Kultur

Så ska de skapa ett Sverige för de rika

DAN JOSEFSSON ser Svenskt Näringsliv ladda om: satsar 12 miljarder på att förändra samhällsklimatet

Några månader före valet i höstas släppte Svenskt Näringsliv en rapport med titeln 500 000 nya jobb är möjliga, där man övertrumfade den borgerliga alliansen genom att kräva rader av nyliberala reformer i Sverige. Affärspressen kunde meddela att Svenskt Näringsliv nu "grävt upp stridsyxan" och den nye vd:n Urban Bäckström sa i en intervju att organisationen åter "ska synas i samhällsdebatten mer konstant och påverka opinionen".

Man har legat lågt i drygt tio år. Men nu är det alltså dags igen!

Redan på 1980-talet var organisationen, i förhållande till landets storlek, världens rikaste i sin sort - och förmögenheten har vuxit sedan dess. Senaste årsredovisningen visar att Svenskt Näringsliv har ofattbara 12 miljarder kronor att "påverka opinionen" med. Det är alltså ett urstarkt Svenskt Näringsliv som nu går till förnyad strid för marknadsfundamentalismen.

Under sitt gamla namn SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) var organisationen i flera decennier synonym med påkostade och framgångsrika kampanjer för ett nyliberalt systemskifte i Sverige. Bakom arbetet stod den legendariske propagandastrategen Sture Eskilsson, han som på 1970-talet i en ökänd promemoria slog fast att SAF måste "skapa en näringslivets ideologi" för att på lång sikt kunna slå tillbaka vänstern.

Sture Eskilsson insikt, som än i dag styr Svenskt Näringslivs arbete, var att den som kan dominera produktionen av idéer i slutänden också kommer att kontrollera landets politik. Det gäller bara att jobba långsiktigt och ha mycket pengar.

I USA satsade näringslivet väldiga resurser på att bygga upp nyliberala tankesmedjor och forskningsstiftelser som Heritage Foundation och Cato Institute. Dessa banade ideologisk väg för Ronald Reagans nyliberala systemskifte under 1980-talet.

Det var förebilden när Sture Eskilsson började bygga upp den nyliberala tankesmedjan och förlaget Timbro, vars idéer bygger på marknadsfundamentalistiska tänkare som Friedrich von Hayek, Robert Nozick, Henri Lepage, James Buchanan, Milton Friedman, Robert Ringer och Ayn Rand. Nyliberalismen blev därmed den ideologi som Eskilsson efterlyst.

Runt Timbro utvecklade Sture Eskilsson ett växande nät av lobbygrupper, pr-byråer och stiftelser, alla med uppgift att på olika sätt sprida marknadsliberalismen till medier, allmänhet och politiker. I nätverket finns i dag namn som Ekonomifakta, Den nya välfärden, Institutet mot mutor, Skattebetalarnas förening, Centrum för rättvisa efter välfärdsstaten och många andra.

Med en flod av böcker, rapporter, tidningar, läromedel, broschyrer och annonskampanjer riktade mot allt från politiker till skolbarn lyckades SAF under 1970- och 1980-talen definiera om själva språket. En demokrati med stark välfärd blev "förmyndarsamhälle". Skatterna som finansierade välfärden döptes om till "skattetryck". Hög levnadsstandard också för låginkomsttagare kallades "sammanpressad lönestruktur". Otrygga jobb blev "flexibel arbetsmarknad", privatiseringar "ökad valfrihet". Det faktum att socialdemokraterna nästan alltid vann valet gjorde Sverige till "enpartistat". Och så vidare.

Den allra viktigaste segern var att man lyckades etablerade myten om den svenska eftersläpningen. Med hjälp av manipulativ statistik kunde SAF "vetenskapligt" visa att höga skatter och stark välfärd ända sedan 1970 lett till att den svenska tillväxten släpat efter. Det nyliberala systemskiftet förvandlades därmed från ideologi till objektiv nödvändighet.

