ÅSIKT

Vi är rädda för allt!

SLAVOJ ZIZEK om festivalfilmen Children of Men - och den skrämmande mobiliseringen av skrämda människor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Clive owen - stjärna i "Children of Men", en science fiction-berättelse om vår tid. Filmen visas på Göteborgs filmfestival.
Clive owen - stjärna i "Children of Men", en science fiction-berättelse om vår tid. Filmen visas på Göteborgs filmfestival.

I en Hollywoodhistoria tjänar den ymniga historiska bakgrunden bara som en förevändning för det som filmen ”egentligen handlar om” – den initiationsresa som hjälten eller paret gör. I filmen Reds utgör oktoberrevolutionen bakgrund till de älskandes återförening i ett passionerat samlag; i Deep Impact utgör den gigantiska våg som dränker hela USA:s östkust bakgrund till dotterns incestuösa återförening med sin far; i Världarnas krig fungerar rymdvarelsernas invasion som bakgrund till Tom Cruise när denne kliver tillbaka in i rollen som far ? men så är det inte i Alfonso Cuarons Children of Men, där bakgrunden spelar huvudrollen.

I en typiskt hollywoodsk science fiction-film kan den framtida världen vara full av tidigare okända saker och uppfinningar, men till och med cyborgerna interagerar på exakt samma sätt som vi gör – eller snarare gjorde, i gamla Hollywoodmelodramer och actionfilmer. I Children of Men finns det inga nya manicker, London ser exakt likadant ut som det gör nu, bara så mycket mer – Cuaron har helt enkelt lyckats lyfta fram stadens latenta poetiska och sociala möjligheter: gråheten och förfallet i de nedsmutsade förorterna, de allestädes närvarande videoövervakningskamerorna ? Filmen påminner oss om att av alla konstiga saker vi kan föreställa oss, är själva verkligheten det konstigaste av allt. Hegel anmärkte för länge sedan att ett porträtt av en person liknar denna person mer än personen själv gör. Children of Men är en science fiction-historia om vår egen nutid.

Året är 2027, och mänskligheten har blivit infertil – jordens yngsta invånare, som föddes för arton år sedan, har just blivit dödad i Buenos Aires. I Storbritannien råder permanent undantagstillstånd, antiterroriststyrkor jagar illegala invandrare medan statsmakten administrerar den krympande befolkningen, som vegeterar i steril hedonism. Är inte just dessa två fenomen – hedonistisk släpphänthet plus nya former av social apartheid och kontroll baserad på rädsla – utmärkande för våra samhällen? Här kommer så Cuarons genidrag – som han beskrev det i en intervju: ”Många av berättelserna om framtiden handlar om något i stil med ’Storebror’, men jag tror att det är en 1900-talssyn på tyranni. Det tyranni som utvecklas nu uppträder i andra förklädnader – 2000-talets tyranni kallas ’demokrati’.” Det är därför som härskarna i hans värld inte är gråa och uniformerade orwellska ”totalitära” byråkrater, utan upplysta demokratiska administratörer, kultiverade, var och en med sin egen ”livsstil”. När hjälten besöker en före detta vän, som nu är en högt uppsatt regeringstjänsteman, i avsikt att utverka ett särskilt tillstånd åt en flykting, så träder vi in i något som liknar ett homosexuellt överklasspars vindsvåning på Manhattan, där den ledigt klädde tjänstemannen sitter till bords tillsammans med sin invalidiserade partner.

Children of Men är uppenbarligen inte en film om infertilitet som biologiskt problem. Den infertilitet som Cuarons film handlar om diagnostiserades för länge sedan av Friedrich Nietzsche, när han konstaterade att den västerländska civilisationen rör sig i riktning mot den sista människan, en apatisk varelse utan starka känslor eller engagemang: han är oförmögen att drömma och trött på livet och tar inga risker, utan eftersträvar bara bekvämlighet och trygghet och ömsesidig tolerans: ”Lite gift då och då: det ger behagliga drömmar. Och mycket gift på slutet för en trevlig död. De har sina små nöjen på dagen, och sina små nöjen nattetid, men de sätter hälsan högt. ’Vi har upptäckt lyckan’, säger de sista människorna, och så blinkar de.”

