ÅSIKT

Skönt att Sverige inte gick till VM

Alla är plötsligt nationalister när det gäller fotboll

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sverige har fått en ny förbundskapten i fotboll. Jag bryr mig inte mycket. Jag är visserligen fotbollsälskare, men håller oftast inte på Sverige. Undantag är väl om de spelar fantastisk fotboll, vilket de mycket sällan gör.

Jag gör ingen hemlighet av att jag tyckte det var rätt skönt att Sverige inte kvalade in till nästa VM. Bevakningen av detta världens största idrottsevenemang blir betydligt bättre när det inte skyms av det nationella särintresset och tidningarna inte breddfylls av idiotkommentarer som ”Nu tar vi VM-guld!” Att Sverige någonsin skulle göra det är inte bara osannolikt, utan vore ur sportslig synvinkel direkt sorgligt – ungefär som när Grekland vann fotbolls-EM 2004 med ett trist och defensivt landslag.

Men det är inte det viktiga här. Det intressanta är varför det gör så många i min omgivning upprörda. Sannolikt därför att nästan alla svenskar plötsligt är nationalister när det kommer till fotboll och annan sport. Det är nämligen i praktiken det enda område där det i det här landet är helt rumsrent att vara nationalist.

Annars är nationalism ful och osund. Man skulle ju rent teoretiskt kunna tänka sig att det fanns någonting däremellan, en nyanserad nationalism som placerade in sig någonstans i det jättelika gapet mellan Sverigedemokraternas rasism och de ansiktsmålade supportrarnas, de som gråter av lycka vid varje svensk tråktaktisk seger.

Jag är själv inte någon vän av nationalstaten som institution, och jag är i högsta grad medveten om att Sverige i mycket är en konstruktion. Landet har inte kommit till för att det bodde en massa svenskar här som ville slå sig ihop – tvärtom fick folk som bodde här bli svenskar för att det effektiviserade statsapparaten. Mycket av det som idag ses som svenskt är konstruktioner för att vi ska uppfatta oss själva som ett folk, en nation. Jag vet! Men det är ändå vi svenskar som är ansvariga för konstruktionen, dess välgång är vår egen. Vi kan förvandla den till något bättre. Eller låtsas som det regnar, köpa billig mjölk från Tyskland och inte fatta varför svenska mjölkbönder lägger ner.

Om det inte längre finns gemensamma värderingar och mål som på något sätt förenar oss svenskar, då blir låtsasnationalismen desto viktigare. Den som kommer fram vid stora sportevenemang – en gemenskap som bara är helt symbolisk. Som i lekform vill besegra danskar och ryssar och som låtsas att det är blodigt allvar.

Och som blundar för allt verkligt allvar. Lämnar alla sådana frågor orörda – ett smörgåsbord för Sverigedemokraterna att hugga in på.

Fredrik Lindström