Aftonbladet
Dagens namn: Fatima, Leila
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

En litterär explosion

LARS MIKAEL RAATAMAA: när ska alla begripa att svensk litteratur är bättre än någonsin?

Ungefär vid den här tiden förra året skulle jag köpa en födelsedagspresent. Och har man inga idéer hamnar man lätt på Pocketshop. Å NEEEEJ, inte en tråkig pocket igen, hinner jag tänka innan jag tittar ner i korgen och ser: Gabriella Håkansson Fallet Sandemann, Jonas Hassen Khemiri Ett öga rött, Annika Korpi Hevonen häst, Alejandro Leiva Wenger Till vår ära, Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Karolina Ramqvist More fire, Daniel Sjölin Personliga pronomen, Sara Stridsberg Happy Sally, Sara Villius Battle, Jerker Virdborg Svart krabba. Jag blir stum. Jag hade läst alla men att se dem samlade. Varför har ingen sagt något?

Vi befinner oss mitt i en litterär explosion. (Om jag även plockat på mig bundna böcker och poesi hade den blivit ännu mäktigare.) Men orden som beskriver den saknas, när jag försökt prata om explosionen är alltid svaret: Vad har Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri och Lotta Lotass med varandra att göra? Mer än ni tror vänner.

 

Kanske protesterar någon av författarna mot att ingå i en explosion, myten om den ensamme författaren, outsidern har ett särdeles hårt grepp än idag. Outsiderns ”kan själv” är disciplineringsformen för den ensamma vandraren, den kapitalistiskt-liberala människan. Det finns inget bara-en-författare. Så har också flera av dem identiteter utanför den litterära men det finns också en litteraturens institution – tidningar, skolor, prat, universitet, läsare, producenter – som blir ett fängelse om den inte sprängs och formuleras om.

Litteraturen behöver de här författarna. Och jag tror faktiskt att behovet är ömsesidigt. Det finns ingen anledning att det samlade arbetet ska gå förbi obemärkt, litteraturen är en del av samhället. Också ledarredaktioner borde kunna se att kulturen är större än Göran Greider och Så som i himmelen. Ingen är betjänt av den litterära antipolitik som torgförs av Johan Tralau (Kanon-Tv), Johan Hakelius (Kanon-Tv), Johan Lundberg ( Aftonbladet 28/4 och Expressen 23/5) och Jesper Högström (Expressen 21/5).

 

Vad är då Den Nya Litteraturen? Maria Jenny Isabella Lundström skriver i Lyrikvännen/O-tidskrift 6/2006: ”RAMSA. Basal språkhanteringsmodell. Nära släktingar är mantrat, rimmet och den enskilda upprepningen. Utgör en viktig byggsten i Den Nya Litteraturen, både inom poesi och det som ännu kallas prosa. Ramsan förenar det oförenliga, det meningslösa och det meningsfulla, i långa uppräkningar och sammanfogningar. Orden tappas av sin bärare som tappar dem ur ådern och tappar tråden men ändå får den att låta bra. Kakan söker sin maka för smakens skull.”

Det finns ett antal ingångar till Den Nya Litteraturen, men MJI Lundström har rätt: ramsan är nog den bästa. En minnesteknologi, för barn och vuxna, som hjälper oss att komma ihåg historierna som föreläggs. Men som maskin lever ramsan också ett eget liv och producerar mening bortom vår kontroll. Så arbetar romanen med något annat än berättelsens förnöjsamhet och poesin med något annat än den lyriska omphallosen.

De gamla klassiska trösteorden Association; Kommunikation; Metafor och Geni har hamnat i vanrykte. Den Nya Litteraturen arbetar med översättningen hellre än med associationen, med förhandlingen hellre än kommunikationen och med metonymin hellre än med metaforen – så blir språkets gränser tydliga och närheten till våldet blir synligt. Så här:

 

Den Nya Litteraturens födelse kan dateras. 2001. Sidan 33: ”marco fetarslet tog på sig gummihanskar och tog ögonen och satte dom i en sån där som man pressar vit lök och sen rörde vi om allting med cola och salt och allt och kokade upp det. efter typ en halv timme hade läsken blivit kall och det. vem vill ha sa Marco. alla ville för utom jose sa jag vill inte. han gick hem. igenkligen ville Jag också gå hem men jag stanna för jag ville endÅ prov smaka och nästa dag var Marco nÄstan helt blOnd i håret och läraren och alla frågade och han sa jag har färjat. jag märkte jag kunde konsentrera mej bättre på leksjonen plus att sen kom Flaco och sa han kunde inte komma ihåg nästan ett enda ord på spanska.”

Den Nya Litteraturen avskaffar inte associationerna men undersöker dem. Avtäcker beroenden, den materiella basen. När killarna kokar sitt elixir av pressade kattögon i Alejandro Leiva Wengers Till vår ära är det en utgrävning av den litteraturens kärna som säger att författarens verk är naturgivna och neutrala där de fogar sammanhang, alltså kulturer – att kulturen skulle vara utvunnen ur ett mystiskt ursprung med hjälp av litteratur och oproblematiskt kan distribueras. Leiva Wenger är ett enda ut-ur-mystiken. Det finns elixir, materia som konstruerar koncentration; det finns recept, med besynnerliga ingredienser. De måste avslöjas och provas.

Leiva Wenger placeras ofta slött in i kategorin ”invandrarförfattare” men hur gör vi i så fall med Sara Villius, Annika Korpi och Gabriella Håkansson som också skriver om verktygen och teknologierna som gömmer sig under de ”fria” ”neutrala” associationer som kallas litteratur och kultur?

 

En bild till det: ”O o o så fint jag kan le, för att vi inte ska råka misstas för något utomjordiskt, och mitt leende skonar oss till en del, när man tittar hastigt syns det inte att det är dr Rosenstråhle som bestämmer. /?/ Jag log fram mina svar. De närstående har sagt åt mig vad jag får berätta, men mest vad jag ska låta bli. En bild till det. Här är jag under ett förtroligt samtal. Sådana bleka läppar! Ett sådant saftigt tandkött!”

Annika Korpis Hevonen häst heter som en ramsa barnen i Tornedalen lärde sig i skolan för att bli svenskar, för att bli människor. Det är plågsamt lätt att stelna i det blott representativa. Alla små finter och ramsorna försvinner, mördas. Men fungerar inte människan på samma sätt? Althusser kallade det neutrala, transparenta sättet att läsa religiöst. Den förunderliga trollerikonst Annika Korpi gör är att hon ger själva transparensen en gestalt: Eila Palo.

Eila Palos människoblivande är osedvanligt plågsamt. Hon (Eila? Annika?) frågar oupphörligen: Kan den subalterne tala? Eller talar och ler någon annan i henne? Ja och nej, och all smärta den dubbelheten för med sig. Korpi skriver den dekommunikativa människan, det är det märkliga männi­skovärdet som står utanför ekonomins norm men som driver ekonomin. Och Korpi nöjer sig inte med Celans och Wittgensteins stumma ojämförlighet, hon vet att vi (Annika? Eila? Jag?) alltid befinner oss inuti jämförelserna. Vi producerar språk och är språkets produkter. Språket talar i oss.

 

Vi stöter på konstruktionernas smärta överallt, i Karolina Ramqvists koloniala resenär, Daniels Sjölins hysteriska ramsor, Jonas Hassen Khemiris sorg. Och aldrig förfaller det till blott låta-vara.

För det tredje: ”VALERIE: Jag tycker inte att du ska ta i de där äckliga djuren. SILKESPOJKEN: Jag vill inte att de ska ligga här alldeles ensamma. VALERIE: Döden är ensam. Och det är bara sopor det där. Bara skitlik.” Och: ”Döden är sällan där presidenten är.” Och: ”Materialet heter HON FINNS ÖVERALLT.” (Jag gjorde en ny presentaktion för några veckor sedan. Ett öga rött byttes mot Montecore, Happy Sally mot Drömfakulteten. Virdborg var slut, istället hamnade Bakhtiari, Unge och Tichy i korgen.) Drömfakulteten är en av de ramsigaste böcker jag vet. Ett märkligt under som säger emot tesen att det experimentella skulle vara exklusivt. Med inklusiva additativa ramsor skapar Stridsberg platser, ting och namn. Inte ur intet men ur en uppsättning material.

Den här ständiga flykten framåt hittar vi också i: Happy Sally – simmare; Svart krabba – skridskoåkare; Fallet Sandemann, Min röst skall nu ?... – ökenfarare; Battles övergångar mellan den spridda stadens och heta linjens osäkra rum.

 

Det är det metonymiska arbetet. Den stela metaforen, förtätningen, kapitalackumulationens ägande, luckras upp av förskjutningarnas ramsor och lek. Materialet finns överallt, så kan vi förstå jämlikheten. Och så kan vi också förstå Valerie som president, som en demokratisk konstruktion, inte på något sätt utan smärta, men del av en ständig förskjutningsprocess. Men aldrig som kung. En gäst är inte välkommen till bordet: geniet. Eller Gud. Kungen/geniet/Gud är trösten/metaforen/döden.

Ramsan är överallt, i det mycket specifika, konstverket, och i det mycket generella, det överindividuella, språket. Den Nya Litteraturen är dekreativ och glad och ständigt undersökande, därför är den svår att fokusera och just för att den är extremt inklusiv är den svår att avbilda, som gudmor – Gertrude Stein – säger: There is no there there. Det blev en fin present, den svenska litteraturen är bättre än någonsin och den har bara börjat.

Lars Mikael Raatamaa
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet