ÅSIKT

Därför lämnar vi Arbetaren

25 medarbetare i stort upprop mot sin egen tidning

1 av 7
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är sorgligt att ta farväl.

Men farväl tar vi nu – av en liten men stor tidning.

SAC-Syndikalisterna startade Arbetaren 1922. Den har aldrig haft några jätteupplagor. Ändå har den spelat en unik roll under nästan ett sekel av svensk mediehistoria. Arbetaren har alltid varit en särpräglad vänstertidning, med rötter i den frihetliga och antiauktoritära socialismen: ett arv som öppnat upp tidningens spalter och låtit samtidens vindar blåsa genom dem. Gång på gång har Arbetaren gjort avtryck långt bortom sin upplaga. Så var det under 1930- och 1940-talens antifascistiska kamp, under 1950-talets rättsröteaffärer, under det sena 1970-talets kärnkraftsdebatt, under 1990-talets Balkankrig, motstånd mot nynazism och feministiska våg, liksom under millenieskiftets globaliseringsrörelse. Och så har det varit igen, under de senaste årens uppvaknande inför klimatkrisen. En viktig del av dagens svenska klimatrörelse har bokstavligen sitt ursprung på Arbetarens redaktion.

Arbetaren har varit en tidning som lockat till sig fria vänstersinnen, människor som skrivit om allt från sexualpolitik till konflikterna i Mellanöstern, med röster som burit ut i den svenska samhällsdebatten. Tidningen har varit berömd som en oas och en frizon; listan på människor som rört sig där omfattar såväl Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som Tage Danielsson, Birgitta Stenberg och Josefin Brink, men den är så lång att den inte låter sig sammanfattas. Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.

Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.

Men det har lagts ett gift i den fria luften.

I senaste numret av SAC-Syndikalisternas medlemstidning berättas den sorgliga historien inifrån. Fyra av oss undertecknade – Shora Esmailian, Bella Frank, C hristopher Holmbäck och Sara Jeswani – förklarar varför vi har sagt upp oss från Arbetaren. Det är en historia om ett häpnadsväckande auktoritärt ledarskap, om personal som körs över, om fackrepresentanter som tagits på enskilda samtal för att avhyvlas av chefen, om en rad andra uttryck för ett ledarskap som rimmar sällsynt illa med syndikalistiska ideal. Men det är också historien om en urspårad tidningsideologi.

Bakgrunden är att den senaste SAC-kongressen valde en ny chefredaktör, Mattias Pettersson, som gick till val på kursändring för tidningen. Det var i sig inget märkligt. Arbetaren har i många år kostat SAC-Syndikalisterna stora pengar, och naturligtvis vill organisationen att investeringarna ska göra nytta. Men när de nyckelrader i tidningspolicyn som sade att Arbetaren ska vara ”en fri och oberoende pressröst” ströks anade flera av oss oråd.

Farhågorna skulle komma att besannas på bara några månader. Takhöjden har sänkts. Redaktionsmedlemmar som velat diskutera tidningens innehåll har trakasserats. Arbetsledningen har blivit strikt hierarkisk: Arbetaren drivs nu på ett sätt som skulle få det att vattnas i munnen på landets allra mest reaktionära managementkonsulter. Det går hand i hand med en ny syn på vad tidningen ska innehålla.

Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.

”Sidospår” som klimat- och miljöfrågor, feminism och Nord/Syd-konflikter ska tonas ner. Enligt de nya riktlinjerna ska man möjligtvis få skriva om exempelvis klimatfrågorna någon gång ibland – men bara om det går att anlägga ett entydigt fackligt perspektiv. Samma raster ska läggas över hela tidningens innehåll.

Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.

Den fackliga linje man pratar så vitt och brett om utgår likaledes från en snäv och ekonomistisk uppfattning om vad fackligt arbete handlar om. Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver. Ironiskt nog har den nya inriktningen drivits igenom med just angrepp på personal och fack, men det är logiskt: luften blir unken när fönstren stängs.

Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.

Arbetaren håller på att bli en tidning för politruker, och sådana tidningar brukar gräva sin egen grav, även affärsmässigt. Det har arbetarrörelsen en lång och trist erfarenhet av. I ett läge där svensk vänster söker nya vägar framåt i ett medielandskap av höga blåa murar är den pågående förlusten av Arbetaren ett tungt bakslag, som återigen lär hur centralt det är med en medveten mediestrategi, för att sprida fria ord till fler än de redan invigda.

För oss som skriver detta är det med tyngd i hjärtat vi tar farväl av Arbetaren. Den tidning vi har lärt känna och levt med – några av oss i decennier – håller på att kvävas. Vi har gjort vad vi kunnat för att rädda den fria tidning vi trott på, men slaget har förlorats. SAC-Syndikalisternas beslutande organ har insisterat på att göra sig av med en av organisationens främsta tillgångar.

Om Arbetaren ska kunna få nytt liv igen som fri pressröst krävs en total förändring i deras attityder. I väntan på något sådant – och det tycks inte nära förestående – gäller det för arbetarrörelsen och vänstern att än en gång dra lärdomar av ett haveri och resa nya segel i tiden.

Ulf B Andersson,

f d redaktionssekreterare

Anna-Klara Bratt,

chefredaktör 1999–2004

Shora Esmailian,

f d redaktionssekretare

Jonas Fogelqvist,

krönikör och f d reporter

Bella Frank, f d reporter och redaktör

Göran Greider, krönikör

Leif Hallstan, chefredaktör 1983–1990

Anna Hellgren, krönikör, fd reporter och redaktör

Christopher Holmbäck, f d reporter

Ann Ighe, f d krönikör

Maria Jacobson, f d frilansmedarbetare

Sara Jeswani, f d reporter, redigerare och redaktör

David Jonstad, f d redaktionssekreterare

Nina Lekander, f d krönikör

Sverker Lenas, f d reporter

Kristina Lindquist, f d reporter och redaktör

Magnus Linton, f d redaktionssekreterare

Mian Lodalen, f d krönikör och redaktör

Sofia Lundkvist, f d reporter

Andreas Malm, f d redaktionssekreterare

Martin Nilsson, chefredaktör 1990–1998

Tiina Rosenberg, krönikör

Ahto Uisk, chefredaktör 1969–1983

Cecilia Verdinelli, f d krönikör

Rikard Warlenius, chefredaktör 2004–2009

Leif Zetterberg, f d redaktionssekreterare

Per Wirtén, f d medarbetare