Det våras för Ahlmark

Per Ahlmark har vänstern alltid skrattat åt, men det var inte länge sedan som även borgerligheten uppfattade honom som en föredetting och en pinsam företrädare för liberalerna. Nu verkar det dock som om han går en ny vår till mötes. Ahlmark hyllas stort och vackert på de borgerliga ledarsidorna, han får sitta oemotsagd i ensamt majestät i SVT:s Agenda och han dekorerades nyligen av Liberala ungdomsförbundet med Bertil Ohlin-medaljen i guld. Mannen som nyligen var starkt ifrågasatt även internt på Dagens Nyheter har återigen fått en plats på parnassen. Säger det något om att Ahlmark plötsligt skulle ha något att bidra med i samhällsdebatten? Eller är det bara ett tragikomiskt uttryck för det inbördeskrig som rasar inom folkpartiet?

Ahlmark har fortfarande samma ensidiga uppfattning om världen som han alltid har haft. På den ena sidan står de onda kommunisterna, nazisterna, islamisterna och antisemiterna vilka försvaras av ryggradslösa och underbegåvade pajasar i FN och allsköns marxistiska diktaturvänner varav påfallande många är svenska socialdemokrater. På den andra sidan står de goda israelerna och amerikanerna vilka försvaras av en liten men tapper skara sanningssägande demokrativänner, däribland han själv. Nu som förr kallas de som inte ställer upp på denna dikotomi för ”dumbommar” eller ”medlöpare”.

Att Ahlmark i dag ges utrymme beror alltså inte på att han har tänkt en ny spännande tanke. Tvärtom, hans världsuppfattning är sedan ”kriget mot terrorismen” startade om möjligt mer bisarr än någonsin. Men förmodligen är det just i ljuset av USA:s och Israels politik som man kan söka svaret till Ahlmarks rentré: ett brutalt tidsläge kräver en brutal debattör - USA:s aggressiva politik får plötsligt en naturlig och självklar förkunnare i Ahlmarks aggressiva skriverier. Och till skillnad från vänstern som har hur många stjärnor som helst, har bombhögern inte en uppsjö skribenter att välja mellan - de får helt enkelt ta vad de har.

För det är ganska få som delar Ahlmarks syn på saker och ting - dumbommarna är alltså åtskilliga - och många av dem står att söka i den folkpartistiska väljarkåren. Som statsvetarna Ulf Bjereld och Marika Demker just visat, är en majoritet av folkpartiets väljare starkt kritiska till den amerikanska Irakpolitik som folkpartiet med emfas förfäktar (Dagens Nyheter 24 mars). När några inom borgerligheten väljer att plötsligt ge Ahlmark ett namn igen, isolerar de sig alltså ytterligare från de mer eftertänksamma och nyanserade liberalerna. Bombhögern, varav några av de mest högljudda finns inom folkpartiet, börjar med andra ord anta skepnad av en sekt där Ahlmark är dess allsmäktige profet. I jämförelse med den svenska liberalismens historia framstår sekten som extrem - Barbro Hedvall, ledarskribent i DN, skulle äta Ahlmark levande om hon bara fick göra honom sällskap i Agendas pretentiösa studio.

Vad vi beskådar är med andra ord hur den svenska liberalismen håller på att rämna mitt itu. För det finns två liberala partifraktioner med snart vattentäta skott emellan sig. Dels finns den äldre traditionen av socialliberaler, som förfasar sig över Ahlmark, spärrarna mot arbetskraftsinvandring, den brunkantade integrationspolitiken och det osmakliga i att papegojaktigt härma George W Bush. Dels finns de nya höger- eller nationalliberalerna som med sin fundamentalistiska syn på världen och Sverige liknar en sekt. Rehabiliteringen av Per Ahlmark och Lars Leijonborgs högergir har kommit ungefär samtidigt.

När högerliberalerna nu bygger sitt Ahlmarksmonument ger de honom en nästan förmodern martyrstatus. Han är så självständig och modig, säger man, som i snart femtio år stått upp för demokratin mot tyranniet, trots att väns-tern och comme il faut-tyckarna hånfullt försökt tysta honom. Hans Berg-ström menar uppskattande att Ahlmark är så ”osvensk” som inte böjer sig för konsensusklimatet (Dagens Nyheter 22 mars). ”Ahlmark svär i kyrkan”, skriver Per T Ohlsson beundrande (Sydsvenskan 7 mars 2004). Tapperheten i att såsom Ahlmark alltid yla med varg-arna i Vita huset och kacka i kapp med hökarna i Tel Aviv kan dock ifrågasättas, liksom modet i att halsstarrigt förfäkta grundlösa sanningar. I själva verket är ju Ahlmark en sällsynt osjälvständig opportunist: en USA-imperialismens och den israeliska apartheidpolitikens nyttiga idiot.

