Kultur

Traumat i Göteborg

Petter Larsson om katastrofen som förvandlade vänstervind till högervåg

Vi hade vinden i ryggen. New Labour var en succé. Tyska SPD knäckte Helmut Kohls långa styre. I Sverige tog Vänsterpartiet 12 procent. Och ur tårgasmolnen i Seattle hade den globala rättviserörelse, som nu jagade de globala eliterna från toppmöte till toppmöte, stigit fram för att ge röst åt de många. Nybildade Attac växte med raketfart. Vi pratade solidaritet, skuldavskrivning och jämlikhet.

Protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg skulle bli det svenska genombrottet för den internationella radikaliseringen.

Men klockan 09.45 på torsdagen den 14 juni 2001 – exakt tio år sedan i morgon – gav polismästare Håkan Jaldung den ödesdigra ordern att spärra av Hvitfeldtska gymnasiet med containrar. Hundratals globaliseringsaktivister låstes in. Polisens dialoggrupp kördes över. Tanken var att slå ut några av dem man bedömde som farligast – som den italienska organisationen Ya Basta – och, möjligen, att förlägga konfrontationerna på säkert avstånd från den amerikanske presidenten George W Bush.
 

Nästa morgon skördade Avenyn stormen. Med hästar och hundar bröt polisen upp ett stökigt demonstrationståg och möttes med ett regn av gatsten. Själv tog jag skydd på stadsbiblioteket och kunde från utställningshallens panoramafönster se på när bräckliga barrikader byggdes och skyltfönster och uteserveringar demolerades av några dussin maskerade stenkastare tillsammans med allmänt slagsmålssugna ungdomar, som inte hade med protesterna att göra. Under tre kvart förvandlade de den globala rättviserörelsen till allmänhetens fiende nummer ett och Göteborg till en propagandakatastrof för vänstern.

Samma kväll sköt polisen skarpt vid Vasaplatsen och skadade tre personer, varav en mycket allvarligt. Hundratals personer, aktivister, krogbesökare, jobbare på lunch, fångades in på Viktoriabron och på Järntorget. Nationella insatsstyrkan stormade sovsalarna på Schillerska gymnasiet, körde upp automatvapen i ansiktet på oskyldiga tonåringar och tvingade ner dem på skolgårdens kalla asfalt. Sexistiska och rasistiska tillmälen haglade.

”Man får ta konsekvenserna av vem man umgås med” förklarade Jaldung de urskillningslösa angreppen.

Och då kunde det ändå ha blivit värre.

Jag såg själv hur fredsforskaren Hans Abrahamsson genom en skicklig dialoginsats stoppade polisen från att storma seminarieområdet Fritt Forum.

Under lördagens demonstration ändrade arrangörerna marschordningen och gömde svarta blocket, vilket förhindrade ett försök att ringa in dem och antagligen räddade Linnégatan från kravaller.

Ändå är det inte våldet som var det mest skrämmande med Göteborg – liknande scener hade ju utspelats vid en lång rad toppmöten utomlands tidigare. Det var reaktionerna. Hur samhällets alla maktcentra, medierna, politikerna, polisen och så småningom även domstolarna, talade med en och samma stämma: terrorister och fascister – inte minst utländska – våldtog en stad. Nu krävdes vattenkanoner, tårgas, militär.

Sverige blev under några veckor totalitärt. Jag hittar inget bättre ord. Ett land där bara en verklighetsbeskrivning gällde. Lösenordet för att räknas in bland de goda var att ta avstånd från våldet, en avbön som nådlöst avkrävdes människor som aldrig ens varit i närheten av några kravaller.

Göran Persson talade om stenkastarna som välorganiserade fascister, socialdemokraterna i Göteborg delade ut blommor till polisen och ilskan sköljde över ledarsidor, insändarsidor och internet. Jag träffade folk som beklagade att polisen inte hade skjutit fler av drägget. Den gamla vänsterns ikoner föll in i sången, Gudrun Schyman talade om ligisterna, Jan Guillou och Olle Svenning skrev om terrorister och drog paralleller till 70-talet. 68-vänstern gjorde nämligen, för er som missat det, det perfekta upproret på sin tid.

Ännu i dag kan man läsa eller höra reportage som mer eller mindre demoniserar aktivisterna. När radioprogrammet Kaliber häromveckan berättade om vad som hänt med dem som dömdes för brott i samband med kravallerna tryckte man hårt på att många blivit kriminella. Men då räknade man inte bara med de förortsungdomar som kastade sig in i bråken utan politiska motiv, utan också dem som fällts för politisk aktivism, till exempel att gå in på en flygplats för att demonstrera mot utsläppen.

Kanske skakade upploppen om många människors bild av samförståndslandet, där vi löser problem i dialog. Kanske var det den obehagliga insikten om att Sverige var mindre gott än man trott, snarare än stenar och krossade rutor, som drev fram hatvågen.

Motreaktionen inom rörelsen blev den väntade. Forskarrapporten Aktivister (2006) visar att fyra av fem som själva var på plats i Göteborg fick minskat förtroende för polis och rättsväsende, 57 procent fick lägre förtroende för regeringen och 40 procent för politiska partier i allmänhet.

Aldrig har väl så mycket tillit slagits sönder så snabbt.

”Jag var ung”, skrev poeten Bruno K Öijer i en dikt som bildsattes med scener från kravallerna, ”när jag slog upp förlovningen med detta djävulska land, detta avlånga ishjärta”.

Eliternas enighet sprack med tiden. Nyhetsredaktionerna började göra sitt jobb igen. Enmansutredaren Erik Wijk malde ner lögnerna. Den statliga Göteborgskommittén läxade upp polisen efter noter. Och polisen drog lärdom av katastrofen och har i dag en mer återhållsam och riktad – och mer effektiv – strategi för att hantera politiska samlingar.

Men då hade vinden redan vänt. Vi fick 11 september, de amerikanska krigen, den högerradikala frammarschen, en allt mer repressiv liberalism och ett Europa som skiftat i blåbrunt. Vi pratar om slöjförbud, arbetslinje, skattesänkningar och om hur vi ska hålla asylsökande borta.

Dessa händelser hör inte självklart samman, de är inte direkt beroende av varann. Och det är bara i efterhand man kan föra dem samman till en ny tidsanda. Ändå finns här en berättelse om hur vänstervåg blev högervåg. I Sverige var Göteborg en vågbrytare. Det som gick förlorat var optimismen, dådkraften och mediernas kärlek.

Det betyder inte att den globala rättviserörelsen krossades. Bland de folkrörelser från Syd, som alltid varit dess ryggrad, var Göteborg bara en skärmytsling bland många. I vintras drog World Social Forum i Dakar 75 000 deltagare.

Och vid World Social Forum i Nairobi 2007 var svenskarna fler nånsin. 2008 samlade Europeiska sociala forumet 15 000 i sin avslutande demonstration i Malmö.

I dag sänder upproren i arabvärlden stötvågor av hopp genom världen. Britter och portugiser massdemonstrerar, grekerna generalstrejkar och spanjorerna ockuperar torgen. Överallt vägrar folk betala finansmännens kris med arbetslöshet och nedskärningar.

Deras segrar eller nederlag kommer att forma framtiden också för oss, avgöra vindriktning och handlingsutrymme för det gryende decenniet.

Jag kan bara hoppas att den svenska vänstern nu kommit över traumat Göteborg och kan låta sig smittas av omvärldens kamper igen.