ÅSIKT

Vem ska stå för rättvisan?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Journalisten Hrant Dink mördades i fredags kväll när han var på väg från sin arbetsplats i Istanbul. En 17-åring greps på lördagen misstänkt för dådet.
Foto: getty images/all over press
Journalisten Hrant Dink mördades i fredags kväll när han var på väg från sin arbetsplats i Istanbul. En 17-åring greps på lördagen misstänkt för dådet.

Agos hemsida var svart hela helgen. Så när som på en bild på Hrant Dink, redaktionschefen, brodern, kära vännen, och ett meddelande: ”Det finns inga ord som kan beskriva vår sorg.”

Nej, det finns inga ord som kan beskriva den här sortens smärta och bara timmarna efter mordet samlades tiotusentals människor på Istanbuls gator för att visa sin avsky mot mordet.

För drygt en månad sedan var Hrant Dink i Stockholm inbjuden för att tala om yttrandefrihets- och demokratifrågor i Turkiet. I ett lite för trångt rum i riksdagens källare, med personal från turkiska ambassaden på plats, upprepade han med kompromisslös övertygelse orden som fått den turkiska staten att åtala honom fyra gånger, tre av dem för att ha kränkt Turkiet och turkiskheten enligt paragraf 301: ”Jag är armenier.”

För Dink handlade ”armenierfrågan”, som den har kommit att heta i Turkiet, om rätten till identitet och rätten till historia: ”Alla frihetsfrågor i Turkiet kretsar kring människors rätt till sin identitet. Men turkiska staten är rädd för sina egna medborgare och deras krav på frihet och rättigheter.”

En turkisk medborgare sa: ”Jag är från Turkiet, men jag är inte turk. Jag är armenier.” Dink ansåg att Turkiet måste börja prata om folkmordet och fördrivandet av armenier. Och när han fick frågan från en ung man i publiken om nyupptäckta massgravar i sydöstra Turkiet svarade han: ”Att räkna skelett och dödskallar får inte vara det enda kravet för att bevisa folkmord. Människors berättelser om smärta, flykt och sorg är så mycket viktigare. ”

Anklagad och mordhotad skrev han sin allra sista artikel: ”Om vi tvingas till att lämna allt en dag … Precis som 1915, skulle vi ge oss ut på vägarna … Som våra förfäder … Utan att veta vart … Vandra på samma vägar … Känna plågan, uppleva lidandet.” Han hade fått hotbrev berättar hans advokat efter mordet: ”Du kommer att hitta ditt barns lik i gendarmdistriktet i Ankara.”

En tröst i den gnagande oron var hans planer på att vända sig till Europadomstolen med det fängelsestraff på sex månader som han dömts till för att ha kränk turkiskheten. Så länge den processen pågick i Europadomstolen trodde han att han skulle få verka i fred i Turkiet. Han skriver i artikeln att det skulle vara svårt att hitta en plats att trivas på om han tvingades till landsflykt. ”Jag står inte ut i väst i mer än tre dagar, den fjärde dagen längtar jag hem.”

Artikeln är skriven bara en kort tid innan en ung man skjuter honom i nacken.

Hrant Dink blev en i raden av intellektuella som har blivit mördade i det moderna Turkiet. När den turkiska statsministern Erdogan uttalar sig och säger att det här är ett skott mot den turkiska demokratin och freden är det en aning förvirrande. Det var den turkiska staten som drev hets mot honom precis så som den gjorde mot Orhan Pamuk.

Dink pekades ut – av den turkiska staten och dess åklagare – som en som förnedrade turkiskheten och hotade Turkiets enighet. Man kan undra om det någonsin går att kräva rättvisa för Hrant Dink av samma stat som hetsade de turkiska ultranationalisterna till att mörda honom.

Devrim Mavi