De har en skruv lös - och nu tar de makten!

Det måste kännas lite kusligt att vara student eller lärare på ett universitet som är så stort som det här, med alla dess bibliotek och laboratorier och föreläsningssalar, och samtidigt veta att det är beläget inom gränserna för en nation där visdom, förnuft, kunskap och sanning inte längre spelar någon roll.

Jag inser att vissa av er kanske har kommit hit i hopp om att få några tips om hur man blir författare. Jag säger till er: "Om ni verkligen vill såra era föräldrar, och inte har mod nog att bli homosexuella, så är det minsta ni kan göra att ägna er åt konstnärlig verksamhet. Men använd inte semikolon. Semikolon är hermafroditiska transvestiter, de står inte för någonting överhuvudtaget. Det enda de visar är att ni har läst på universitet."

Men att utöva en konst, av vilket slag det vara månde, och oavsett hur bra eller dåligt man gör det, är faktiskt ett sätt att få själen att växa. Så gör det. Dansa ut härifrån när ni går. Sjung på vägen ut. Skriv en kärleksdikt när ni kommer hem. Rita en teckning av er säng eller er rumskamrat.

Och hörni, lyssna: en sentimental kvinna skickade ett brev till mig för några år sedan. Hon visste att även jag var sentimental, med andra ord en livslång nordstatsdemokrat av Franklin Delano Roosevelt-snitt, en arbetarnas vän. Hon skulle precis få barn (det var inte mitt), och ville veta om det var fel att låta en så söt och oskyldig varelse födas in i en så dålig värld som denna. Jag svarade att det som nästan gjorde livet värt att leva för mig, bortsett från musik, det var alla de helgon som jag träffade, och som kunde finnas var som helst. Med helgon menade jag människor som betedde sig anständigt i ett påfallande oanständigt samhälle. Kanske vissa av er är eller kommer att bli helgon som hennes barn får möta.

Och nu vill jag berätta för er om min framlidne farbror Alex. Han var min fars yngre bror, han hade examen från Harvard och inga barn, och han var en ärlig försäljare av livförsäkringar i Indianapolis. Han var beläst och klok. Och det som han främst klandrade andra människor för var att de så sällan lade märke till när de var lyckliga. Så när vi drack lemonad under ett äppelträd på sommaren, till exempel, och pratade slött om det ena och det andra, och nästan surrade som honungsbin, då brukade farbror Alex plötsligt avbryta det trivsamma pladdret och utropa: "Om inte det här är trevligt då vet jag inte vad som skulle vara det."

Så nu gör jag likadant, och det gör också mina barn och barnbarn. Och jag uppmanar er att vara snälla och lägga märke till när ni är lyckliga, och att då och då utropa eller mumla eller tänka: "Om inte det här är trevligt då vet jag inte vad som skulle vara det."

Det är en tjänst som jag har bett er om.

Nu vill jag be er om en till, en handuppräckning. Hur många av er har haft en lärare någon gång under hela er skolgång som fick er att känna er lyckligare över att leva, stoltare över att leva än ni tidigare trott var möjligt? Var nu snälla och säg namnet på den läraren högt till någon som sitter eller står intill er.

Okej? Har alla gjort det? "Om inte det här är trevligt då vet jag inte vad som skulle vara det."

Jag fyller 81 den 11 november. Hur känns det att vara så här gammal? Jag kan inte fickparkera för fem öre längre. Titta inte på när jag försöker göra det är ni snälla. Men oavsett hur illa ställt det kan bli med mig så kommer musiken fortfarande att vara underbar. Min gravskrift, om jag Gud förbjude någonsin skulle behöva en: "Det enda bevis han någonsin behövde för Guds existens var musik."

Eftersom jag kommer att tillbringa natten i er närhet har ni och polisen rätt att veta att jag är humanist och luddit. Jag kommer kanske att hålla en svart mässa i Best Western Hotels parkeringsgarage, om jag kan hitta ett neokonservativt spädbarn att offra.

Vet ni vad en humanist är? Jag är hedersordförande i American Humanist Association, sedan jag efterträtt den framlidne, framstående science fiction-författaren Issac Asimov på denna symboliska post. Vi humanister försöker uppföra oss väl utan att förvänta oss några belöningar eller bestraffningar i ett kommande liv. Så gott vi förmår tjänar vi den enda abstraktion som vi känner oss verkligt förtrogna med, vårt samfund.

Vi ordnade en minneshögtid för Isaac för några år sedan, och vid ett tillfälle sade jag: "Isaac är uppe i himlen nu." Det var det roligaste som jag kunde ha sagt till en grupp humanister. De vred sig av skratt i bänkarna. Det dröjde flera minuter innan ordningen var återställd. Och om jag någonsin skulle dö, Gud förbjude, hoppas jag att ni kommer att säga: "Kurt är uppe i himlen nu." Det är mitt favoritskämt.

Vet ni vad en luddit är? Det är en person som inte tycker om nymodiga apparater. Apparater som kärnvapenubåtar utrustade med Poseidonmissiler som har vätebomber i sina stridsspetsar, och datorer som berövar dig möjligheten att bli. Bill Gates säger: "Vänta tills du får se vad din dator kan bli." Men det är du som ska stå för blivandet. Vad du kan bli är det underverk som du föddes för att uträtta - inte den förbannade datorn.

Nu vet ni vad en humanist och en luddit är. Vet ni vad en twerp är? När jag gick i high school i Indianapolis för 65 år sedan var en twerp en person som tryckte upp ett konstgjort tandgarnityr i ändan och bet av knapparna i baksätet på taxibilar. (Och en snarf var en person som sniffade på sadlarna på flickornas cyklar.)

Och jag betraktar var och en som inte har läst den bästa amerikanska novellen, nämligen Occurrence at Owl Creek Bridge, av Ambrose Bierce, som en twerp. Den är inte politisk på något sätt. Den utgör ett fulländat exempel på amerikansk genialitet, som Sophisticated Lady av Duke Ellington eller Franklins spis. "Occurrence at Owl Creek Bridge", av Ambrose Bierce.

Jag betraktar var och en som inte har läst Om demokratin i Amerika av Alexis de Tocqueville som en twerp. Det kommer aldrig att finnas en bättre bok om de styrkor och sårbarheter som är förbundna med vår styrelseform.

Vill ni ha ett smakprov på denna fantastiska bok? Han säger, och han sade det för 168 år sedan, att i inget annat land än vårt har kärleken till pengar fått ett så starkt grepp om mäns känslor. Okej?

Och många av er, om inte de flesta, har säkert åtminstone bläddrat i denna fantastiska bok. Men jag kan knappast kalla er twerps, eller ens snarfs, om ni aldrig ens har hört talas om nästa bok som jag vill hylla. Praktiskt taget ingen har hört talas om den, eftersom det i grund och botten rör sig om en medicinsk text: The Mask of Sanity, publicerad första gången 1941 och skriven av framlidne doktorn Hervey Cleckley, professor i klinisk psykiatri vid Medical College i Georgia.

Vissa människor föds döva, vissa föds blinda eller vad det nu kan vara, och den här boken handlar om kongenitalt defekta människor av ett slag som nu håller på att skapa fullständigt kaos i hela det här landet och många andra delar av planeten. Det rör sig om människor som är födda utan samvete. De vet mycket väl vilket lidande deras handlingar kan åsamka andra men de bryr sig inte. De kan inte bry sig. De föddes in i den här världen med en skruv lös, och nu tar de makten över allting. De framstår som stora ledare eftersom de är så handlingskraftiga. Gör si! Gör så! Det som gör dem handlingskraftiga är att de inte bryr sig och inte kan bry sig om vad som händer sen.

Nåväl, jag har en god nyhet och en dålig nyhet i kväll. Den dåliga nyheten är att marsianerna har landat i New York och tagit in på Waldorf. Den goda nyheten är att de bara äter hemlösa män, kvinnor och barn, och kissar bensin.

Men allvarligt talat, om ni läser tabloidpressen så vet ni att under de senaste tio åren har en grupp antropologer från Mars studerat vårt land, det enda landet på hela planeten som är något att ha - glöm Brasilien och Argentina. Nå, de reste hem förra veckan eftersom de visste hur fruktansvärd växthuseffekten håller på att bli. Deras rymdskepp var inte ett flygande tefat. Det såg mer ut som en flygande soppskål. Och de är små, bara 15 centimeter höga, men de är inte gröna. De är malvafärgade.

Som avskedshälsning sade deras lilla malvafärgade ledare att det var två saker med den amerikanska kulturen som ingen marsian någonsin kunde förstå. "Vad är det", sade hon med sin pyttepyttelilla röst, "vad i all världen är det som är så speciellt med avsugningar och golf?"

Det där är hämtat från en roman som jag har skrivit på under de senaste fem åren, om en ståuppkomiker som upplever världens undergång. Den handlar om att skämta medan vi dödar alla fiskar i havet, och förbrukar de sista bitarna eller dropparna eller puffarna fossilt bränsle. Men den vägrar bli färdig.

Arbetstiteln - eller snarare icke-arbetstiteln - är If God Were Alive Today. Och hörni, lyssna: Det vore på tiden att vi tackade Gud för att vi lever i ett land där till och med de fattiga är överviktiga. Men Bushdieten kanske kommer att ändra på den saken.

Hjälten, ståuppkomikern på domedagen, fördömer inte bara vårt missbruk av fossila bränslen, och langarna i Vita huset. På grund av överbefolkningen är han också emot samlag. Hans namn är Gil Berman, och han säger till åhörarskaror som denna: "Jag är ett flammande neutrum. Jag är lika avhållsam som åtminstone 50 procent av katolska kyrkans heterosexuella prästerskap. Celibat är inte som en rotfyllning, och det är så billigt och bekvämt. Tala om säker sex! Man behöver inte göra eller säga något efteråt, för det finns inget efteråt."

Gil Berman fortsätter: "När mitt raserianfall, vilket är vad jag kallar min tv-apparat, viftar med tuttar framför ögonen på mig och säger till mig att alla utom jag kommer att få sig ett nyp i natt, och att det råder nationellt krisläge och att jag därför måste rusa ut och köpa piller eller en bil eller ett hopfällbart gym som jag kan gömma under sängen, då skrattar jag som en hyena. Ni vet lika väl som jag att det finns miljoner och åter miljoner amerikaner, undertecknad ej undantagen, som inte kommer att få ligga med någon i natt.

Och vi neutrer röstar! Och jag ser fram mot den dag då ingen mindre än Förenta staternas president, som förmodligen inte heller kommer att få ligga med någon den natten, utlyser en nationell Pride-dag för neutrer. Och då kommer vi att träda ut ur våra garderober. Och vi kommer att marschera längs huvudgatorna runtom i hela vårt fantastiska land, med rätade ryggar och hakorna i vädret, och skratta som hyenor."

Vad skulle då Gud säga, om han levde i dag? Gil Berman säger: "Gud skulle inte kunna vara annat än ateist, för nu har exkrementerna träffat luftkonditioneringsapparaten på värsta tänkbara sätt."