ÅSIKT

Hans död tände hoppet

INGMAR KARLSSON om ett känsligt läge där EU måste göra rätt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hrant Dink.
Hrant Dink.

Hrant Dink var både en sann turkisk och en sann armenisk patriot. Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia och för nationalister i den armeniska diasporan var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. Detta skulle, hävdade han, bara ”förgifta det armeniska blodet”. För detta uttalande ställdes han inför rätta och dömdes under åberopande av artikel 301 i strafflagen till sex månaders villkorligt fängelse med motiveringen att han anklagat Turkiet för att förgifta armeniskt blod!

De stora demonstrationstågen i samband med hans jordfästning hade tre paroller: ”Vi är alla Hrant Dink, Vi är alla armenier” och ”301 är mördaren”. Mördaren själv lär också ha uppgivit att han på internet läst att Hrant Dink påstått att turkiskt blod var förgiftat och att han därför skjutit honom. Denna paragraf med sina formuleringar att man visserligen får kritisera ”turkiskheten”, vad nu denna består i, men inte förtala den hör inte hemma i ett rättssamhälle och är ett hinder på Turkiets väg mot EU som måste undanröjas.

I sin envetna kamp lyckades Hrant Dink och många andra flytta gränserna och gradvis luckrades de tabun som rått i diskussionen om den armeniska frågan upp. Böcker om den armeniska tragedin säljs nu öppet i bokhandlarna även om ordet folkmord förekommer i titeln. I januari 2005 visade den turkiska History Foundation i Istanbul vykort från förra sekelskiftet där den armeniska närvaron över hela Turkiet synliggjordes i form av bilder på kyrkor, skolor, affärer, företag etc. Intresset var enormt och folk köade ut på gatan. I september 2005 hölls en akademisk konferens i Istanbul om de osmanska armeniernas öde, dock efter att ha uppskjutits två gånger sedan en domare med diverse juridiska finter lyckats hindra två statliga universitet från att stå värdar. Slutligen hölls den under stor mediebevakning på ett privat universitet där en fri debatt fördes.

Ytterligare ett tabu var brutet och de nationalistiska krafterna rasade. Alla tidningar luslästes för att hitta uttalanden som skulle kunna tolkas som straffbara. Rättegångar inleddes mot förläggare, journalister och författare under åberopande av paragraf 301, men de ledde inte till fällande domar och åtal lades ner.

Beslutet i den franska nationalförsamlingen den 12 oktober 2006 som gör det straffbart att hävda att massakrerna under det första världskriget inte var ett folkmord, förde tillbaka utvecklingen till ruta ett. I ett läge när upprördheten redan är stor över EU:s agerande mot Turkiet gjorde denna inskränkning av det fria ordet och principen att politiker och inte historiker skall skriva historien det svårt för att inte säga omöjligt för den turkiska regeringen att ge efter för EU:s krav på att 301 skall avskaffas. Våldsammast var kritiken från det enda oppositionspartiet i parlamentet CHP, som trots sin hemhörighet i socialistinternationalen attackerade regeringen från höger och i stället krävde en skärpning av lagen.

Hrant Dink sparade inte på sin kritik mot det franska beslutet. Han sade sig vara beredd att åka till Paris för att offentligt förneka att den armeniska tragedin under första världskriget var ett folkmord, för att se vad som då händer med honom som turkisk armenier. Våren 2005 varnade han den tyska oppositionen för att genomdriva en resolution som beskrev händelserna som folkmord: ”Fru Merkel driver inte denna fråga i det tyska parlamentet därför att hon tycker så mycket om armeniernas svarta ögonbryn. Hon spelar ut detta kort därför att hon är emot Turkiets EU-medlemskap.”

Nu antog ju inte heller den franska nationalförsamlingen lagen av omtanke om armenierna i Turkiet eller om Armenien utan för att fånga den franska armeniska diasporans omkring 400 000 röster i presidentvalet till våren. Vad betyder då en så grundläggande europeisk princip som yttrandefrihet eller turkarnas tilltro till det europeiska projektet?

Den komplicerade turkisk-armeniska historien kan inte skrivas i resolutioner som antas av europeiska parlament. Vad som nu framför allt krävs är en självständig och opartisk historieforskning och det stämningsläge som råder i Turkiet efter mordet på Hrant Dink har ökat förutsättningarna för en sådan. Alla relevanta arkiv måste nu öppnas för att möjliggöra detta.

Om tragedin i stället leder till krav på nya resolutioner i europeiska parlament som entydigt fastslår Turkiets skuld för dåd begångna under det osmanska riket, skulle detta ge nya argument för de nationalister som genom Hrant Dinks död hamnat på defensiven och motverka hans gärning. De hos många turkar djupt rotade föreställningarna om att EU:s syn på Turkiet präglas av double standards skulle stärkas och de krafter som vill förhindra Turkiets närmande till Europa få färskt vatten på sina nationalistiska kvarnar.

Ett turkiskt erkännande av ett folkmord är inte ett Köpenhamnskriterium och ett villkor för EU-medlemskap. Det är däremot var och ens rättighet att öppet och fritt diskutera om så var fallet eller inte och här utgör strafflagens paragraf 301 ett hinder på Turkiets väg mot Europa.

Hrant Dinks död har skapat ett stämningsläge som gör att regeringen skulle kunna utnyttja sin egen majoritet till att ändra eller avskaffa denna lag utan att snegla på parlamentsvalen i november. Det förment socialdemokratiska CHP tycks emellertid att döma av uttalanden av partiledningen fortfarande se en möjlighet att vinna röster på att i stället nu kräva en skärpning av den lag som indirekt kostade Hrant Dink livet.

Ingmar Karlsson är generalkonsul i Istanbul och utkommer i mars med boken Europa och turken – betraktelser kring en komplicerad relation. (Wahlström & Widstrand)

Ingmar Karlsson (kultur@aftonbladet.se)