Vetenskap? Eller lukrativ religion?

Å ena sidan säger Calmfors och hans kolleger att jämviktsarbetslösheten är lika självklar som vädret. Ett naturfenomen som vi måste förhålla oss till, antingen vi vill det eller ej. Å andra sidan säger de att nationalekonomin är en samhällsvetenskap som arbetar ”under andra förutsättningar än naturvetenskaperna”. Hur går detta ihop? Hur kan en samhällsvetenskaplig teori upphöjas till naturlag?

Det inte går ihop, men det är precis så många av världens nationalekonomer arbetar. Finansierade av globala storföretag, banker, finansinstitut och lobbyorganisationer på högerkanten producerar de ekonomiska teorier som alltid stärker uppdragsgivarnas intressen. Sedan höjer man upp teorierna till naturlagar och kräver att vi alla ska rätta oss efter dem.

Kritiken mot nationalekonomernas sätt att hantera verkligheten hörs också i de egna leden. En kritiker är ekonomiprofessorn Joseph Stiglitz, tidigare chefekonom vid Världsbanken och 2001 mottagare av ”nobelpriset i ekonomi”. Jag hörde Stiglitz föreläsa i Stockholm i veckan. Han sa att de makroekonomiska teorier som i dag styr de flesta av världens centralbanker bör ses som ”religiösa trosföreställningar” snarare än vetenskap.

Ett exempel är den skoningslösa kampen mot inflationen. Enligt Joseph Stiglitz talar alla fakta för att inflation under tio procent är helt ofarligt. Det finns inte heller någon risk för att den ska börja accelerera, vilket teorin om jämviktsarbetslösheten påstår.

Men trots detta fortsätter bland andra den svenska riksbanken att hålla inflationen strax över gränsen för deflation och massor av människor måste år ut och år in gå arbetslösa helt i onödan. På köpet försvagas löntagarna, vilket nationalekonomernas uppdragsgivare inte har något emot.

Enligt Joseph Stiglitz kasseras nationalekonomins huvudteorier vart 10–15:e år, eftersom verkligheten då till sist kommer ikapp. Problemet är bara, tillade han, att det då alltid kommer en ny märklig idé från nationalekonomerna.

Detta gäller självklart också idén om den omätbara ”naturliga arbetslösheten”.

Lars Calmfors skriver nu att man skulle kunna minska jämviktsarbetslösheten med ”effektiv arbetsmarknadspolitik och samordnade löneförhandlingar”, alltså i praktiken genom att stärka facket. Under hösten har samme Calmfors skrivit debattartiklar där han i vetenskapens namn uppmanat regeringen att sänka arbetslösheten genom att kraftigt försvaga facket. Att ”vetenskapen” ger några andra lösningar nämner han inte med ett ord.

Gränsen mellan vetenskapsmannen Calmfors och högerdebattören Calmfors är uppenbarligen hårfin.