ÅSIKT

Att bota koleran med pesten

EVA MOBERG om en kärnkraftslobby på offensiven – och ett motstånd som måste vakna. Innan det är för sent.

1 av 3 | Foto: r andersson
Det ryker om Ringhals - bild från branden i fjol.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det pågår en internationell offensiv för kärnkraft just nu. Allmänhetens kunskaper i ämnet har sjunkit undan, och i Sverige har frågan länge behandlats enbart som en sten i vägen för en borgerlig allians. Vi lämnas också i sticket av våra större medier. Kärnkraften omnämns där bara som ett nödvändigt medel för att bromsa växthuseffekten.

Skälen till att kärnkraften är omöjlig som värn mot växthuseffekten framförs av många högkvalificerade och internationellt aktiva miljöexperter, men av någon anledning – vilken bör bli föremål för forskning – når de aldrig ut genom våra massmedier.

Användningen av fossila bränslen måste minskas radikalt och detta måste ske i vilket fall som helst. Det finns många skäl att ändra våra prioriteringar – som resursuttömningen, avfallsbergen, förgiftningen av luft, jord och vatten, befolkningsökningen, hotande konflikter i en värld med massförstörelsevapen. Att i det läget ersätta olja och kol med kärnkraft är att bota koleran med pesten. Alla andra vägar och alternativ – det finns faktiskt andra – är bättre.

För att kärnkraften på något meningsfullt sätt ska minska koldioxidutsläppen skulle det behövas minst femtonhundra nya reaktorer. I dag finns 440 reaktorer i världen. Ett hundratal nya planeras, främst i Asien, men ett hundratal av de äldre måste tas ur drift de närmaste åren, av säkerhetsskäl.

Att bygga kärnkraft innebär en oerhörd energiförbrukning. Det är uranbrytning, bränsletillverkning, tusentals transporter, byggandet av reaktorer och bassänger och så vidare. Därtill kommer nedmontering och oskadliggörande av förbrukade reaktorer, samt den slutförvaring som kommande generationer måste ha råd och förmåga att klara. Slutförvar har ännu inte genomförts någonstans i världen. Enligt USA:s National Academy of Science måste ett slutförvar hålla i minst en halv miljon år och klara bland annat jordbävningar, vulkanutbrott och istider.

Växthuseffekten skapar i sig själv svåra problem för just kärnkraften. Reaktorerna ligger vid hav, sjöar eller floder för att kunna utnyttja vattnet. Kylningen får aldrig fallera. På en del håll kommer den stigande vattennivån att dränka reaktorerna. I andra områden kommer i stället torkan att drabba reaktorer och avfallsbassänger på motsatt vis: vattenbristen leder till katastrofala problem med kylningen.

Jordskalv väntas bli vanligare, och de tilltagande orkanerna orsakar problem för de här komplicerade anläggningarna.

Dessutom ger kärnkraften på sikt ett bidrag till uppvärmningen av havsvattnet – en av de allvarligaste sidorna av klimatförändringen. Det kylvatten som pumpas ut i havet eller floden efter användningen har blivit betydligt varmare. Runt Östersjön finns nu 18 reaktorer som bidrar till övergödningen och gynnar algblomningen. Enligt ryska miljöorganisationer behöver reaktorerna i Sosnovyj Bor tiotals kubikmeter havsvatten i sekunden för att kylas.

Att torkan till slut leder till härdsmältor medger till och med forskare i New Scientist, men av någon anledning ska detta enligt dem ske först när människan själv redan utrotats. En enkel lekman undrar varför det inte skulle kunna finnas människor kvar som kan drabbas av härdsmältorna när kylvattnet börjar sina?

Den svenska allmänheten har vaggats till ro med mantrat ”våra säkra och välfungerande reaktorer”, trots att dessa ideligen måste stängas av. Samtliga måste stängas vid hot om krig eller terrorangrepp. De fortsätter att utgöra risker även efter stängningen.