Det SAF-sponsrade SNS konjunkturråd spelade en nyckelroll i kampanjen. Rådet bestod efter 1985 av nyliberala ekonomer som Lars Calmfors, Lars Jonung och Hans T:son Söderström och gav årligen ut en rapport med råd till regeringen. Där framhölls idén att en stark välfärd skadar tillväxten som ett självklart faktum.

Påståendena om "eftersläpningen" trummades också ut via SAF:s övriga kanaler, bland andra av Näringslivets Ekonomifakta som i annonskampanjer meddelade att Sverige höll på att bli omsprunget av Portugal, ett av Europas fattigaste länder.

En helt grundlös smutskastning av välfärdssamhället, det vet vi nu. Men den fick ett enormt genomslag.

Under 1980-talets andra hälft påbörjade den så kallade kanslihushögern inom s-regeringen det nyliberala systemskifte som SAF så länge kämpat för.

Man avreglerade bankernas utlåning, tog bort valutaregleringen, genomförde en jättelik skattesänkning liknande den Ronald Reagan tidigare gjort i USA, övergav den fulla sysselsättningen för att istället fokusera på låg inflation. Dessutom sänkte man företagsskatten till en nivå som var bland de lägsta i hela OECD.

Trots den kraftiga högersvängen hördes bara svaga protester från resten av arbetarrörelsen. Den amerikanske statsvetaren Mark Blyth visar i boken Great Transformations att det är befolkningens föreställningar om hur ett lands ekonomi fungerar som avgör vilka politiska förändringar som kan genomföras. Den politiska kursändringen i Sverige under 1980-talet är ett typexempel: SAF lyckades genom att sprida felaktiga föreställningar om välfärdsstatens kris definiera om ramarna för människors politiska tänkande. När en majoritet av svenskarna övertygats om att nyliberala reformer var enda vägen ur "välfärdsstatens kris" stod dörren öppen för den nyliberala eliten inom socialdemokratin att starta en ideologiskt betingad förändring av landet. Välfärdsvännerna tappade självförtroendet och framstod som orealistiska drömmare, trots att de hade rätt.

Men nyliberalismen fungerade inte. Avregleringarna skapade en jättelik spekulationsbubbla som sprack lagom till det att Carl Bildts regering tillträtt efter valsegern 1991. Bankerna höll på att gå i konkurs, de sänkta skatteinkomsterna skapade ett stort budgetunderskott och arbetslösheten steg från nästan ingenting till femton procent.

■ ■ Carl Bildts regering fortsatte att driva nyliberal normpolitik och plöjde därmed ned Sverige i en ekonomisk depression djupare än den på 1930-talet. Krisen saknade motsvarighet i omvärlden. Den var självförvållad.

SAF fick alltså den politik man arbetat för, men när resultatet visade sig bli massarbetslöshet och 90 000 företagskonkurser var det inte längre lika lätt att vara nyliberal. SAF hade två saker kvar att göra innan man stängde propagandabutiken. 1993 gav man en av sina pr-byråer i uppdrag att producera boken Så blev Sverige fattigt. Där påstås depressionen vara det slutliga beviset på att välfärdsstaten inte fungerar. Denna synnerligen fräcka lögn spreds i alla medier i åratal och lever troligen kvar i många svenskars medvetande än i dag. Därefter pumpade SAF in någonstans mellan 200 och 400 miljoner kronor i kampanjen för att det var "roligare att säga ja" till EU-medlemskap i folkomröstningen 1994.

Sedan tystnade SAF. Under resten av 1990-talet flagnade klisterlapparna med devisen Fri företagsamhet - bra för Sverige på lyktstolparna medan socialdemokraterna sanerade ekonomin genom att ytterligare försvaga välfärden och demokratin.

SAF hade gjort sitt för den här gången.

