ÅSIKT

Rödgröna damer - men fortfarande vitt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Efter valet var många glada över att jämställdheten i riksdagen ökat. 45,3 procent kvinnor blev 47,3 procent kvinnor. Hurra, ropade vissa.

Mindre känt är att det knappast är det borgerliga blocket vi har att tacka för det. Av de borgerliga ledamöterna är 42,7 procent kvinnor. Och då förbättras ändå statistiken av folkpartiets 50–50-fördelning. Maud Olofsson som krävde varannan damernas i rege­ringen har all anledning att se över centerns egna listor. Partiet ökade med sju mandat och blev samtidigt sju fler män i riksdagen.

Det är istället den rödgröna sidan som har satsat på kvinnorna. För första gången i historien är kvinnorna rentav fler än männen, 52 procent. Vänsterpartiet som har den högsta andelen kvinnor, hela 63,6 procent, har därför genast anklagats för att vara emot jämställdhet.

■ ■Att läsa Lenita Freidenvalls avhandling Vägen till Varannan damernas som handlar om kvinnorepresentation i svensk politik mellan 1970 och 2002 är rätt upplysande.

Hur kom vi hit? Ja, det var inte genom det konservativa mantrat att bara välja den som ”är mest kompetent”, utan det handlar om ett målmedvetet arbete. Lenita Freidenvall ser tre partier som de ”tidiga trendsättarna” – folkpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet. Från 90-talet och framåt är det mp, s och v som drivit på. De partier som inte vill stå och skämmas har helt enkelt fått hänga på när de gör sina riksdagslistor.

Förändringen har varit möjlig eftersom de pådrivande inom trendsättarpartierna nått praktiska resultat, och sedan fått sällskap av en opinion som ser deras sak som ”legitim”. En sådan förändringsprocess är att föredra framför lagstiftande kvotering, menar Freidenvall. Men som sagt, snabbt går det inte alltid.

■ ■ Fortfarande är ledamöter med invandrarbakgrund få i plenisalen. Något som fått folkpartiets Fredrik Malm att på DN Debatt vilja ändra reglerna för personval. Om 8-procentsspärren för att väljas in vid personval togs bort skulle fler invandrare kunna nå riksdagen, menar han.

En översyn av partiernas nomineringsprocesser och en seriös diskussion om diskriminering skulle ge ett större utfall.

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)