ÅSIKT

Katastrof – för makten

NAOMI KLEIN om Kina och Burma – och demokratin

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag nåddes av nyheten om den katastrofala jordbävningen i Sichuan kom jag att tänka på Zheng Sun Man, en framgångsrik direktör i säkerhetsbranschen som jag nyligen träffade under en resa till Kina. Zheng är chef för Aebell Electrical Technology, ett företag i Guangzhou som tillverkar övervakningskameror och högtalarsystem åt staten.

Zheng, en 28-åring med handelshögskoleexamen och ett utvecklat sms-beroende, var mycket mån om att övertyga mig om att produkterna inte används mot demokratiaktivister eller fackföreningsföreträdare på fabriker. De används för att hantera naturkatastrofer, förklarade han, och påminde om de märkliga snöstormarna strax före det kinesiska nyåret. Under den krisen kunde regeringen ”använda bilderna från kamerorna vid järnvägen för att meddela hur man skulle hantera situationen och organisera en evakuering”.

Övervakningskameror har naturligtvis andra användningsområden också – som att ta bilder som används vid efterlysning av tibetanska aktivister. Men Zheng hade en poäng: det finns inget som skrämmer en förtryckarregim mer än en naturkatastrof. Auktoritära stater styr genom rädsla och genom att förmedla ett intryck av total kontroll. När de plötsligt framstår som underbemannade, frånvarande eller oorganiserade kan undersåtarna fatta mod på ett farligt sätt. Det är något att tänka på, när nu två av planetens mest repressiva regimer – Kinas och Burmas – kämpar med att hantera förödande katastrofer: jordbävningen i Sichuan och cyklonen Nargis. I båda fallen har katastroferna blottat allvarliga politiska svagheter hos regimerna, och båda kriserna har potential att väcka allmänhetens vrede på ett svårkontrollerbart sätt.

Så länge Kina har fullt upp med att bygga upp sin ekonomi, och så länge nya jobb och rikedomar skapas, tenderar invånarna att hålla tyst om det som alla vet: att byggherrar regelmässigt tar otillåtna genvägar och struntar i säkerhetsföreskrifter, samtidigt som lokalpolitiker tar emot mutor för att ingenting märka. Men när åtta skolor rasar, som i det jordbävningdrabbade området i Kina, då tenderar sanningen att krypa fram ur ruinerna. ”Titta på alla byggnaderna här omkring. De var precis lika höga, men varför rasade skolan”, frågade en upprörd anhörig till saknade i Juyuan en utländsk reporter. ”Det är därför att entreprenörerna vill tjäna pengar på våra barn.” En mamma i Dujiangyan sa till The Guardian: ”Kinesiska ämbetsmän är alldeles för korrumperade och dåliga ... De har pengar att lägga på prostituerade och bihustrur, men de har inga pengar till våra barn.”

Det faktum att de olympiska arenorna byggts för att motstå kraftiga jordbävningar är plötsligt inte mycket till tröst. När jag besökte Kina var det svårt att hitta någon som var villig att kritisera den olympiska penningrullningen. Nu förekommer inlägg på de stora webbportalerna som beskriver den olympiska facklans färd genom landet som ett ”slöseri”, och som menar att det är ”omänskligt” att låta ett sådant spektakel fortsätta mitt i så mycket lidande.

Inget av detta kan ändå jämföras med vreden som nu håller på att koka över i Burma, där överlevare efter cyklonen har utsatt åtminstone en lokal ämbetsman för svår misshandel, i raseri över att denne inte delade ut nödhjälpen. Simon Billenness, styrelseledamot i den amerikanska organisationen Campaign for Burma, sa till mig: ”Detta är Katrina tusen gånger om. Jag har svårt att se hur detta skulle kunna undgå att skapa politiska oroligheter.”