Men nu har näringslivets påtryckarmaskineri åter satts igång. 2001 skrotade SAF sitt gamla belastade namn och blev Svenskt Näringsliv - som 2003 satsade mellan en halv och en miljard kronor (summan är hemlig) i kampanjen för ett ja till EMU. Precis som på 1980-talet lyckades man dominera medierna med en flodvåg av vinklade "forskningsrapporter", fantasifulla opinionsundersökningar och märkliga "ekonomiska fakta". Det hela understöddes med en gigantisk annonskampanj och av ungmoderater som mot en ersättning av 18 000 kronor i månaden stod på gator och torg och låtsades vara ja-sidans gräsrötter.

Men den här gången gick det inte. Kampanjen stank av elitens egenintresse och trots en förtvivlad brist på pengar vann nej-sidans gräsrotskampanj med 15 procents marginal.

Näringslivet lät sig dock inte nedslås. 2005 rekryterades Urban Bäckström för att som vd ta nya tag med opinionen.

I och med utnämningen av Bäckström knyts Svenskt Näringsliv närmare de borgerliga partierna, och då särskilt moderaterna, än någonsin tidigare. Bäckström var statssekreterare i finansdepartement under den borgerliga regeringen 1980-82. Efter några år som chefekonom för moderaterna återvände han som statssekreterare i finansdepartementet när Carl Bildt vann valet 1991.

Efter valsegern 1994 gjorde socialdemokraterna Riksbanken "självständig", vilket innebar att den utan demokratiskt inflytande skulle hålla inflationen låg - oavsett om det ledde till massarbetslöshet. Bildts regering var bortröstad, men det var Urban Bäckström som sattes att styra över penningpolitiken.

Han var riksbankschef i åtta år, höll inflationen låg och arbetslösheten hög.

Som nyutnämnd vd för Svenskt Näringsliv ville han i intervjuer inte avslöja vilken regering han hoppades skulle vinna valet 2006. Alla regeringar har nämligen enligt Bäckström uträttat storverk:

"Jag brukar ta den där reformagendan som vi hade mellan 1985 och 1995 när mycket stora reformer gjordes av olika regeringar. Det visar att alla regeringar, om de vill, kan genomföra bra reformer för näringslivet."

Han talar alltså om en "reformagenda" som skapades genom grovt osakliga kampanjer från den organisation som han nu själv är vd för, och som gav svenska folket en ekonomisk depression och en massarbetslöshet som sedan dess inte försvunnit.

Svenskt Näringslivs rapport 500 000 nya jobb är möjliga kan läsas som en programförklaring från Bäckström. Här kräver han allt det som den borgerliga alliansen inte sa rakt ut i valrörelsen.

De lägsta lönerna ska sänkas och fackets rätt att ta till konfliktåtgärder ska beskäras. Arbetsmarknaden ska avregleras så att det blir fritt fram att sparka folk. Det ska bli "normalt att byta jobb och sikta mot nästa utmaning, istället för att räkna dagarna fram till pensionen". Det handlar om en amerikanisering av den svenska arbetsmarknaden, med jättelika ekonomiska klyftor som önskat resultat. Den nye vd:n föregår själv med gott exempel genom att ta ut en lön på 395 000 kronor i månaden. Därmed tjänar han 30 gånger mer än de svenska låginkomsttagare som redan i dag måste ha två jobb för att klara sig och vars lön han vill sänka.

Timbro är fortfarande kanalen för den mest högerradikala propagandan. Häromåret donerade Svenskt Näringsliv 320 miljoner kronor till det nystartade Stiftelsen Fritt Näringsliv, och lät sedan stiftelsen gå in som ägare till Timbro. Tankesmedjan står därmed ekonomiskt starkare än någonsin, vilket är en smula paradoxalt: subventionerad verksamhet kan enligt nyliberal teori inte fungera effektivt. Det budskapet har Timbro spridit i 25 år - dock utan att själv gå med vinst.

