Fallet Zaremba

Maciej Zaremba har i tre stora artiklar i Dagens Nyheter rapporterat om hur lagen om likabehandling av studenter på högskolan lett fram till att både rättssäkerheten och förnuftet satts ur spel på landets högskolor och universitet (17, 18, 20 feb). Särskilt drabbad är Lärarhögskolan i Stockholm där det råder ett slags undantagstillstånd eftersom studenterna så snart de känner sig kränkta antingen anmäler sina lärare eller hotar dem med anmälan. Lärarkåren utgörs av en strykrädd samling lektorer och professorer – ”förtryckta oliktänkande” – som inte vågar säga vad de tycker om vare sig dyslektiker, homosexuella, queerfeminister eller svenskar med utländska efternamn som bryter i skrift.

Äntligen! tänker många. Det är på tiden att någon vågar ta itu med daltet!

Men har Zaremba rätt när han påstår att lärarhögskolan bara är toppen på ett isberg? Stämmer det, som han vill få oss att tro, att den som först skriker att han är kränkt kan inhösta ett skadestånd på 30 000 kronor?

Enligt DO är det 86 personer som har gjort en anmälan sedan lagen trädde i kraft 1 mars 2002. HomO har under samma sexårsperiod fått in sammanlagt tolv anmälningar varav ingen sedan 2005. Nästan alla har lämnats utan åtgärd. HO har under de senaste tre åren hanterat ett fyrtiotal anmälningar varav relativt många rör dyslexi. Hösten 2007 hade fortfarande ingen högskola fällts för diskriminering av funktionshindrade. Inget fall har prövats i domstol. Såna här siffror intresserar inte Zaremba (även om DN försöker rädda sin stjärnskribent med en mer balanserad faktaruta).

Det är alltså en grov överdrift att studenterna anmäler för glatta livet och dessutom får rätt mot en skrämd skolledning, men kan man därför dra slutsatsen att utbildningen är jämlik och problemfri? Sveriges förenade studentkårer, SFS, har låtit intervjua 6 642 studenter huruvida de känt sig illa behandlade (Osynliga rättigheter, 2007). Av dessa svarade knappt 20 procent ja på frågan, de flesta av dessa var kvinnor, funktionshindrade, homo- eller bisexuella eller hade en annan etnisk bakgrund än svensk. Nära hälften kände inte alls till likabehandlingslagen och sju av tio visste inte vart de skulle vända sig om de råkade ut för diskriminering. Här har vi de verkliga problemen, men inte heller detta fångar Zaremba.

Zaremba får det till att studenter pjåskar sig som kränkta när de i själva verket är diskriminerade. Men man kan vara diskriminerad utan att vara kränkt. Och tvärtom – det är därför så många anmälningar läggs ner. Ett fall som anmälarna faktiskt vunnit, var när ett par ”vita” kvinnor i Uppsala kände sig diskriminerade för att 30 platser på juristlinjen vikts för studenter med utländsk bakgrund. Denna sak bortser han ifrån och gör i stället ett nummer av ett annat fall, eftersom det ledde till en, enligt honom, orimlig förlikning: en kvinnlig homosexuell student som upplevt sig trakasserad av sin praktikhandledare fick 60 000 kronor. Orsaken var att Lärarhögskolan gjorde en minst sagt tafflig utredning då man nöjde sig med att ringa läraren, som förnekade uttalandena. Dessutom fick studenten aldrig veta resultatet av ”utredningen” och att den lagts ner. Zaremba tycker att skadeståndet är groteskt, men lagen föreskriver faktiskt att alla anmälningar ska tas på allvar med en ordentlig utredning. Det är viktigt, för annars sprids det ett rykte – även till dem som faktiskt är diskriminerade – att det är meningslöst att kämpa för sin rätt, eftersom anmälan ändå bara läggs i en låda.

Den som vill göra en anmälan ska alltså vända sig till JämO, HomO, DO eller HO. I Zarembas artiklar framstår dessa ombudsmän som ett slags vanvettets ädla riddare som försvarar vem som helst som känner sig kränkt. Men att ombudsmännen startar en utredning betyder inte automatiskt att de tänker driva fallet, det betyder bara att de gör vad de är ålagda enligt lagen – det är helt enkelt deras skyldighet att utreda. Och de har en långt nyktrare syn på sakens ordning än vad Zaremba tycks mena. Han ger till exempel intryck att DO anser att en svensklärare inte behöver behärska svenska språket. Ett helt felaktigt påstående, säger DO upprört när jag talar med henne.

Samtidigt kan man inte förneka att det bland studenterna finns exempel på rättshaverister som skapar oro och vantrivsel. Zaremba berättar om en dyslektiker som beviljades extra tentatid men ändå anmälde sina studiekamrater för att de distraherade henne med sina prasslande papper. Naturligtvis ville ingen driva hennes ärende, men det underlåter Zaremba att nämna. Anmärkningsvärt är i stället hur svårt det är för just funktionshindrade att få rätt. I höstas berättade Svenska Dagbladet om en synskadad dyslektiker som inte fått sina talböcker i tid och därför missat tre tentor och nu riskerade att bli av med studiemedlet och studentbostaden (24 nov -07). Även hans anmälan lades ner.

Det finns alltså inte särskilt många fall att syna men som Zaremba påpekar sticker just Stockholms lärarhögskola ut med flera anmälningar, som till övervägande delen tycks vara grundlösa. Som en viktig förklaring anför Zaremba queerteorins särställning, framför allt i föreningen Gaystudenterna. Det är naturligtvis angeläget att diskutera alla ideologiska trossatser som blivit dogmer eller döljer en personlig karriärstrategi. Därmed inte sagt att alla omfattar Zarembas tolkning av queerteorin. Och att feminismen är stark i teorin innebär inte att maktstrukturerna är borttrollade. Det måste finnas andra, eller i alla fall flera, förklaringar till att just Lärarhögskolan har en anmälningskultur.