Högerliberalerna menar att mycket av Ahlmarks storhet ligger i att han är en oöverträffad empiriker som står i en särskild förbindelse med Sanningen som andra bara kan drömma om att göra. Denna sanning måste beredas plats i tider när USA-hatet och antisemitismen förblindar, menar man. Liberala ungdomsförbundet belönade honom för just ”skarp analys och metodiskt granskande”. Och visst, Ahlmarks styrka är att han alltid är aktuell och tar sin utgångspunkt i något som just har hänt eller sagts. I vår teoriförgiftade värld kan det ibland vara befriande med sådana skribenter. Men konkretion kräver alltid källkritisk stringens, något som Ahlmark dokumenterat helt saknar. Visserligen har Ahlmark gjort vissa ”felaktiga antaganden”, påpekar Per T Ohlsson försiktigt, men det behöver han inte be om ursäkt för (Sydsvenskan 21 mars). Högerliberalerna viftar alltså bort problemet att Ahlmark argumenterar som om han absolut vet - till exempel att Irak hade massförstörelsevapen - när han i själva verket bara chansar och konstruerar. (Motsvarande tolerans visar man aldrig vänstern.) Att han dessutom tryfferar sina egna gissningar och fördomar genom att hänvisa till ett galleri av internationella storheter och tvivelaktiga publicister som han aldrig ifrågasätter även om nästan alla andra gör det, ökar inte heller trovärdigheten. Framför allt undergräver det allt tal om att han är en så modig och självständig analytiker.

I stället för att hylla Ahlmark som den oförvitlige bevissamlaren och sanningssägaren finns det anledning att fundera över hur ofta han alls har haft rätt. Kanske är det så att Ahlmark kan hyllas i dag för att källkritiken i den fräna samhällsdebatten överhuvudtaget är underordnad. Borgerligheten är dessutom i den positionen att de inte behöver ha rätt i form av fakta; medie-övertaget gör att de kan tjata hem ett argument hur illa underbyggt det än är samtidigt som de anklagar källkritikerna för att vara ”tyranniets medlöpare”.

Ahlmark lyfts också fram av högerliberalerna med argumentet att han är en liberal portalfigur som behövs i en tid när alla andra är fega, oförnuftiga eller onda. I det ärendet jämförs han med Herbert Tingsten (senast av Hans Bergström i Dagens Nyheter 22 mars), även av sina kritiker (senast av Rolf Alsing i Aftonbladet 25 mars). Detta har han själv ogenerat bäddat för genom att ständigt påtala sin närhet till den store mästaren och dennes liberala sanningspatos. Jämförelsen är emellertid grotesk, för Ahlmark har bara tagit fasta på Tingstens dåliga sidor, i övrigt är han en karikatyr av sin mentor. Gemensamt hos de båda är de egenartade ståndpunkterna, ensidigheten, den bristande verklighetskontakten och det grälsjuka tilltalet. Men till skillnad från Ahlmark satte - källkritikern och stilisten - Tingsten alltid in också den minsta fråga i en ideologisk kontext. För honom var ”liberal” inte en fras han använde för att övertyga sig själv och andra om legitimiteten i galenskapen, för honom var det en intellektuell doktrin som hela tiden skulle sammantvinnas med sakargument. Även om Ahlmark upphöjs till liberalismens apostel har han aldrig introducerat eller genomfört en debatt utifrån liberal teoribildning. Han har överhuvudtaget aldrig bidragit med några analyser bortom kategorierna ont och gott, demokrati och diktatur, vilket gör att han svårligen kan påstås ha bidragit till någon fördjupad kunskap. Med sina propagandafloskler har han snarare bidragit till fördumningen än till att stärka liberalismens fundament.

Ahlmark behövs alltså inte för att liberalismen måste försvaras, för han är i själva verket ofrivilligt och omedvetet en av dess värsta fiender. Att han som nu tilllåts göra comeback är därför ett tragiskt uttryck för liberalismens kris. Pressade mellan å ena sidan en militant USA-imperialism med liberala förtecken och en nyliberal globalisering som kraftigt ökar orättvisorna i världen och å andra sidan världens starkaste socialdemokrati som tävlar med liberalerna om vem som är mest liberal, blir de ”goda” liberalerna förvirrade och apatiska. Deras uppgift borde vara att ta avstånd från Ahlmark och den sektliknande högerliberalismen snarare än att omfamna den eller stillatigande betrakta den i hopp om att den snart är över.

Av Ahlmarks senaste bok Det är demokratin, dumbom! - som PM Nilsson utnämner till ”den hittills viktigaste svenska boken om Irakkriget” (Expressen 21 mars) - framgår att Ahlmark länge känt sig ensam och främmande i sitt eget land då de flesta journalister och politiker i Sverige hyllar Pol Pot, palestinska terrorister och Saddam Hussein, och inte inser att USA och Israel vill fred och frihet. Det finns dock ingen anledning för honom att känna så, bedyrar PM Nilsson, för Ahlmark är ”ett starkt namn i den unga borgerliga generationen” - han ”vinner sin tid”. Kanske hänvisar PM Nilsson i en from förhoppning till strömningar som egentligen inte finns, men kanske har han rätt. Oavsett vilket borde Ahlmark i alla fall känna sig ensam, för ett så extremt budskap som hans torde inte attrahera många. Men om PM Nilsson faktiskt har rätt innebär det att den Ahlmark-renässans vi nu upplever inte är tillfällig utan början på en nya era där borgerlighetens unga förmågor i årtionden framöver kommer att offra både humanismen, åsiktstoleransen, källkritiken och förnuftet på Ahlmarks altare. I så fall är det stor risk att den fundamentalistiska högerliberalismen växer sig till liberalismens huvudströmning. Det borde få dagens mer sansade liberaler att inte stillatigande titta på när vanvettet ånyo ges förtroende.