I samband med Timbros 25-årsjubileum summerades landvinningarna i en festskrift. Man tycker sig ha "lyckats över förväntan" med att flytta svenskarnas tänkande åt höger och konstaterar att "idéer som alla andra ansåg var otänkbara 1978 har förverkligats". Hemligheten är ett intensivt men dolt lobbyarbete riktat inte minst mot journalister: "[J]ournalister och opinionsbildare påverkas av samtal och information från Timbro, debattörer och aktörer får självförtroende och möjligheter genom Timbros stöd, utländska författare som annars inte hörts av i svensk debatt dyker plötsligt upp i tidningar och etermedier."

Timbros folk berättar om många lyckade kampanjer. Som när de gav sina lobbyister "självförtroende och möjligheter", det vill säga betalade dem, för att svartmåla de ideellt arbetande gräsrötter som försökte starta Attac i Sverige.

Precis som moderorganisationen Svenskt Näringsliv har Timbro nu blåst till ny offensiv. Man ska angripa vad man kallar "det socialistiska projektet". Målet är att "befria Sverige". Språkbruket är intressant. Inte ens Timbro kan rimligen påstå att Sverige är ett socialistiskt land. En bläddring i tankesmedjans material visar att det egentligen är själva demokratin man vill åt: "Kollektivistisk demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället. Liberaler ser detta som majoritetsdiktatur."

■ ■ Stridens mål är alltså, i klartext, att en liten minoritet mycket förmögna svenskar ska ta tillbaka makten från den stora majoritet av befolkningen som saknar förmögenhet men som tack vare demokratin ändå får sista ordet när lagar ska stiftas. Denna kamp har Sveriges rika fört sedan rösträtt för män infördes 1909.

Offensiven mot demokratins "majoritetsdiktatur" sker fortfarande via en mängd olika organisationer, institut och tankesmedjor vars koppling till näringslivets pengar långt ifrån alltid erkänns öppet. Eller som Timbro själv uttrycker det: "För att nå olika målgrupper använder vi olika avsändare och varumärken."

Ett nytillskott i floran är Centrum för rättvisa som bland annat driver rättsprocesser för att hindra facket att slåss för kollektivavtal. Enligt hemsidan tar man inte emot bidrag från företag, men chefen, en gammal MUF-ordförande, berättar för mig att man fått 1,5 miljoner i startbidrag från Stiftelsen Fritt Näringsliv. Övriga finansiärer är hemliga.

Andra nya satsningar är Stureakademin, som ska utbilda framtidens nyliberala ledarskribenter och författare och samtidigt förse Timbro med fräsch personal, och den nyliberala tidskriften Neo som startades med pengar från Stiftelsen Fritt Näringsliv.

När jag botaniserar bland böcker, skrifter och rapporter från Svenskt Näringsliv och Timbro slår det mig hur hopplöst akterseglat deras budskap är. Samtidigt som det går upp för hela världen att 1900-talets ekonomiska utveckling bäddat för en miljökatastrof av bibliska proportioner, kräver Svenskt Näringsliv att regeringen avskaffar "tillväxtfientliga inslag i miljö- och energipolitiken". Timbro tar på sin flank strid mot så beskedliga miljöregler som EU:s kemikaliedirektiv och slåss argt mot den globala rörelse som kräver ett socialt ansvarstagande näringsliv.

Idén att välfärden skadar tillväxten är fortfarande grundpelaren i Svenskt Näringslivs och Timbros argumentation för fortsatt nedmontering av välfärdssamhället.

Men i dag är det allmänt känt att eftersläpningshypotesen var fel. En IMF-rapport från förra året visar att svenskar i arbetsför ålder är mer produktiva än samma grupp i Australien, Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och USA, där skatterna är lägre och välfärden sämre. Sveriges produktivitet har vunnit vartenda år sedan mitten av 1970-talet, ja till och med under depressionsåren i början av 1990-talet var vi bäst.

I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad. Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. "Friedrich von Hayek hade fel", skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till "rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft".

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

"I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister."

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit - om idéerna är osäljbara.

Dan Josefsson