ÅSIKT

Mycket väsen för – vadå?

CLAES WAHLIN ger svar på tal om oxfordianer, fribergianer och nu också brunnerianer

1 av 2 | Foto: teckning: pericoli
Shakespeare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Eftersom recensioner i första hand är till för läsarna, inte författarna, så behärskar jag min reaktion över de kränkande påståenden Brunner fäller om mig och några av mina kollegor.

För vad händer med Brunners resonemang om själva utgångspunkten är felaktig? Att boken faktiskt är läst och omdömena fällda utifrån kunskaper om den kvalificerade Shakespeareforskningen? Ja, resonemanget rasar naturligtvis ihop som ett korthus, och lämnar blott ett antal lika osmakliga som ogrundade tillmälen efter sig.

Jag kan givetvis inte leda i bevis att jag har läst fribergarnas bok, några belägg kan heller inte Brunner ge för sin gissning om motsatsen. Jag erkänner dock att jag mycket sparsamt har läst fribergarnas (fåtaliga) kumpaner, heller aldrig ”ströläst” om Shakespeare, eller räddat mig ”iland med gammal skolkunskap” (ja, om man nu inte räknar med de Shakespearestudier jag ägnade mig åt på Yale-universitetet). Däremot läser jag kontinuerligt akademisk Shakespeare-litteratur och vet därför, exempelvis, att detta med vem Shakespeare egentligen var, inte är något som ständigt debatteras bland internationella forskare. Det dyker upp en bok då och då, en försvinnande liten del av all den sekundärlitteratur som skrivs och trycks runt om i världen. Redan för tjugo år sedan räknade någon ut att det trycktes en artikel eller en bok om Shakespeare var tjugonde minut. I dag är frekvensen säkert ännu högre. Följaktligen tvingas fribergarna och Brunner att söka över lång tid för att få ihop en handfull namn för sina hypoteser. Sous le masque de Shakespeare utkom exempelvis 1919. Walter Kliers bok, visserligen från 1997, har den närmast angreppslystna titeln Das Shakespeare-Komplott.

Att fribergarna skulle ha skrivit ”den mest omfattande och uttömmande” boken om Shakespeare på svenska, är ett yttrande som enbart kan fällas på grund av att, vad gäller det förstnämnda, få fackböcker inom litteraturhistoria är på åtta hundra sidor eller mer, och vad gäller det senare, antalet böcker om Shakespeare på svenska är försvinnande litet. Kent Hägglunds i höst utkomna och pålitliga biografi En man för alla tider förtjänar därför den större uppmärksamheten.

Det är också av dessa skäl som det finns anledning att påtala att vad fribergarna ägnar sig åt är ett slags historieskrivningshaveri. Att Shakespeares levnad, liksom nästan alla andras som levde för fyra hundra år sedan, inte är till fullo dokumenterat, betyder inte att den forskarvärlden känner som Shakespeare lika gärna kan vara någon annan. Kunskaperna om den engelska renässansen, framför allt inom den anglosaxiska forskningen, är i dag oerhört omfattande. Skulle det verkligen dyka upp några hållbara teorier som radikalt förändrade Shakespeares biografi skulle dessa, som i all seriös forskning, beaktas och, om de kunde bestyrkas, godtagas.

Brunner gissar, om earlen av Oxford, om recensenters bevekelsegrunder, rutiner och lathet, till och med om fribergarnas arbetsinsatser. Det är knappast en förtroendegivande metod. Tänk om jag skulle bete mig på samma sätt? Gissa att Brunner egentligen hyser motvilja mot kritiker för att hans egna böcker inte mottas med vederbörlig respekt? Att Brunner, som efter sin avhandling om Södergran lämnade den akademiska världen, nu vill hämnas på den? Att Brunner inte orkat skriva sina tjocka romaner själv, utan stulit texter och material från internet? Fjärran vore det mig att så gissa, ens tänka, än mer fjärran att döma på sådana lösa grunder.

Det är olyckligt med en debatt av det här slaget. Även Brunner, som ju är en beläst man, borde med viss oro se på en utveckling där belagda kunskaper ratas till förmån för mer spektakulära hypoteser eller konspirationsteorier. De förra är ju sällan särskilt medievänliga, de senare har en dramaturgi som befordrar spridning i tidningar och tv och därmed, ja, fördummar allmänheten.

Jag läste nyligen i Times Literary Supplement (6 oktober 2006) om en viss Paul Streitz, som har utvecklat ett ”enhetligt oxfordiansk paradigm för den elisabetanska historien”. ”Paradigmet försäkrar” inte blott att den 17:e earlen av Oxford var den elisabetanska renässansens ”starkaste genialiska kraft”. ”Paradigmet försäkrar” också att ”1604 utvisades Shakespeare till ön Mersea i Engelska kanalen” där han skrev Stormen, samt att Shakespeare var ”dotter till Drottning Elisabeth I” och dessutom, ”försäkrar paradigmet”, skrev han Kung James Bibel.

Det är detta slags sällskap fribergarna och Brunner vistas i.

Jag är just nu, trots den påstådda latheten, i färd med att ta mig an Thomas Pynchons senaste roman, Against the Day. Den är på över tusen sidor. Även den, liksom alla böcker jag läser för recension, tänker jag läsa till punkt.

Läs också:

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)