ÅSIKT

ÖVERLEVNAD

CATRIN ORMESTAD om Israels 60-årsdag, Robinsonfinalen och frågan ingen ställer

Israeliska versionen av "Expedition:Robinson" - en större nationell angelägenhet i Israel än självständighetsdagen.
Foto: YOUTUBE och AP
Israeliska versionen av "Expedition:Robinson" - en större nationell angelägenhet i Israel än självständighetsdagen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De har blivit alltmer fransiga i kanterna men smattrar alltjämt från biltaken, kantar boulevarderna och hänger från vart och vartannat fönster. Israels självständighetsfirande är en orgie i flaggor. De vajar inte bara från de statliga byggnaderna, utan pryder också livsmedelsbutiker, frisersalonger, kiosker och restauranger.

Det damp också ned två stycken i vår postbox. De var försedda med två stroppar vid ena kortsidan, så att vi skulle kunna binda fast dem vid balkongräcket, eller runt halsen. Bära som en slängkappa över axlarna. Det var det somliga som gjorde. Flaggorna hade distribuerats till en miljon hushåll av banken Hapoalim. De hamnade dock i blåsväder när det uppdagades att flaggorna var made in China. Om de nu velat vara patriotiska hade de kunnat gynna den inhemska textilindustrin, menade kritikerna.

För en utomstående betraktare kan flaggviftandet te sig nog så överväldigande, men de flesta israeler säger samma sak: det blir färre och färre flaggor för varje år, och firandet av Självständighetsdagen allt lojare, allt mer pliktskyldigt. Sällan har det varit så tydligt som den här våren.

Här i Israel har 60-årsjubiléet framför allt utgjorts av ett frossande i nostalgiska återblickar på de ”första 60 åren”. Däremot har det inte alls talats om framtiden. Om vad för slags stat Israel kommer att vara om 60 år.

Vart är vi på väg?

Det är en fråga som ingen ställer i Israel, trots att den blivit allt mer brännande, i takt med att bosättningarna på Västbanken byggts ut och gjort det ännu svårare för palestinierna att skapa en egen stat. Vilket naturligtvis är syftet med bosättningspolitiken. Men ingen frågar sig vad som egentligen är alternativet till en tvåstatslösning. En enstatslösning förstås, men där skulle palestinierna snart utgöra en majoritet och den sionistiska drömmen om en ”judisk stat” krossas. Om det inte blir en apartheidstat förstås, där den judiska minoriteten förtrycker den palestinska majoriteten. När Israel nu fyller 60 står man således inför ett historiskt vägval: ge palestinierna en egen stat och samtidigt slå vakt om Israels judiska, demokratiska karaktär. Eller fira sitt 120-årsjubileum som antingen en icke-judisk eller icke-demokratisk stat.

Det faktum att hela det sionistiska projektet nått en återvändsgränd är alltså ingenting man talar om i Israel. Då är det enklare att svepa Davidsstjärnan om axlarna och försjunka i minnena av en tid då allting var enkelt, då det fortfarande fanns en sionistisk ideologi att klamra sig fast vid.

Men de vanliga israelerna verkar få allt svårare att engagera sig i en stat vars ideologiska grundvalar blivit allt mer skakiga, och vars framtid allt otydligare. De flesta lät de kinesiska bankflaggorna ligga kvar i sina förpackningar, skar upp en vattenmelon och knäppte på tv:n i stället. Finalen av Survivor – Israels Robinson – var utan tvekan en större nationell angelägenhet än 60-årsfirandet. En journalist som rapporterade från fotbollsstadion där 7000 Tel Aviv-bor samlats för att se programmet på storbildsskärmar menade att det till och med var en större händelse än statens bildande.

Sionismen är död, länge leve dokusåporna.

FAKTA

Catrin Ormestad är bosatt i Tel Aviv och kommer att rapportera från Israel för Aftonbladet Kultur.

Catrin Ormestad