ÅSIKT

Einstein var ingen Einstein

Allt är relativt. THOMAS KAISERFELD punkterar myten om det vetenskapliga geniet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Myten om Einstein - en kassako för den populärvetenskapliga industrin.
Foto: Tullio Pericoli
Myten om Einstein - en kassako för den populärvetenskapliga industrin.

Varje morgon när Albert Einstein klev ut ur sin port på Kramgasse i Bern och svängde vänster för att promenera till sitt arbete på patentverket kunde han se stadens stora tornklocka avteckna sig mot himlen. Resten av vägen kantades även den av olika offentliga klockor, stora som små, alla elektriskt synkroniserade med det schweiziska telegrafverkets centralklocka som referens. Att synkronisera tiden så att alla klockor i en stad slog mer eller mindre samtidigt var en teknik som utvecklats sedan 1880-talet, inte minst i Schweiz, klocklandet framför andra. Det var ingen tillfällighet att det var i den här miljön Einstein utvecklade sin speciella relativitetsteori. Det hävdar i alla fall amerikanen Peter Galison vid Harvard, i sin bok Einstein’s Clocks, Poincare’s Maps: Empires of Time (Hodder & Stoughton, 2003).

Väl framme på kontoret arbetade Einstein med patentansökningar för nya varianter av system för elektrisk synkronisering av klockor. Under 1890-talet hade det kommit in mellan tre och fyra patent per år till patentverket i Bern, 1901 fördubblades ansökningarna till åtta. Höjdpunkten nåddes 1904 då man fick in hela 14 patentansökningar.

De system som utvecklades och patentsöktes var ett resultat av de internationella överenskommelserna om standardtid och tidszoner som i sin tur tvingades fram av ett allt mer omfattande utbyte av varor och människor, skapade av nya gränsöverskridande transportsystem med järnvägen i spetsen.

Med hjälp av telegrafens exakta klockslag som med ljusets hastighet sändes till världens alla tidszoner kunde tidtabeller och scheman samordnas oavsett lokal tidmätning. I ett visst land eller en viss stad kunde telegrafiskt överförda tidssignaler sedan skickas ut i lokala system av elektriskt synkroniserade klockor så att den exakta tidens välsignelser nådde ända ut till mannen på gatan. Ingen skulle längre kunna komma för sent med motiveringen att han eller hon misstagit sig på tiden.

Problemet Einstein brottades med var hur man skulle kunna synkronisera alla dessa klockor exakt. Eller annorlunda uttryckt, hur få två klockor att visa samma tid samtidigt när det trots allt tar ett litet, litet ögonblick för den elektriska signalen att ta sig från en klocka till en annan. Just samtidigheten visade sig vara pudelns kärna.

En majdag 1905 tog han med sin bäste vän Michele Besso på en promenad till en höjd vid Berns stadsgräns. Med utsikt över stadens klocktorn la Einstein ut texten om samtidighetens problem. Tänk dig att en person på ett lastbilsflak i rörelse slänger iväg två bollar samtidigt med samma kraft, men åt olika håll, den ena framåt i färdriktningen, den andra bakåt. För den som slänger bollarna träffar de flakets framkant respektive bakkant samtidigt. Men för en person som står bredvid lastbilen träffar bollen som kastats bakåt bakkanten före den andra träffar framkanten. Det beror på att flakets bakkant hinner röra sig framåt mot bollen under dess färd genom luften. Samtidigt rör sig framkanten från den andra bollen.

Samtidighet är alltså beroende av vem som betraktar de två händelserna och Einsteins slutsats var att det i princip är omöjligt att exakt synkronisera klockor. Tiden är relativ och relativitetsteorin ett faktum. Hans första vetenskapliga artikel i ämnet skickades in i slutet av juni samma år.

Galisons förståelse av Einstein och den speciella relativitetsteorin som frukten av en praktiskt inriktad patentingenjör med tekniska problem för ögonen snarare än en filosofiskt spekulerande vetenskapsman har vidare betydelse. Under större delen av 1900-talet har Einstein förkroppsligat det vetenskapliga geniet, ett intellekt själv isolerat från det tid och rum han så framgångsrikt ägnade sig åt. En översvallande Einsteinindustri, inte minst underfundigt behjälpt av huvudrollsinnehavaren själv så länge han levde, har hyllat hans övermänskliga tankeskärpa. Journalister, naturvetare och historiker, alla har de stämt in i hyllningskören samtidigt som de håvat in honoraret för ytterligare en Einsteinbiografi eller populär framställning av relativitetsteorin. Och en intresserad allmänhet har gärna låtit sig hänföras.

Alternativa tolkningsramar har effektivt gömts undan, de riskerar att inte bara svärta Einsteinbilden utan också synen på vetenskaplig forskning som upphöjd intellektuell verksamhet i allmänhet. En kontextualisering av Einstein hotar i förlängningen hela den populärvetenskapliga industri som så effektivt exploaterar hans för lekmannen så svårgenomträngliga resonemang och upptäckter. Om till och med Einsteins relativitetsteorier är beroende av tekniska och andra tidsbundna sammanhang, vad finns då kvar av vår romantiska bild av det vetenskapliga geniet?

Ingenting förstås. Det är också det som är själva poängen med Galisons bok. All vetenskaplig forskning, precis all, inklusive Einsteins teorier, är i själva verket lika tidsbunden som all annan mänsklig verksamhet.

Visst har forskningen sina egna förutsättningar och sociala institutioner, men den är precis som allt vi ägnar oss åt beroende av vad som pågår runtomkring den. Samtidigt.

FAKTA

Thomas Kaiserfeld är teknik- och vetenskapshistoriker vid KTH

Thomas Kaiserfeld