ÅSIKT

Skriv av skulderna!

Per Björklund om hur väst försöker köpa revolutionen i Egypten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nästan exakt 25 år skiljer Egyptens revolution från den folkresning som tvingade Ferdinand Marcos från makten i Filippinerna i februari 1986. Den historiska kontexten skiljer sig åt, men mycket förenar de båda upproren. Båda riktades mot en väststödd diktator. Båda var mäktiga demonstrationer av folkmakt, som väckte gränslösa förhoppningar hos dem som deltog och hänförelse hos dem som bevittnade dem.

Tjugofem år senare tjänar Filippinerna som ett varnande exempel för Egyptens revolutionärer.

Landet befriade sig från det omedelbara förtrycket, men inte från den störtade tyrannens förgiftade arv: den enorma statsskulden. Nya lån togs för att betala av de gamla och landet ikläddes samma nyliberala tvångströja som Internationella valutafonden och Världsbanken tvingat på otaliga andra länder.

Resultatet blev också detsamma: ett kvartssekel efter revolutionen är klyftan mellan fattiga och rika lika stor som någonsin, den sociala misären lika utbredd. En tredjedel av statsbudgeten har öronmärkts för räntor och amorteringar. Den parlamentariska demokratin har överlevt, men dränerats på sitt innehåll.

Ska Egypten gå samma väg? Frågan väcktes när IMF i början av juni presenterade ett lån på 3 miljarder dollar, till stöd för Egypten i den ”svåra övergångsperiod” som landet nu går igenom. Varför, undrade vaksamma egyptier, har IMF så bråttom att teckna ett femårigt avtal med en övergångsregering utan folkligt mandat? ”Har vi inte rätt att demokratiskt välja ekonomiskt system?” kommenterade Wael Gamal, ekonomijournalist och redaktör på den oberoende dagstidningen al-Shourouk.

Det är en fullt befogad fråga, inte minst med tanke på att förhandlingarna med IMF som vanligt ägt rum utan demokratisk insyn. Lånet beskrevs som ”villkorslöst”, men enligt Ranta Sahay på IMF:s Mellanöstern- och Asienavdelning förväntades Egypten presentera en ”vägkarta” för fortsatt strukturanpassning av klassiskt snitt. ”Är då inte detta villkor?” frågade sig Wael Gamal. Är det inte i själva verket mer av ”samma politik som egyptierna revolterade mot eftersom den så uppenbart missgynnade den fattiga majoriteten?”

Att IMF:s stödpaket möttes med misstänksamhet är knappast förvånande. Under 80- och 90-talet svalde egyptierna motvilligt den beska medicin som ordinerades av de internationella finansinstitutionerna. Förgäves väntade de på att något av det växande välståndet skulle sippra ned till de fattiga. Inte en droppe kom. Istället ökade andelen egyptier som lever i extrem fattigdom. Att IMF in i det sista höjde Egyptens finansminister Youssef Boutros-Ghali till skyarna har knappast stärkt fondens anseende. Så sent som 2008 utsågs han till ordförande för dess främsta rådgivande organ, den Internationella monetära och finansiella kommittén. När upproret mot

Mubarak bröt ut lämnade han posten i all tysthet. Fyra månader senare dömdes Botrous-Ghali i sin frånvaro till 30 års fängelse för korruption och förskingring.

När Egyptens regering efter tre veckor av intensiv kritik backade ur överenskommelsen med IMF och artigt tackade nej till fondens lån var det en viktig seger för folkets kamp för ekonomiskt oberoende. Men det generösa erbjudandet från IMF lär inte bli det sista; USA och dess europeiska allierade har redan utlovat miljardbelopp i lån i utbyte mot fortsatta åtgärder för att ”stärka den privata sektorn”.

Det kan tyckas som att Egypten inte har något val. Med fortsatta strejker och protester runt om i landet växer oron för en våldsam ”hungerrevolution”, och hur ska utlovade löneförhöjningar och ökade anslag till offentlig välfärd finansieras om inte med nya lån? Men alternativet är lika uppenbart som det är tabu i maktens korridorer: omfördelning av det gemensamma välståndet.

Egyptiska ekonomer pekar på flera åtgärder som skulle ge ett stabilt och permanent tillskott till statsbudgeten. Att avskaffa de frikostiga energisubventionerna till den tunga industrin skulle ge över en miljard dollar årligen, pengar som till stor del gått rakt ner i fickorna på personer som Ahmed Ezz, stålmagnat och höjdare inom maktpartiet NDP som nu sitter fängslad i väntan på rättegång. En föreslagen skatt på fastigheter värda över en halv miljon egyptiska pund skulle ha dragit in en halv miljard om den inte frysts av regeringen. Till och med en skatt på aktievinster på blygsamma 10 procent har stoppats.

Istället uppmuntrar IMF och G8-länderna en snedvriden populism där en försvinnande minoritet av börsspekulanter, monopolkapitalister och ägare av lyxvillor ska blidkas – till priset av ett fördjupat beroende av de internationella finansmarknaderna. Det är lätt att förutse vad som händer när lånen ska betalas tillbaka samtidigt som kostnaderna för höjda löner och andra utlovade reformer kvarstår. Samma byråkrater och ekonomer som hjälpte landet att skuldsätta sig kommer då att förklara att Egypten ”levt över sina tillgångar”. Notan kommer som alltid att skickas till de fattiga.

Egyptierna vet mycket väl hur till synes frikostiga lån kan förvandlas till bojor. På 1860-talet tog den osmanske vicekungen Ismail massiva lån från europeiska storbanker för att finansiera spektakulära skrytbyggen i Kairo och byggandet av Suezkanalen. När lånen skulle betalas tillbaka piskades småbönder och hantverkare till att betala. Utländsk tvångsförvaltning ledde till militär ockupation. Det brittiska imperiet lät halva statsbudgeten gå till amorteringar och räntor medan knappt en procent gick till det statliga skolväsendet. Tyrannens skulder användes för att förslava ett helt folk.

Liksom då är den skuldbörda på 35 miljarder som i dag tynger Egypten ett resultat av internationella bankers och finansinstitutioners oansvariga utlåning till en korrupt envåldshärskare.

För den som verkligen vill stödja den demokratiska revolutionen är vägen därmed utstakad: kräv att alla illegitima skulder skrivs av istället för att byggas på med nya lån förklädda till välgörenhet. Annars kan västvärldens ”stöd till demokratin”

i Egypten bli dess värsta fiende.

Per Björklund