Den politiska oro som mest bekymrar regimen härrör inte från vanliga civila, utan kommer från militären själv – ett faktum som förklarar en del av juntans mer bisarra beteenden. Vi vet till exempel att den burmesiska juntan har tagit åt sig äran för nödhjälp som skickats från andra länder. Nu visar det sig att den har tagit åt sig mer än äran. Enligt en nyhetsartikel i Asia Times har regimen konfiskerat matleveranser och delat ut dem till arméns 400 000 soldater. Förklaringen ligger i det djupa hot som katastrofen innebär. Generalerna hemsöks, förefaller det, av ”en nästan patologisk rädsla för splittring inom de egna leden ... om soldaterna inte ges företräde vid nödhjälpsdistribution och inte kan äta sig mätta uppstår en risk för myteri”. Mark Farmaner, ordförande i Burma Campaign UK, bekräftar att militären redan innan cyklonen var drabbad av en deserteringsvåg.

Denna relativt småskaliga matstöld stärker juntan inför dess mycket större förestående stöt: den som ska ske med hjälp av folkomröstningen om konstitutionen. Generalerna insisterar på att genomföra omröstningen, om så helvetet skulle braka löst. Lockade av höga råvarupriser har de plundrat landet på ädelstenar, timmer, ris och olja. Arrangemanget må vara väldigt lönsamt för generalerna, men juntaledaren general Than Shwe inser att han i längden inte kan motstå kraven på demokrati.

Inspirerade av den chilenske diktatorn Augusto Pinochet har generalerna utformat en konstitution som tillåter framtida val men ändå säkerställer att ingen kommande regering har makt att åtala dem eller ta tillbaka de stulna rikedomarna. Som Farmaner uttrycker det: efter folkomröstningen kommer juntaledarna att ”bära kostym i stället för stövlar”. En stor del av folkomröstningen har redan ägt rum, men i cyklondrabbade distrikt har den skjutits upp till den 24 maj. Aung Din, som leder US Campaign for Burma, berättade för mig att militären nu nedlåter sig till att bedriva utpressning med innehållen nödhjälp för att få fler röster. ”Regnperioden är på väg”, menade han, ”och människorna behöver reparera sina tak. När de vill köpa byggnadsmaterial, som bara finns i mycket begränsad mängd, får de veta att de bara kan få materialet om de röstar för konstitutionen.”

Samtidigt har cyklonen försett juntan med en sista affärsmöjlighet: genom att stoppa hjälpleveranser till det bördiga Irrawaddy-deltat dömer juntan hundratusentals risbönder tillhörande karenfolket till döden. Enligt Farmaner kan dessa ”jordområden komma att överlåtas till generalernas affärskumpaner” (något som skulle påminna om det markrofferi som skedde längs stränderna i Sri Lanka och Thailand efter tsunamin). Detta är inte inkompetens, eller ens galenskap, som många har hävdat. Det är etnisk rensning enligt laissez faire-modell.

Om den burmesiska juntan lyckas undvika ett myteri och uppnår sina mål kommer det till stor del att vara tack vare Kina, som energiskt har stoppat alla försök inom FN att besluta om en humanitär intervention i Burma. Inne i Kina, där centralregeringen gör stora ansträngningar för att framställa sig själv som medkännande, skulle nyheten om denna medbrottslighet kunna visa sig explosiv.

Kommer Kinas medborgare att få reda på denna nyhet? Ja, kanske. Peking har, fram till nu, uppvisat en enorm beslutsamhet när det gällt censur och övervakning av all sorts kommunikation. Men efter jordbävningen läcker den ökända ”kinesiska brandväggen” som ska censurera internet betänkligt. Bloggarna har blivit alldeles vilda, och till och med statsanställda journalister insisterar på att rapportera verkliga nyheter.

Detta kan mycket väl vara det största hot som förtryckarregimen ställts inför i samband med någon naturkatastrof. När det handlat om att bevara den egna maktställningen har ingenting varit viktigare för Kinas härskare än förmågan att kontrollera vad människor ser och hör. Om de tappar den förmågan kommer varken övervakningskameror eller högtalare att kunna hjälpa dem.

Naomi Klein