Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Slutet gott, allting gott

ÅSA LINDERBORG läser den första Krig och fred - som det fanns all anledning att skriva om

Leo Tolstoj. Teckning: TULLIO PERICOLI   Leo Tolstoj. Teckning: TULLIO PERICOLI

Jag minns min tonårsläsning av Krig och fred. Eldprovet. Tog jag mig inte igenom den, tänkte jag, kunde jag inte påstå mig vara intresserad av litteratur. Namnen dansade fram över sidorna och skapade oreda och ångest tills jag förstod att det är oviktigt vem som är släkt med vem. Leo Tolstojs ärende var större än att teckna den ryska societetens sociogram.

När jag nu läser om boken förvånas jag över hur snabbt sidorna rinner iväg. Visserligen kan man enkelt räkna till minst fyra olika Nikolaj, men det är ändå inte mer än tre familjer och cirka femton namn att hålla reda på.

Tolstoj skrev Krig och fred två gånger. Den första versionen var han så missnöjd med att han bestämde sig för att skriva en ny – den som blev känd över hela världen (för svenskar företrädesvis i Hjalmar Dahls översättning). Ursprungsversionen låg bortglömd för andra än ryska litteraturvetare till år 2000 då den gavs ut i Moskva. Nu föreligger den i svensk översättning av Staffan Skott (Albert Bonniers). Inledningen är densamma och det mesta är sig likt, men mycket är också annorlunda.

Krig och fred, skriven i början av 1860-talet, utspelar sig under Frankrikes krig mot Ryssland 1805–13. Den börjar med slaget vid Austerlitz och slutar med Moskvas brand. I ursprungsversionen är krigsskildringarna kortare, men den pacifistiska agitationen likväl kompromisslös. Det fattiga manskapets rädsla och plåga kontrasteras mot befälens barnsliga önskan att leka krig med fanor och fanfarer. ”Krig är mord”, skriver Tolstoj som själv hade varit officer under Krimkriget, krig är ”meningslöst”.

Krig är också en manlig praktik, men i adelsdamernas salonger i Moskva och Sankt Petersburg diskuteras slagfälten förnumstigt av män och kvinnor som inget vet. Här finns de som menar att Ryssland måste vara en stormakt av ren artighet, för annars rubbas balansen i Europa. Här finns tsaristerna, opportunisterna, nationalisterna, krigsromantikerna och de som i Napoleon Bonaparte ser Antikrist. Här finns också en och annan apart jakobin som ännu inte har förstått att Napoleons program är att störta det gamla i gruset utan att för den skull låta folket skaka av sig förtrycket.

Egennyttan släpas fram i dagsljuset. Aristokratin ömsom avskyr, ömsom dyrkar Napoleon beroende på om Ryssland för tillfället befinner sig i krig eller i förbund med den borgerliga karriäristen som symboliserar uppkomlingarnas samhälle. Samtidigt som feodalklassen säger sig vilja offra sina liv för tsar Alexander, älskar de honom bara på villkor att de kan stoppa hans liberala reformer. Den som inte tidigare är intresserad av rysk historia blir det garanterat av att läsa Tolstoj.

Tyvärr är även de filosofiska diskussionerna kortare i ursprungsversionen. Så saknar jag till exempel diskussionen mellan Pierre och Andrej om huruvida Gud finns och om man kan fylla livet med en mening i religionens ställe. Men den viktigaste, om personlighetens roll i historien, är med. Det finns inga stora män, hävdar Tolstoj i en implicit replik mot Thomas Carlyle, det finns bara en massa determinerande omständigheter – och okunniga historiker som lismar för ”hjältar” som dragit ut folk i döden.

Liksom sin inspirationskälla Balzac placerar Tolstoj det mänskliga känslolivet under mikroskop. Men om de flesta i Balzacs persongalleri lider moralisk bankrutt, är människorna hos Tolstoj snarare ömkliga för att världen är ömklig. Pierre, förläst på Rousseau, är den enda idealisten som kvävs och lider.

Ingen gestalt är outgrundlig, även om vissa karaktärer här är oförlösta i jämförelse med den andra versionen. Detta gäller kanske särskilt Natasja, som representerar Tolstojs kvinnoideal, hans Beatrice. När Tolstoj skrev om boken fördjupade han hennes personutveckling från lek och lättsinne till allvar och anspråkslöshet. Där får hon också till viss del representera Tolstojs lösning på samhällsproblemen: askes. Radikalare än så var han inte.

Skott har förtjänstfullt gjort svenska av Tolstojs enkla och effektiva prosa. Han har valt att behålla den långa meningsbyggnaden och lyckats få den melodiska ryskan att flyta även i översättning. Frågan är dock varför man alls ger ut ursprungsversionen som i allt väsentligt kommer till korta i jämförelse med den Krig och fred vi redan känner. Att locka läsare med en hittills okänd (och rumphuggen) episod där Andrej går på bordell, är spekulativt. Utgåvan borde ha försetts med en fullödig efterskrift som åskådliggör och kommenterar skillnaderna mellan de båda versionerna. Nu är den bara intressant för litteraturvetare och specialister.

Till legenden hör att Tolstoj övervägde att kalla boken ”Slutet gott, allting gott”. Den titeln hade möjligen passat till den första versionen där alla män lyckligt återvänder från fronten till sina väntande kvinnor, likt upplösningen i en operett. Den andra boken slutar mer så som krig och fred alltid plägar göra: Alla kommer inte hem. Alla är inte lyckliga.

Det sägs ofta att Krig och fred är oavslutad, eftersom sista kapitlet verkar ofullständigt. Jag är inte säker på att det förhåller sig så, men också i ursprungsversionen tycks den rastlöse Tolstoj på slutet ha tappat intresse för sin egen berättelse. Det känns lite snopet, för även om Krig och fred är voluminös hade den gärna kunnat vara längre. Om jag som tonåring var mer imponerad över min bedrift att ha läst boken än boken i sig, vill jag nu gratulera alla lyckliga människor som fortfarande har denna läsupplevelse framför sig – även om jag rekommenderar den version som Tolstoj själv stod för.

Åsa Linderborg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet