ÅSIKT

I morgon kan det bli möjligt

Denna dag 1967 startade sexdagarskriget – och en ockupation som nu pågått i 40 år. ANITA GOLDMAN, som var med under de hemliga fredssamtalen för 20 år sedan, skriver om ett våld som aldrig tycks ta slut – och om det hopp som trots allt finns.

1/7
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag var höggravid. Jag kommer ihåg att det var mycket varmt, men å andra sidan är sommaren alltid het i Jerusalem. Ehud Olmert var där och Sari Nusseibeh och min dåvarande make förstås, Moshe Amirav. Mötet tog plats i vårt vardagsrum, hemma i huset i västra Jerusalems utkant. Mötet var hemligt, mycket hemligt.

En palestinsk professor i filosofi (Nusseibeh), en högt uppsatt politiker i det konservativa regeringspartiet Likud, från den ”yngre” generationen (Olmert var då 42 år gammal och det är ungt i det unga land där det gamla gardet ännu i dag sätter tonen och klamrar sig fast vid makten). Alla boende i Jerusalem, 40-åriga representanter för stadens intellektuella och politiska elit sammanträffade i ett privat hem och diskuterade möjliga framtida scenarier för staden.

Sommaren 1987. Om bara ett par månader skulle den första intifadan bryta ut. Samma dag som Nathanel föddes läckte en journalist min mans hemliga möten med palestinska ledare.

Det blev till en gigantisk massmedial ”affär” och jag sprang runt i korridorerna på BB och frågade: ”Var finns en tv? Jag måste titta på tv!” De hemliga mötena toppade alla sändningar. Det var första gången den israeliska högern träffades för ”ett samtal” med palestinier, på den tiden var det bara udda marginaliserade figurer på vänsterns legendariska kaféer i Tel Aviv som mötte palestinska intellektuella.

Moshe hade sedan sin ungdom varit aktiv i Herut (Likuds ideologiska kärntrupp) och hade under vintern och våren sammanträffat med Sari som i sin tur introducerat honom till Faisal el Husseini, högt stående i den palestinska politiska hierarkin, sedermera ombud för palestinierna vid Madridkonferensen och östra Jerusalems ”borgmästare” under många år. Såväl Faisal som Sari hörde till den palestinska eliten, de ledande familjerna. De var moderna, sekulära palestinier.

Moshe och Faisal förhandlade fram ett program för konfliktens lösande, inte auktoriserade av någon men med båda sidors ledares vetskap. För första gången talade PLO med den israeliska högern. För första gången erkände de varandras rätt till existens. ”Vi ger upp våra krav på Jaffa (den gamla hamnstaden som i dag är en del av Tel Aviv) om ni ger upp er rätt till Hebron”, sa Faisal. När hemligheten sprack uteslöts Moshe ur Likud, Sari blev nedslagen av studenter vid Bir Zeit-universitetet, Faisal blev fängslad av israelerna och Moshe blev symbol för en människa som kan ändra åsikt.

Världens massmedia uppbådade ett osannolikt intresse, dessa ganska stilla månader innan den första intifadan bröt ut, eftersom det fanns bevis på direkt länk till dåvarande premiärminister Yitzhak Shamir ( ”havet är samma hav, palestinierna samma palestinier”) och när jag kom hem med Nathanel från BB, låg CBS:s och NBC:s kameramän och gömde sig i min trädgård.

Hetta, dammiga olivträd och fikonträdens tunga söta doft och de där solnedgångarna då den berömda jerusalemska stenen för ett ögonblick ser lika rosa ut som bourgenvillan innan natten faller på, snabb och total som en självmordsbomb.

Ja, allt det där och den alltid obönhörliga vita solen och ingen hade förstått att det var mycket hetare än vanligt där ute i de palestinska byarna, städerna och flyktinglägren. Ett par månader tidigare hade författaren David Grossman givit ut sin reportagebok Den gula vinden om förhållandena på Västbanken och den väckte en enorm uppmärksamhet, häpna och chockade israeler läste om förhållanden som de inte haft en aning om.

För dem fanns det inget palestinskt folk och det var förbjudet enligt lag att tala med representanter för PLO, som var en terroristorganisation och vars ledare, Arafat, var det värsta som hänt det judiska folket sedan Hitler. Och palestinierna erkände inte den ”sionistiska entitetens” rätt att existera och varken politiker, intellektuella eller kommentatorer var förberedda när den första palestinska intifadan utbröt i december samma år.

Det känns som mycket länge sedan. Om någon sagt till mig då att israeliskt stridsflyg skulle komma att bomba flyktingläger på ockuperat område, om någon sagt att en mur skulle byggas genom detta lilla sargade stycke uråldrigt land, om någon sagt att en epidemi av självmordsbombare skulle växa upp och bära sin skörd av vrede och fasa in i israeliska bussar, kaféer och hem, att såväl gränspatrullerna som de fattiga och förnedrade palestinierna bara skulle förökas år för år och att min gäst den dagen, Ehud Olmert, skulle bli premiärminister och en usel sådan … nej, det skulle jag inte kunnat tro. Framför allt skulle jag inte ha trott att ockupationen – tjugo år senare – fortfarande skulle vara i kraft!

1987 var ockupationen tjugo år gammal, en oändlighet som det verkade. 1967 hade israelerna blivit euforiska segrare i ett krig lika kort som de dagar det tog vår Herre att skapa jorden och allt som på den finns. På samma korta tid utraderade de israeliska fallskärmsjägarna (av vilka Moshe var en) den urgamla bilden av den veke, humane, effeminiserade juden. Fram steg manliga hjältar och sionismens gamla slogan kunde äntligen förverkligas till punkt och pricka: ”Vi vill bli goj kechol hagojim. Ett folk som alla andra folk. Med våra egna jordbrukare, soldater, tjuvar och horor.”

Och vem säger att det ena landets soldater och tjuvar skall vara bättre än det andras?

Att föda en människa går relativt snabbt. Att döda går snabbare. Att bygga ett fungerande samhälle – institutioner, skolor, en litteratur, sjukvård – går långsamt. Att förgöra det går snabbt. Att få en idé går snabbt, men att i grunden förändra en människas medvetande, hennes idéer om vem hon är och hur hennes värld ser ut, det går mycket, mycket långsamt.

Jag tänker på Faisals och Moshes slutdokument och om bara och om inte … Och all denna död och fasa som kunnat undvikas. Men jag är tjugo år äldre och kanske är det därför jag förmår se att det som i förstone verkar så långsamt och stillastående, ja tillbakagående, outhärdligt tragiskt och upprörande, ändå har rört sig på väsentliga punkter:

Då var det en nyhet, en massmedial affär av stora mått, att en israelisk högerman förhandlade med palestinierna. I dag förhandlar israeliska högerregeringar med det palestinska folkets representanter.

Då var PLO det värsta som hänt det judiska folket sedan nazisterna. I dag är PLO bundsförvanten i ansträngningarna att vinna över även islamisterna till dialog och kompromisser.

Då var det nära på majestätsbrott att tala om ett delat land och framför allt en delad huvudstad. I dag är det redan överenskomna positioner som ”bara” måste implementeras av mer handlingskraftiga politiker än de vi har i dag.

Då talade endast radikala och marginaliserade israeler om hur ockupationen urholkar den israeliska demokratin och statsbygget. Och att de israeliska bosättningarna är ett problem och inte en tillgång. I dag är detta allmängods, bosättarörelsen allt mer marginaliserad och ”alla” vet att stora delar av bosättningarna kommer att ges upp i förhandlingar.

Nezah nezahim var ett av Bibbi Netanyahus favorituttryck, under de djupt olyckliga åren han tog över ledarskapet sedan Yitshak Rabin mördats. Jerusalem skulle förbli det judiska folkets odelade huvudstad i nezah nezahim, i evigheters evighet. Israeliska ledare började använda religiöst språkbruk, de territoriella segrarna i sexdagarskriget beskrevs som ett återförenande med det bibliska hemlandet.

Denna nya religiösa överbyggnad av konflikten var mycket farlig: islamisterna såg det arabiska nederlaget som ett ”gudomligt” tecken på den sekulära arabismens (Nasser) felaktiga väg, fundamentalistiska judar såg återknytningen till Västbankens bibliska hem- orter som en gudomlig plan och sekulära regeringar spelade med och tillät bosättningarna att växa.

En nationell konflikt över land och resurser fick religiös språkdräkt, en i ordets rätta bemärkelse livsfarlig cocktail. Nu väntar Netanyahu på sin chans i kulisserna, men även om det skulle gå så illa att han återigen väljs till premiärminister, kommer även Bibbi att tvingas sätta sig ned vid förhandlingsbordet och med Hamas som motpart!

Det här är inte en fråga om optimism eller pessimism. Utan om en rörelse, en tillnyktringsprocess, ett mognande. Denna rörelse fortgår, osynlig ibland, överröstad av de våldsammas skrän och fasansfulla handlingar. Men ändå idogt verkande, denna rörelse mot det som är rimligt, det som är nödvändigt, det som måste till för att människorna skall kunna överleva och leva och älska även på detta lilla stycke omstridda jord.

Fyrtio år av ockupation, tjugo år sedan det där hemliga mötet i mitt vardagsrum i Jerusalem. Min son skall fylla tjugo år och bor just nu hos pappa i Jerusalem. Vem skulle kunnat tro då att han skulle ärva denna konflikt? Han som nu konfronteras med ockupationens verklighet, vilket har resulterat i att han gjort en film som han kallar Min pappas palestinska slav.

När jag ser min vuxne son tycks tiden ha gått så oändligt fort. När jag ser hans film har den gått långsamt. Men det viktigaste är att den går framåt, rör sig genom människornas medvetande. Den som var fiende i?går kan bli vän i morgon. Det som var omöjligt i går kan bli möjligt, ja verkligt, i morgon. Även om en del av tiden där emellan – särskilt somrarna! – fortfarande kan komma att bli mycket heta.

Anita Goldman (kultur@aftonbladet.se)