Den sista människan vill inte få sitt dagdrömmande förstört – det är därför som ”trakasserier” är ett nyckelbegrepp i hans mentala universum. På den mest grundläggande nivån avser detta begrepp brutala företeelser som våldtäkt, misshandel och andra former av socialt våld som naturligtvis bör fördömas å det kraftfullaste. Men så som ordet oftast används övergår denna elementära innebörd omärkligt i fördömanden som uttalas mot varje överdriven närhet i förhållande till en annan verklig människa, med hans eller hennes begär, rädslor och nöjen. Två frågor bestämmer våra dagars liberala toleranta attityd gentemot andra: respekten för det annorlunda, öppenheten gentemot det, och den tvångsmässiga rädslan för trakasserier. Den andre är okej så länge som hans närvaro inte är påträngande, så länge den andre inte verkligen är en annan. Toleransen sammanfaller med sin motsats: min plikt att vara tolerant mot den andre innebär i praktiken att jag inte bör komma honom eller henne för nära inpå, inte inkräkta på hans eller hennes utrymme – kort sagt, att jag bör respektera hans eller hennes intolerans mot min överdrivna närhet. Detta är vad som i allt högre grad håller på att utvecklas till den centrala ”mänskliga rättigheten” i vårt samhälle: rätten att inte bli trakasserad, det vill säga att få hålla sig på tryggt avstånd från de andra.

Domstolarna i de flesta västerländska samhällen utfärdar nu besöksförbud när någon stämmer en annan person för trakasserier (i form av förföljelser eller oönskade sexuella närmanden). Den som trakasserar kan bli juridiskt förbjuden att medvetet närma sig offret, och förpliktad att hålla sig på 100 meters avstånd. Hur nödvändig denna åtgärd än är så finns det icke desto mindre i den något av försvar mot den traumatiska realiteten av den andres begär: är det inte uppenbart att det finns något fruktansvärt våldsamt i att öppet skylta med sin passion för en annan människa? Passion är något som per definition skadar sitt objekt, och även om föremålet för passionen gladeligen går med på att befinna sig i denna position så kan inte hon eller han någonsin göra det utan ett ögonblick av fruktan och förvåning.

Detta gäller även för det växande förbudet mot rökning. Först förklarades alla kontor ”rökfria”, sedan alla flygplan, restauranger, barer, privata klubbar och sedan, på vissa universitet, ett 50 meter brett område runtom ingångarna till universitetsbyggnaderna, och därefter – i ett unikt fall av pedagogisk censur, som påminner oss om den berömda stalinistiska sedvänjan att retuschera bilder av nomenklaturan – tog USA:s postmyndighet bort cigarretten från de frimärken som föreställer bluesgitarristen Robert Johnson och Jackson Pollock. Dessa förbud siktar in sig på den andres överdrivna och riskfyllda njutning, förkroppsligad i den ”ansvarslösa” handlingen att tända en cigarrett och dra ett djupt bloss med ohöljt välbehag (i kontrast till clintonitiska yuppier som gör det utan att dra halsbloss, eller har sex utan egentlig penetrering, eller äter mat utan fett) – ja, som Lacan uttryckte det: efter att Gud dött är ingenting längre tillåtet.

På dagens varumarknad hittar vi en hel rad produkter som berövats sina onda egenskaper: kaffe utan koffein, grädde utan fett, öl utan alkohol ? och listan kan göras längre. Vad sägs om virtuellt sex, det vill säga sex utan sex, Colin Powell-doktrinen om krigföring utan dödsoffer (på vår egen sida, förstås), det vill säga krig utan krig, den samtida omdefinieringen av politik som expertadministrerandets konst, det vill säga politik utan politik, ända fram till våra dagars toleranta liberala mångkulturalism som en upplevelse av den andre berövad sin annorlundahet (den idealiserade andre som dansar fascinerande danser och har en ekologiskt sund, holistisk inställning till verkligheten, medan företeelser som hustrumisshandel eller incestuös våldtäkt hamnar utanför synfältet)?

Vi som kommer från den första världens länder finner det allt svårare att ens föreställa oss en offentlig eller universell sak som man skulle vara redo att offra sitt liv för. Det tycks i själva verket som om klyftan mellan den första och den tredje världen i allt högre grad tar sig formen av en motsättning mellan att leva ett långt tillfredsställande liv fyllt av materiellt och kulturellt välstånd och att viga sitt liv åt någon transcendent sak. Är inte denna antagonism densamma som den mellan det Nietzsche kallade ”passiv” och ”aktiv” nihilism?

