ÅSIKT

Låt oss slippa tvångströjor!

KULTUR

■ ■I dag tillträder EVA HAMILTON som ny vd för SVT, ett public service-företag i viss gungning: sparkrav, ny teknik och jakt på nya tittargrupper - samtidigt som SVT ifrågasätts av den nya, borgerliga regeringen som redan hunnit halvera sändningstillståndet från sex till tre år.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Vad ska Eva Hamilton göra i detta läge? Vi bad henne om en programförklaring så här på första arbetsdagen som vd. Här är den:

Foto: Vd, SVT

Det pågår en märklig debatt om vad SVT står för. En återkommande åsikt är att vi har blivit för lika de kommersiella kanalerna, att vi sänder samma typ av program.

Det är inte sant. Välj vilken dag som helst, slå upp tv-sidorna och jämför tablån för SVT 1 och SVT 2 med de kommersiella blandade kanalernas. Var finns en motsvarighet till SVT-program som Agenda, Existens, På spåret, Toppform, Antik-rundan, Kobra, Argument eller Vetenskapsmagasinet? Var hittar den sportintresserade folkidrotter såsom orientering och innebandy, eller de stora mästerskapen i ett 15-tal olika sporter? I TV 3, TV 4, Kanal 5 och TV 6 dominerar underhållning och anglosaxiska långfilmer.

Ibland misstänker jag, lite dystert, att de som debatterar SVT:s uppdrag är strängt upptagna människor som sällan har tid att titta på tv. Och jag hoppas innerligt att deras bild av SVT:s utbud inte är skapad via andra mediers tv-bevakning. För visst gillar jag att läsa om SVT på kvällstidningarnas nöjessidor - men hur många spaltmillimeter ägnas åt våra faktaprogram och hur många spaltmeter går till att berätta om de senaste nöjesprogrammen?

Om jag har rätt i dessa dystra tankar, så skulle effekten bli att vi på SVT tvingas försvara oss mot en bild av vårt utbud som har ganska lite med verkligheten att göra. Jag tror dessutom att det ökade utbudet av allt fler kommersiella tv-kanaler av många uppfattas som att alla tv-kanaler likriktats och stöpts i samma form. Men det är ju fel! På samma sätt som det i dag är stor skillnad mellan de gratisutdelade tidningarnas och dagstidningarnas innehåll, så har skillnaden mellan SVT och de kommersiella kanalerna ökat. Det bevisar de årliga undersökningar som görs av Göteborgs universitet.

Det var länge sedan SVT stod i monopolställning på den svenska tv-marknaden. I dag är vår roll snarare utmanarens. För vi står för det som är annorlunda. Vi får pengar av tittarna för att göra kvalitativt bra program. På olika sätt, genom olika uttrycksformer. Det är vårt uppdrag. De andra kanalerna gör program för att få pengar. Det är en viktig skillnad. Vi kallar vår utgångspunkt Fri television.

I början av nästa år drar vi i gång ett omfattande programarbete, som bland annat syftar till att definiera varje programtitel utifrån ett public service-värde. En sorts varudeklaration. Det kan visa sig att några program får stryka på foten vid en sådan granskning, helt enkelt för att de inte tillför något mervärde.

Medan SVT inte behöver ta någon hänsyn till några andra än tittarna, ska de kommersiella kanalerna både tillfredsställa ägarnas krav på vinst och annonsörernas krav på "rätt" tittare. Numera kan annonsörerna också påverka innehållet direkt. De fristående produktionsbolagen har nämligen ofta krav på sig att dra in en stor andel av programkostnaden från sponsorer, innan de kan sälja programmen till de kommersiella kanalerna. Djurprogram kan vara bekostade av foderleverantörer, inredningsprogram av färgtillverkare, etc. I sammanhanget är det värt att notera att SVT:s samlade sponsringsintäkter (hårt reglerade) uppgår till mellan 40 och 50 miljoner kronor om året, vilket kan ställas mot vår totalbudget på ca 4 miljarder kronor.

Kritiken mot public service-bolagen utmynnar ofta i att vi ska låta bli att göra program "som de kommersiella kan och vill göra". För visst gör vi underhållning och nöjesprogram. Med stor glädje och framgång. Men också där finns en skillnad: bara SVT prioriterar att producera breda program, som vänder sig till hela befolkningen såsom Så ska det låta eller Allsång på Skansen. Att våga stå för humanism och jämställdhet även i underhållningsprogrammen är en viktig del av vårt uppdrag. Skulle uppdraget smalas av och vi hindras från att göra underhållningsprogram och stora sportsändningar, riskerar våra kanaler att enbart bli en angelägenhet för de redan aktivt samhällsintresserade. Och då förlorar också våra nyheter och våra kulturprogram i genomslag. Jag vågar påstå att det inte gynnar någon, allra minst utvecklingen av demokratin som allas angelägenhet.

Allt detta tillsammans kallas för public service. Många europeiska länder har public service-bolag. Där pågår samma diskussion som hos oss. Starka krafter lobbar för en utveckling som i USA, där public service-tv är begränsat till områden som marknaden inte finner lönsamma.

I Sverige och våra grannländer slåss de stora medieföretagen om makten och inflytandet över tv-kanaler och tidningskoncerner. Att de dessutom kontrolleras av allt färre ägare är oroande. Maktkoncentrationen ökar och de självständiga rösterna i landet blir allt färre. Mot bakgrund av dragkampen om reklam-tv- kanalerna i de nordiska länderna är det extra viktigt att bevara mångfalden och de oberoende public service-företagen i vår del av världen.

Det är bara starka och livskraftiga public service-företag som kan ta ansvar för både minoriteter och den stora publiken. Vår nya kulturminister vill att SVT ska texta fler program så att hörselskadade får lättare att följa med. Det är ett bra krav och ett uttryck för de förväntningar som finns på oss. Vem skulle ens komma på tanken att ställa samma krav på de kommersiella kanalerna?

Medieprofessorn Kent Asp konstaterade ( Dagens Nyheter 20 okt 2006) att public service-idén inte alls är föråldrad. Tvärtom, menar han, är det viktigt att det finns några programföretag som i dag verkligen står fria från politiska och ekonomiska intressen: "Inom medievärlden börjar vi få ganska ont om sådana."

Till sist vill jag än en gång understryka att för SVT är alla tv-tittare lika mycket värda, unga och gamla, majoriteter och minoriteter.

Så låt oss slippa tvångströjor och begränsningar. Bara starka, oberoende och moderna medieföretag i allmänhetens tjänst kan stå upp mot likriktning och tingel-tangel. Sveriges tv-tittare och radiolyssnare är värda ytterligare minst 50 år med självständiga public service-företag.

Läs också:

Eva Hamilton