ÅSIKT

Alla vill veta var du köpt din tröja

THERESE BOHMAN om en litteratur som ryms i en Mulberry-handväska

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En ny programserie på SVT heter Shopping och handlar om just detta, en ny serie på TV3 heter Lyxfällan och handlar om att ta sig ur osunt konsumtionsbeteende. Antalet modebloggar växer med ljusets hastighet och inget hörn av internet är snart fritt från bilder på H&M:s designersamarbeten, Nicole Richies nya hårfärg och fåniga små stövletter utan skaft.

Jag skriver det här med en viss trötthet. Jag har sett för många bilder av innehållet i Mulberry-handväskor på senaste tiden – ett populärt inlägg på modebloggar. Jag läser tjugo, kanske trettio modebloggar om dagen och ja, jag börjar inse att jag har hamnat i ett destruktivt beteende. I Mulberry-väskans eleganta djup dväljs ofta en bok, har jag lärt mig. Inga tilltufsade tamponger och luddiga näsdukar. De får iallafall inte synas på bild. Det får däremot Sophie Kinsellas En shopaholics bekännelser – tidigare utgiven i Sverige under titeln En köpgalen kvinnas hemliga liv, vilket låter som en artonhundratalsdiagnos i stil med kvinnohysteri. ”Shopaholic” däremot låter som ett sofistikerat litet missbruk som är postmodernt identitetsskapande och frigörande, en kreativ sysselsättning nästan.

De senaste årens konsumtionskultur har inte ett soundtrack, utan en egen litteratur. Den handlar om unga kvinnor i storstäder som – oftast genom en lycklig slump – rör sig i exklusiva miljöer. Sedan Sex and the City är New York själva sinnebilden för det glamourösa storstadslivet, och där utspelar sig Lauren Weisbergers Alla var där, som upprepar konceptet från föregångaren Djävulen bär Prada: ung kvinna försöker passa in i ett sammanhang som är betydligt mer sofistikerat än vad hon är, kryddat med bakom kulisserna-detaljer från en sluten värld – i bioaktuella Djävulen bär Prada är det modevärlden, i Alla var där är det reklam och promotion. ”Bette får betalt för att festa!” är bokens tagline, och den handlar om hur Bette lämnar sitt tråkiga kontorsjobb och av en slump får anställning på ett högklassigt festfixarföretag, där hennes karriär tar fart efter att det har börjat gå rykten om att hon har ett förhållande med New Yorks mest åtråvärda ungkarl.

Det är en ytlig värld där alla är vansinnigt framgångsrika, eller åtminstone upptagna med att verka det. Josefine, huvudperson i Jenny Leebs Grevgatan 22, får inte betalt för att festa, men skulle antagligen gärna vilja. Hon är strax 30, bor i Stockholms innerstad och jobbar på reklambyrå. Reklambranschjobb är uppenbarligen den ultimata symbolen för att man lever ett korrekt och trendigt urbant liv. Boken är full av noggranna redogörelser för adresser, klädmärken och klubbar, och även om det finns annat också – en betydligt mer engagerande bihandling om Josefines syster, som kämpar med både självförverkligande och en otrogen man i villaförorten – hindrar det inte känslan att det är för ytans skull man läser. En romantisk komedi är för all del bra, men en romantisk komedi där alla har Gucci-solglasögon är bättre.

Bland all yta finns det emellertid en varmare typ av chic-litt, där Helen Fielding och Marian Keyes är de stora förebilderna. Hos dem saknar huvudpersonerna både dyra kläder och imponerande jobb, och har i stället humor och en förmåga att hamna i bisarra situationer, men är för den skull inte mindre förutsägbara – ungefär som att man inte automatiskt blir originell med en vintage-handväska längre, eftersom alla har vintage-handväskor. Cecelia Aherns Där regnbågen slutar är skriven som en brevroman och handlar om Rosie och Alex som blir bästa kompisar som barn och korresponderar sig genom livet. I samma stil är Melissa Banks Drömstället – senkommen efterföljare till bestsellern Flickornas handbok i jakt och fiske – där man i novellartade nedslag får följa huvudpersonen Sophie Appelbaum genom livet (och reklambranschen). Aherns huvudperson är irländskt charmig, komplett med burlesk själv- ironisk humor, medan Drömställets Sophie är avigt anti-charmig – tänk Chloë Sevigny i Last days of disco. Att man tycker att detta är intagande är själva förutsättningen för att böckerna ska funka.

Som en blandning av den ytliga storstadsskildringen och det charmiga vardagslivet finns Denise Rudberg, som i sin Matilde lyckas med det de flesta andra misslyckas med: att skapa trovärdiga personer. Rudbergs Matilde har slutat sitt jobb i reklambranschen (sic) för att skriva en roman, och trasslar in sig i relationer samtidigt som hon lever som nyskild mamma till två döttrar. Matilde utspelar sig till stor del i välbärgade kulturkretsar, med självupptagna författare och förmögna gallerister. Det är ett överklass-Stockholm, där man tröstar sig med att shoppa designerväskor och där det inte finns några ekonomiska begränsningar.

Samtidskonsten är full av idéer, men tom på skönhet, vilket får chic-litten att framstå som en estetikens sista utpost: Denise Rudberg berättar detaljerat och närmast sensuellt om kläder, måltider och inredningar och Sophie Kinsella beskriver lyriskt sammet, siden, kashmir och pärlbroderier. Av åttiotalets tantsnusk syns inga spår, sexscenerna är obefintliga. Det redogörs i betydligt större utsträckning (och med mer njutning) för plagg och inredningsdetaljer än för kyssar och smek. Det är som om Sex and the City-Charlotte fått en egen spin off-litteraturgenre, medan vulgära Samantha skeppades ut tillsammans med brunt som det nya svart (det är svart som är det nya svart nu, eller möjligtvis grått).

I En shopaholics bekännelser klipper huvudpersonen Rebecca bort lapparna i alla kläder hon äger som inte kommer från dyra märken, för att kunna ljuga och säga att hon inte minns var hon köpt dem om någon skulle fråga. Det låter som en paranoid handling, men det ligger inte särskilt långt från verkligheten: På senaste tiden har bloggen Stockholm Street Style blivit populär. Där fotograferas människor på stan (oftast utan att tillfrågas), och bilderna läggs sedan upp för allmän beskådan och diskussion. ”Någon som vet var väskan på bild tre kommer ifrån?”, ”Fina stövlar på tjejen på bild nummer två!”

Bilder som publicerats på internet försvinner aldrig, har vi fått lära oss av alla historier om tjejer som fått nakenbilder utlagda på nätet av gamla pojkvänner. Detta gäller givetvis även bilder på streetstyle-bloggar. Det är som i Pompeji: råkade man spela schack när lavan begravde en gick man till historien som ”schackspelare”. 2006 handlar om att inte gå hemifrån utan att kunna ge ett snyggt svar när alla vill veta var du köpt din tröja.

Bok

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)