Kärnkraftsindustrin måste till varje pris skaffa sig folklig ”acceptans”, för att kunna expandera och samtidigt klara av de växande avfallsproblemen. Men alla tillgängliga resurser måste givetvis satsas på det senare, till exempel att sanera Kolahalvön där risken för en härdsmälta är 25 procent, eller lösa de oöverskådliga problemen i Sellafield, La Hague och Livermore Laboratories.

En idealisk bundsförvant har man nu funnit i James Lovelock, mannen som lanserade Gaia-hypotesen – teorin om Jorden som ett slags levande organism. I sin senaste bok, The Revenge of Gaia, levererar han en lidelsefull plädering för kärnkraft som ersättning för olja och kol och som recept mot växthuseffekten. Den omfamnas nu varmt av personer som förut mest haft löje till övers för Lovelocks teorier och som fortfarande avvisar hans påbud att våra tillväxtmål snarast måste slopas.

Lovelocks ståndpunkt är psykologiskt sett högst begriplig med tanke på att han längre än de flesta kämpat i motvind för att sprida insikten om klimathotet och de ekologiska sammanhangen. Men det är förvånande att han blivit så till den grad demagogisk och inkonsekvent.

Alla James Lovelocks förslag till reformer förutsätter att folk först blir såväl djupt förskräckta som djupt engagerade av larmen. Ändå hånar han just ”emotions and feelings” så snart de inte går hans egen väg. Han tecknar en bild av kärnkraftsindustrin som svag och hunsad av en jättelik grön lobby som har förblindat folket och nästan lyckats knäcka den så vetenskapligt sanningssökande kärnkraftsindustrin. Som dessutom har låg ekonomisk och social status!

Han beklagar Hiroshima och Nagasaki främst för att det gav en felaktig bild av kärnkraften. Atombomberna över dessa städer hindrade oss att se vilken underbar gåva kärnkraften var, och i stället förmörkades våra sinnen av fruktan för kärnvapenkriget.

Lovelock bagatelliserar givetvis Tjernobyl, och kärnkraftens långsiktiga hälsorisker viftar han bort med att en tredjedel av oss ändå dör av cancer förr eller senare. Han borde dock känna till att sköldkörtelcancer och leukemi bland barn har mångdubblats i Ukraina och Vitryssland. I Ukraina har de genetiska skador som kan mätas ökat 15 gånger. Från Bayern som fick mycket nedfall rapporteras att andelen dödfödda steg med 40 procent under tre år efteråt.

Många liknande rapporter finns från det kontaminerade området, som är betydligt större än Danmark. Kofi Annan skrev år 2000: ”Minst tre miljoner barn i Vitryssland, Ukraina och Ryssland behöver medicinsk vård på grund av Tjernobyl-olyckan. Tidigast år 2016 kommer vi att få veta hur många som sannolikt kommer att bli allvarligt sjuka.”

Notan för Tjernobyl har beräknats till 440 miljarder euro, och då är inte de långsiktiga sjukvårdskostnaderna inräknade, inte heller kostnaden för den nya sarkofag som snarast måste byggas över reaktorn. Den gamla hotar nämligen att när som helst kollapsa.

Att kärnkraften fortfarande är politiskt möjlig som energikälla beror dels på att hälsokonsekvenserna drabbar främst foster och de minsta barnen, dels på att många cancerformer tar tid att utvecklas, dels på att ärftliga kromosomrubbningar inte framträder i sin fulla obeveklighet förrän efter många år och dels på att radioaktivitetens anrikning i näringskedjan är

ett fenomen som de flesta ännu inte riktigt har förstått innebörden av.

Att kvinnor genomgående är i stor majoritet bland kärnkraftsmotståndarna beror sannolikt på att de generellt blir närmast berörda av det slags lidande det här gäller. Samtidigt har just det faktum att majoriteten är kvinnor gjort det lättare att köra över motståndet.

James Lovelock verkar aldrig ha upptäckt den kanske allra svåraste konsekvensen av kärnkraftsspridning i världen: den sprider även kärnvapen.