Jag ville veta mer och ringde därför Lärarhögskolan, som utmålas som en tummelplats för extremister, narcissister och andra idioter, för att tala med Ingrid Carlgren, rektorn som i DN suckar att Zaremba hellre borde skriva en teaterpjäs än en artikelserie. Det visar sig att Lärarhögskolan, som numera sorterar under Stockholms universitet, inte är en enhet utan i själva verket består av åtta fristående institutioner. Ingrid Carlgren, som jag aldrig får tag i, har visserligen varit rektor, men är det inte längre. Jag vet inte varför Zaremba mixtrar med verkligheten, glider i tiden och låter förr vara nu, men jag blir inte förvånad.

Erik Wijk, den ende som verkligen tagit Zaremba på allvar genom att tålmodigt granska honom på djupet, har visat hur Zaremba har som vana att suggerera exempel som antingen är påhittade, osant återgivna eller ostyrkta (SvD 12 – 13 dec -97, artiklarna finns samlade i antologin Bunta ihop och slå ihjäl dom, Manifest förlag). Eller så låter han en enstaka absurditet – som dyslektikern med tentadistraktion – illustrera hela verkligheten. På så vis får han såväl förnuftstänkarna som skrattarna på sin sida. Tvångssteriliseringarna, Ordfront Magasin, de polska rörmokarna ... varje gång samma metod; ändamålet helgar medlen. Artikelserien om likabehandlingslagen bjuder en rad illustrationer av just detta, man måste till exempel läsa noga för att förstå att alla dyslektiker han talar om faktiskt inte läser till språklärare.

Hans paradexempel är de tre studenter som anmäler en lärare till HomO för att denne vid ett undervisningstillfälle ska ha uttalat sig kränkande om homosexuella. När de efteråt konfronterar läraren uttrycker han, enligt dem, ”äckel” inför homorelationer. Lärarhögskolan förklarar för HomO att läraren ”till övervägande del förnekat att han skulle ha uttalat sig på det sättet som anmälaren påstått” (min understrykning). Högskolan medger dock att läraren agerat kränkande och betalar därför skadestånd. Enligt Zaremba är läraren utsatt för en häxjakt; anmälan skrevs av en queeranfrätt låtsasbög och undertecknades av signaturer som ångrat sig. Eftersom det av erfarenhet inte går att lita på Zaremba kan man inte heller den här gången värdera materialet, men låt oss säga att han faktiskt varit ärlig och korrekt – läraren är ett bondeoffer för skolans oönskan att hamna i medierna. Men varför låter Zaremba en man han uppenbart tar för en dårpippi, ordföranden för Gayföreningen (”rosa khmererna”), ensam få representera Sveriges alla homosexuella studenter?

Vad är det Zaremba egentligen är ute efter? Han är alltid svår att citera, undviker att låsa fast sig vid sammanfattande formuleringar. Slutsatserna tvingas ofta läsaren dra själv. Det är därför jag tvingats göra förbehåll av slaget ”tycks mena” etcetera. Enkelt kan han svara: Så skrev jag inte! Med denna skickliga teflonretorik slipper han vid behov säga: Det där menade jag inte!

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

Någon tänker kanske att Zaremba simpelt drivs av något slags mobbarmentalitet. Han kan inte låta bli att njutningsfullt citera dyslektikern som anmäler att hon blivit ”krängt”. Erik Wijk har ett annat exempel, ur Moderna Tider (okt -97), där Zaremba hävdar att ”blondiner, vindögda och brevbärare” i jämförelse med författare och läkare brister i moraliskt tänkande. Att ”ursäkta” Zaremba som blott och bart lyteskomiker vore dock att på ett oförskämt sätt reducera en av våra skickligaste ideologer (eller snarare maktmegafoner).

Andra kanske misstänker att Zaremba, trots sina bedyranden om motsatsen, är homofob. Hans välkända faiblesse för katolicismen såsom den företräds av påven och regimen i Polen kan leda tankarna i den riktningen. Och nog osar artiklarna av raljans mot bi- och homosexuella även om det inte heller här går att plocka meningar som bevis. Men visst kan man fundera över följande programförklaring han tillskriver alla homosexuella: ”Hur mycket formell jämlikhet man än vinner, blir homo inte jämställda så länge som de utgör en minoritet, en ’avvikelse’ från normen.” Zaremba har självklart rätt när han säger att de homosexuella vill betraktas som ”normala” även om han småler över den stränga queertolkning som menar att ingenting får kvantifieras; att all form av statistik är förtryckande. Visst kan det verka överkänsligt, men poängen är att Zarembas formulering är så löskokt, att man i den lika gärna kan utläsa påståendet att homosexuella inte ger sig förrän de är en majoritet av befolkningen. Det minner om idén om den världsjudiska konspirationen, eller det numera lika vanliga fantasifostret att muslimerna vill ta över hela världen.

Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.

Den som beundrar Zaremba när han nu stormar mot förtrycket av ”de oliktänkande” kan jämföra med hur han villkorade yttrandefriheten under Ordfrontstriden (som handlade om rätten att tänka annorlunda kring Balkankrigen). Då menade han att felaktiga åsikter – ”medvetna lögner” och såna som ”förvirrar” – ska vara åtalbara. Det är en demokratisyn som passar diktaturer, men av det liberala etablissemanget erhöll Zaremba enbart applåder. Intressant i det här fallet är att han då särskilt ville beivra åsikter som ”kränker en individ eller grupp”, där hans definition av kränkning var långt vidare än lagens (DN 14 nov -03).

Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.

Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.