ÅSIKT

Har vi fått mer att dölja?

JAN ARNALD om Bergman-debatten - och ett hot som inte kommer från författarna

1 av 3 | Foto: Lotte Fernvall
Jan Arnald.
KULTUR

Är det verkligen en slump att så många företeelser i samtiden talar om privatlivets helgd kontra offentlighetens krav? Det har slagit mig i samband med den något infekterade debatten om Alexander Ahndorils roman Regissören att allting för närvarande verkar samverka. Vi tycks just nu ha ett behov av att diskutera vissa gränser – mellan privat och offentligt, mellan fakta och fiktion.

Själv hamnade jag, utan att ha den blekaste aning om det, i en kader av författare som alla skriver skönlitterära verk om verkliga personer. En sorts biografisk romantrend. Jag var lika förvånad som alla andra. Uppriktigt sagt visste jag inte ens att någon annan höll på med det. Och tittar man noga har det faktiskt hållits på med det ganska ofta i det förflutna också – någon autentisk ”trend” är svår att urskilja.

Likväl dras saken nu till sin spets vid ett intressant tillfälle. Vi lever ju i en tid då frågan om privatlivets vara eller icke vara är hyperaktuell. Debatten om övervakningskameror och avlyssning går varm (och överhettas regelmässigt). Dokusåporna jobbar sig målmedvetet längre och längre in i intim­sfären (det är som att jobba sig in mot kärnan av en lök, till slut återstår inte ett smack). Bloggarna är platsen där var och varannan människa plötsligt viker ut sitt själsliv. Mobbare följer sina offer långt in i hemmets vrå via nätet och sms. Så har vi kvällstidningarna som med sina belöningssystem för läsarfotografier vill göra hela befolkningen till paparazzi.

Och så som grädden på moset denna strida ström av oförsynta författare som gör ständiga biografiska övertramp ?

Det är som om det är själva det litterära skrivsättet som är hotet. Biografier hotar ingen. Det finns en vetenskaplighet där som ger intrången i privatsfären en aura av rättfärdighet. De fiktiva element som varje något sånär sammanhållen biografi med absolut nödvändighet innehåller mörkas glatt, och allt får en prägel av oomtvistlig autenticitet.

Dikten håller inte den distansen, den tvingar sig på och gräver sig in. Det är dess natur, dess mening. Är det verkligen ett hot som på något vis kan jämställas med paparazzi och internetmobbning, med dokusåpor och buggning? Ibland låter det nästan så i debatten.

När jag själv skulle nalkas författarparet Maria Wine och Artur Lundkvist i romanen Maria och Artur var det på något vis både självklart och rättvist att göra det i litterär form. Det kändes som den logiska mötesplatsen för oss.

Artur – inte alltid den mest vidsynta i det verkliga livet men väl i det litterära – hade definitivt föredragit det. Och för Maria – inte alltid helt konsekvent i sina ställningstaganden – var det de dagliga besöken i diktens värld som förlängde hennes liv alldeles påtagligt. Båda höll litteraturen väldigt högt, nästan absurt högt – nittonhundratalshögt – och det var också via dikten och skriften de kom varandra närmast. Två människor som i så hög grad levde i dikten förtjänade att få sina liv beskrivna i dikten.

Så såg mitt resonemang ut. Hade det sett likadant ut om de hade varit vid liv, som Ingmar Bergman och Käbi Laretei? Det finns förstås människor i min bok också som fortfarande är vid liv – var går gränsen för vilka man ska kontakta och diskutera med? Utgör döden – då ”offren” inte längre kan ”försvara sig” – den absoluta skiljelinjen? Jag tycker inte det. Men jag hade definitivt diskuterat saken med dem, skickat dem manus, lyssnat noga på dem. Ungefär som Ahndoril verkar ha gjort. Att han sedan av allt att döma har blivit offer för en av ett eller annat skäl ändrad åsikt är en annan sak.

Summa summarum. Har det under bara de senaste åren hänt någonting avgörande med våra privatliv? Varför har de hamnat så i centrum? Är de verkligen så utsatta? Och är de verkligen så intressanta? Det finns två olika perspektiv på det, och jag vacklar mellan dem.

Å ena sidan kan naturligtvis en ökad offentlig insyn i våra liv missbrukas å det grövsta. Så länge vi lever i ett öppet, demokratiskt samhälle är det kanske inte så farligt, men som vi har sett i alldeles för stora delar av Sverige finns det ingen garanti för att så alltid är fallet. Och plötsligt befinner sig horder av övervakningskameror och buggningstillstånd i händerna på sverigedemokraterna ?

Å andra sidan undrar jag om vi plötsligt har fått mer att dölja. Gör vi fulare och fulare saker i intimsfären? Gör vi så mycket som inte tål dagens ljus att det verkligen är värt att terrorister, knarkkungar och pedofiler får gå fria för att hålla det kvar i mörkret? Kort sagt: Vad är vi rädda för? För oss själva?

Det enda som är riktigt säkert är att hotet knappast kommer från författarna.

Läs också:

Hela debatten om Bergman-romanen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)