ÅSIKT

S=P=R=Ä=N=G F=O=R=M=E=N

Hanna Nordenhök om tio år av experimenterande svensk poesi

1 av 6
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att sammanfatta 2000-talets första decennium i svensk litteratur utan att ta den konceptuella poesin med i beräkningen vore som att försöka tala om 80-talets litteraturklimat utan att nämna tidskriften Kris. Det är lätt att dra en sådan parallell, och det beror naturligtvis på en helt annan tidskrift – OEI – och dess svåröverblickbara påverkan på en yngre generation 2000-talspoeter.??

OEI startades 1999. För att nu fortsätta den fria associationen var det också det året som Någons stöd (Symposion) utkom, Ulf Karl Olov Nilssons möjligen bästa diktbok. Någons stöd, som utgörs av en 20-poängsuppsats nerklippt i fragment, bildade i UKON:s författarskap en tydlig övergång mot vad som senare kom att bli ett alltmer accentuerat konceptuellt skrivsätt.

Kanske låg det något i luften. Året efteråt kom Fredrik Nybergs andra bok Blomsterur (Norstedts), som med sin starka upptagenhet vid taxonomin som poetisk strategi markerade en skiljelinje mot den tidigare debutbokens betydligt mer centrallyriska diktlandskap.

Något liknande kan sägas ha skett i Lars Mikael Raattamaas poesi. Precis som de två ovan började han sin bana (han debuterade 1989) i ett lyriskt spår med större dragning åt en traditionell lyrism än vad man i dag med facit i hand kan tro; därefter har han stadigt och bok för bok alltmer gått mot ett renodlat konceptuellt poesiarbete. Men inte bara inom enskilda författarskap sker denna halvt märkbara förändring, som i mångt och mycket består i ett slags omdirigering av uppmärksamheten, i ett allt större intresse för och arbete med form.

Andra poeter, av vilka flera senare blir tongivande, debuterar i stället rakt in i 2000-talets ”nya” poesiklimat (det ska här kanske sägas att den poetiska praktiken under denna tid inte sällan innebär ett återbruk och en omformulering av gamla avantgarden, som till exempel 60-talets konkretism). Det är Anna Hallberg och Ida Börjel, Martin Högström, Karl Larsson och Pär Thörn. För att bara nämna några. Man kan naturligtvis invända på fler än ett sätt mot den här typen av hoptränganden av författarskap i samma fålla. Men något delar de, omisskännligt så.?

Det sägs att det krävs tid för att kunna överblicka det förflutnas rörelser. I fallet med det senaste decenniets konceptuella poesi i Sverige är dess intåg på bredare front emellertid alltför anslående för att inte urskiljas. Så har de mer formintresserade poesierna också orsakat indignation – senast under den så kallade OEI-debatten 2007.

Kanske är det inte heller så egendomligt. Det konceptuella skrivandet äger ju, när det lyckas som bäst, en stark politisk potential. Genom att osäkra konventionella läs- och skrivpositioner, och genom att oavbrutet sysselsätta sig med diktens ramar, blir det i sina mest framgångsrika exempel ett radikalt estetiskt attentat mot en romantisk konst- och litteratursyn. Det konceptuella skrivandets ifrågasättande av den litterära formen som transparent innebär ett hävdande av formens samband med ideologi. Samt en stark kritik av det romantiska subjektet. Varje poetisk yttring är en effekt av ett arbete med en teknik och ett medium, som den amerikanske poeten och L=A=N=G=U=A=G=E-grundaren Charles Bernstein skriver i sin essä Absorptionens artefaktion (1987), apropå lyrismens olika suggestioner.

Man kan tycka vad man vill om en sådan litteratursyn, men att det konceptuella perspektivet i de skepnader som det uppenbarat sig i under 2000-talet ofta har kunnat omskaka litteraturens självförståelse, får nog betraktas som ett faktum. Som i Ida Börjels Konsumentköplagen: juris lyrik (OEI, 2008), där underfundiga språkvridningar destabiliserar och kortsluter lagtextens instrumentella och förment genomskinliga språk till oigenkännlighet, och i samma rörelse blottar språkets normerande, verklighetsskapande makt.

Eller i Lars Mikael Raattamaas kanonsabotage i Svensk dikt (Modernista, 2006), och kritik av föreställningen om den solitäre författaren/upphovsmannen till förmån för en kollektiv bokskrivarakt i Mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka (Bonniers, 2008). Eller som hos nyss nämnde UKON och hans poesis besatthet av klichén och negationen samt utsagornas samband med försvar och bortträngning – såväl på individuell som på en större social och politisk nivå. Alltmer tycks hans dikter bestå av inmundigandet av sekundära texter och fragment av tal; det poetiska arbetet blir ett avlyssnande, analyserande, sönderdelande, läsande och approprierande arbete.

Men också en poet som Helena Eriksson går till viss del att läsa mot den konceptuella 2000-talspoesin, bland annat genom hennes sätt att framhäva boksidan som rumslig erfarenhet, och därigenom fästa uppmärksamheten på läsaktens villkor, på läsarens deltagande, på den särskilda och ansträngande ömsesidigheten i relationen mellan läsare och text.

Summerande artiklar av det här slaget ger ofta intryck av avslut. Det verkar ligga implicit i själva deras dramaturgi. Vilket naturligtvis är förrädiskt. Vad nästa decennium kommer att leverera på poesins område återstår att se. Det kan innehålla ett paradigmskifte, om det konceptuella arbetet med poesi under det senaste decenniet nu får betraktas som ett slags paradigm. Man kan i alla fall hoppas att litteraturen aldrig upphör att med jämna mellanrum uppfinna sig själv, att överskrida sina egna konventioner, ordningar, tabun.

Själv önskar jag mig ett 2010-tal rikt på revolutioner.

Hanna Nordenhök