphandla dem. Men om denna marknad inte riktigt finns, om kompetensen utifrån är osäker?

Det låter som marknadsfundamentalism.

Spåren förskräcker när man under det gångna decenniet med konstlade medel velat skapa marknader. Var finns utvärderingen av det som skett med Posten och SJ, med skolorna och arbetsförmedlingarna, med elpriserna och mobiltelefonerna?

Posten var pionjär på girotjänster, trettio år innan bankerna upptäckte denna affärsmöjlighet. Postens anställda har av sin ledning steg för steg fråntagits möjligheterna att göra det som de har kompetens för.

Alla har vi sett de duktiga kvinnor som sitter i luckan i något som heter Svensk Kassaservice, som bara är ett övergångsskede inför en snar nedläggning. Om SR:s ledning inte tänker om, riskerar Sveriges Radio att bli medievärldens motsvarighet till Svensk Kassaservice.

Jag älskar entreprenörer och häromdagen träffade jag några spännande sådana. De hade en och samma mening, de sanna entreprenörerna är de som lyssnar på kunden, ger kunden ett mervärde.

Det vill säga, överfört till Sveriges Radio, att vi vill ge lyssnarna ett mervärde utöver det som vi kan få genom att läsa tidningar eller titta på tv.

Men det är precis det som SR-ledningen vill ta bort.

För att kunna göra detta är ledningen på väg att omdefiniera public service, från program för alla till program för olika individuella intressen. Men public service är faktiskt större än att härma de olika magasin som finns på tidskriftshyllan i tobaksaffären, magasin för livsstil, mat, mode, heminredning.

Risken med den hårdnischade journalistiken är att vi skapar tidningar, hemsidor och radioprogram och i förlängningen ett helt samhälle, där alla sitter inlåsta för sig och bara ägnar sig åt sina snäva intressen och aldrig behöver möta andras problem eller invändningar.

Public service handlar om ytor för de gemensamma angelägenheterna. Att du kan slå på radion och plötsligt höra någonting som du inte från början är särskilt intresserad av, men som visar sig vara otroligt intressant.

Det vill säga: att vi förmår skapa mötesplatser för utbyten av oförutsägbar information och oväntade synpunkter.

Dessvärre sker nu samma sak runt- om i världen. Kraven på snabb avkastning beskär den kvalificerade journalistiken. Mindre utrikesjournalistik, mer av snabbskitna nyheter, mindre av reflektion och eftertanke. Så lyder marknadens diktat.

Men vem har bestämt att SR ska följa marknadens diktat?

Så vart ska Bo Widegren i Löderup vända sig med sitt ursinne? Han skriver: "Kvalitet kan man inte åstadkomma genom genvägar och där klockan och penningen är enda ledstjärnan. Hur ska jag påverka detta och stoppa vandaliseringen?"

Det är en viktig fråga.

Björn Elmbrant