Vi i västvärlden är de sista människorna, försjunkna i dagliga idiotiska nöjen, medan de muslimska radikalerna är beredda att riskera allt, engagerade som de är i den nihilistiska kampen ända intill sin egen självförintelse. Inte undra på att den enda plats i Children of Men där en underlig känsla av frihet råder, ett slags befriat territorium fritt från det allestädes närvarande, kvävande förtrycket, är Blackpool, en hel stad som isolerats av en mur och omvandlats till ett flyktingläger som styrs av invånarna själva och som, i slutet av filmen, utsätts för skoningslösa bombningar av flygvapnet. Det råder fullt liv här, med islamiska fundamentalistiska demonstrationer, men också handlingar av äkta solidaritet – inte undra på att det är här som det nyfödda barnet dyker upp.

I en debatt på tv-kanalen NBC om Guantánamofångarnas öde som hölls 2004 var ett av de underligaste argumenten för att deras juridiska situation vore etiskt-juridiskt acceptabel att dessa fångar ”är de som bomberna missade”: eftersom de hade utgjort måltavlor för amerikanska bombningar och av en händelse överlevt dessa och eftersom dessa bombningar var en del av en legitim militär operation, så kan man inte fördöma det sätt de behandlats på efter att de tagits till fånga efter striderna – ty oavsett hur deras situation ser ut så är den bättre, mindre allvarlig, än att vara död ? Detta resonemang säger mer än det avser att göra: det ger nästan bokstavligen fångarna samma ställning som levande döda, personer som på sätt och vis redan är döda (deras rätt till liv förverkad genom att de utgjort legitima måltavlor för blodtörstiga bombningar), så att de nu utgör exempel på det som Giorgio Agamben kallar homo sacer, en människa som kan dödas utan några juridiska konsekvenser eftersom hans liv, i lagens ögon, inte längre räknas.

Om Guantánamofångarna befinner sig i ett område ”mellan två olika sorters död”, tilldelade en ställning som homo sacer, juridiskt döda (berövade en bestämd juridisk status) samtidigt som de biologiskt fortfarande är vid liv, då representerar Terri Schiavo-fallet, som engagerade oss i mars 2005, motsatsen. Hon drabbades av hjärnskador 1990 när hennes hjärta slutade slå för en kort stund på grund av en kemisk obalans som tros ha orsakats av en ätstörning; domstolsutsedda läkare hävdade att hon befinner sig i ett permanent vegetativt tillstånd utan något hopp om tillfrisknande. Medan hennes make ville att hon skulle kopplas bort från sjukhusmaskinerna och få dö i frid, ansåg hennes föräldrar att hon skulle kunna bli bättre och att hon aldrig skulle ha velat bli berövad mat och vatten. Fallet nådde allra högst upp i USA:s politiska och juridiska maktapparat, högsta domstolen och presidenten var inblandade och kongressen antog brådskande resolutioner.

Absurditeten i situationen, sedd i ett större sammanhang, är hisnande: samtidigt som tiotals miljoner människor dör av aids och svält runtom i världen så fokuserade den allmänna opinionen i USA på ett enda fall som handlade om att förlänga ett värnlöst liv som befann sig i ett permanent vegetativt tillstånd och hade berövats alla specifikt mänskliga kännetecken.

Detta är de två extremerna vi lever med i dag när det gäller mänskliga rättigheter: å ena sidan de som ”bomberna missade” (i mentalt och fysiskt avseende fullt mänskliga varelser, men berövade alla rättigheter), å andra sidan en människa som reducerats till ett rent vegetativt liv, men vars ödsliga liv skyddas av hela statsapparaten.