Vad många på 70- och 80-talen insåg aldrig kunde få hända, det har nu hänt. Antalet länder med kärnvapen eller potential för dem har fördubblats. Materialet är på drift. Tröskeln till användning har sänkts genom ”anpassning till begränsade syften”. En tillvänjning till och trivialisering av ”det otänkbara” har ägt rum. USA förnyar sin arsenal och utvecklar nya varianter. Storbritannien planerar förnyelse av sin kärnvapenflotta. Samtidigt är den civila kärnkraften på offensiven.

Man planerar alltså att ytterligare sprida och bygga ut kärnkraften i en värld där de ledande ännu inte ens begripit vad kärnvapen är och vad deras avskaffande skulle kräva.

I SVT:s Vetenskapsmagasinet nyligen framhölls att om man ska verka för kärnkraften i världen så måste man finna ett sätt att hindra kopplingen till kärnvapen. Detta har upprepats i trettio år utan att något sådant ”sätt” har hittats. I stället har FN:s atomenergiorgan IAEA fått fungera som både alibi mot kärnvapen och promotor för kärnkraft.

De länder som först skaffade kärnvapen anser sig ha rätt att ha dem kvar och vara ensamma om dem. De betraktar andras försök att följa deras exempel som brott mot mänskligheten – om det inte gäller bundsförvanter.

Det är svårt att förstå hur någon eller några maktsträvande ledare i andra världsdelar ska kunna dra någon annan slutsats av kärnvapenmakternas beteende än att de själva måste bli en av dem. Av vilken anledning ska de avstå från något som ger så mycket status och respekt i världen? Denna enkla fråga ställs aldrig i offentligheten till några presidenter eller premiärministrar eller utrikesministrar.

Ändå är det världens viktigaste fråga.

Menar man allvar med att kärnvapenhotet måste bort så måste man faktiskt sluta respektera innehavarna av dessa vapen och betrakta allt innehav som lika kriminellt. I FN:s resolution nr 36100 förklaras varje doktrin som tillåter förstaslagsanvändning av kärnvapen som ”oförenlig med mänskliga moraliska normer”, och kärnvapenanvändning som ”det allvarligast tänkbara brottet mot mänskligheten”. Men fortfarande accepteras till exempel Natos förstaslagsoption.

President Bush har flera gånger, på frågan om tänkbara militära medel mot Irak och Iran, svarat ”vi utesluter inga alternativ”. Det betyder att länder hotas med kärnvapen för att avstå från kärnvapen. I framtiden kan varje land med kärnkraft i en upptrappad konflikt misstänkas av sina grannar eller fiender för att utveckla atombomber.

IAEA:s chef El Baradei framställer terrorhotet som ett nytillkommet problem för just kärnkraften, men detta är felaktigt. Risken med terrorhandlingar mot kärnkraftsanläggningar har påpekats i decennier, men tydligen bara i skrifter och dokument som IAEA aldrig har tagit del av.

Till det allra mest skrämmande just nu hör tystnaden, apatin, likgiltigheten inför det som pågår – eller är det bara den okunnighet som vidmakthålls genom våra medier? En del anser att internet ger en hoppfull aning om att medierna inte avspeglar det verkliga opinionsläget – inte nu heller.

Strax före Irak-kriget försökte en demonstration med minst tolv miljoner människor över hela världen stoppa invasionen. Etablissemanget, så väl här som i USA, togs av allt att döma på sängen av motståndets styrka och bredd. Men det var för sent.

Om inte motståndet mot kärnvapenmakter och kärnvapenspridning mycket snart vaknar till nytt liv så kommer det mesta att vara för sent. Om det inte redan är det.

Det vanligaste sättet att avväpna dem som försöker varna och väcka människor är att stämpla dem som domedagsprofeter. Genom ordets makt över tanken skapas då en synvända. Domedagsprofeter var de som förkunnade att Domens Dag stod för dörren och att man därför måste göra bot och bättring i tid så att man hamnade på rätt sida efter döden. De som i dag kallas domedagsprofeter försöker tvärtom förhindra katastrofer därför att de tror att det är möjligt.

Eva Moberg (kultur@aftonbladet.se)