Vad var det då som gick snett med oss? Ingen uppmärksam läsare av Markis de Sade kan undgå att lägga märke till det sätt på vilket hans oinskränkta hävdande av sexualiteten, berövad de sista spåren av andlig transcendens, förvandlar själva sexualiteten till en uppsättning mekaniska handlingar som helt saknar autentisk sensuell passion. Och är inte en liknande omkastning tydligt urskiljbar i det dödläge som vår tids ”sista människor” befinner sig i, ”postmoderna” individer som förkastar alla ”högre” syften och viger sina liv åt att överleva och fylla sina dagar med allt mer förfinade och artificiellt uppförstorade njutningar? Om de gamla hierarkiska samhällena förtryckte vitala krafter genom sina rigida ideologiska system och de statsapparater som upprätthöll dem, så håller dagens samhällen på att förlora sin vitalitet på grund av sin mycket släpphänta hedonism: allt är tillåtet, men koffeinbefriat, berövat sin substans.

Och det som gäller för våra njutningar gäller också för vår demokrati: det rör sig i allt högre grad om en koffeinfri demokrati, en demokrati som berövats sin substans, sin politiska skärpa. För ett århundrade sedan skrev G K Chesterton: ”Män som börjar med att bekämpa kyrkan för frihetens och mänsklighetens skull slutar med att kasta bort friheten och mänskligheten bara för att få slåss mot kyrkan.” Det första som bör tilläggas till detta i dag är att samma sak gäller för religionens tillskyndare själva: hur många fanatiska religionsförsvarare började inte med att våldsamt angripa den samtida sekulära kulturen och slutade med att ge upp själva religionen (genom att förlora varje meningsfull religiös upplevelse)?

Och är det inte också så att de liberala krigarna, på exakt motsvarande sätt, är så ivriga att bekämpa den antidemokratiska fundamentalismen att de kommer att sluta med att kasta bort själva friheten och demokratin bara för att få slåss mot terrorn? De är så passionerat intresserade av att bevisa att den icke-kristna fundamentalismen är det främsta hotet mot friheten att de är beredda att ta till argumentet att vi måste inskränka vår frihet här och nu, i våra föregivet kristna samhällen. Om terroristerna är beredda att förstöra den här världen på grund av kärlek till nästan, så är våra terrorkrigare beredda att förstöra sin egen demokratiska värld på grund av hat mot den muslimske andre. Jonathan Alter, Alan Dershowitz och Sam Harris älskar människans värdighet så mycket att de är beredda att legalisera tortyr – det ultimata angreppet på den mänskliga värdigheten – för att försvara den ?

Dagens dominerande politiska kultur är en politik av rädsla, av försvar mot potentiell diskriminering eller trakasserier: rädsla för immigranter, rädsla för brottslighet, rädsla för gudlös sexuell depravation, rädsla för den inkräktande Staten (med alltför höga skatter), rädsla för ekologiska katastrofer, rädsla för trakasserier (vilket är anledningen till att politisk korrekthet är den typiskt liberala varianten av rädslans politik). En sådan politik förlitar sig alltid på den skrämmande mobiliseringen av skrämda människor.

Den stora händelsen i Europa i början av 2006 var att den invandringsfientliga politiken ”blev mainstream”: invandrarfientligheten klippte till slut av den navelsträng som förband den med de högerextrema partierna. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i en nymornad anda av stolthet över den egna kulturella och historiska identiteten, finner de stora partierna det nu acceptabelt att understryka att invandrarna är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värderingar som definierar värdsamhället – det är ”vårt land, älska det eller lämna det”.

Det är därför som ”civilisationernas kamp” är vår tids variant av Huntingtons sjukdom – som Samuel Huntington uttryckte det har ”ideologiernas järnridå” efter det kalla kriget ersatts av ”kulturernas sammetsridå”. Denna mörka vision kan tyckas utgöra motsatsen till Francis Fukuyamas ljusa framtidsscenario där historiens slut skulle uppnås i form av en världsomfattande liberal demokrati. Kanske är det emellertid ”civilisationernas kamp” som är ”historiens slut”, det vill säga de etnisk-religiösa konflikterna är den konfliktform som passar den globala kapitalismen. I vår tid av ”post-politik”, när den egentliga politiken allt mer ersätts av expertstyrd social administration, är den enda återstående legitima källan till konflikter kulturella (etniska, religiösa) spänningar.

Så, för att citera president Bushs oförglömliga freudianska felsägning, missunderskatta (misunderestimate) inte Children of Men – Cuarons nya film tränger in i själva kärnan av vår bekymmersamma situation.

Slavoj Zizek