Vilket Europa träder vi in i?

Närhelst en utländsk journalist, under månaderna som föregick Sloveniens inträde i Europeiska unionen, frågade mig vilken ny dimension som Slovenien kommer att tillföra Europa, svarade jag, omedelbart och entydigt: ingenting.

Den slovenska kulturen är besatt av en föreställning om att vi, trots att vi är en liten nation, utgör en kulturell supermakt: vi besitter någon sorts agalma, en dold intim skatt av kulturella mästerverk som väntar på att bli uppmärksammade av omvärlden. Kanske är denna skatt alltför skör för att kunna klara sig i den internationella konkurrensens friska luft, precis som de gamla romerska freskerna i en underbar scen i Fellinis Roma som börjar vittra bort i samma ögonblick som dagsljuset når dem… En dylik narcissism är inte någon slovensk specialitet. Det förekommer varianter på den runtom i hela Östeuropa: vi sätter större värde på demokratin eftersom vi nyligen tvingades kämpa för den och inte kunde ta den för given; vi vet fortfarande vad äkta kultur är, eftersom vi inte har korrumperats av den vulgära amerikaniserade masskulturen.

Att förkasta en sådan fixering vid en dold nationell skatt har ingenting med etniskt självhat att göra. Poängen är enkel och grym: alla slovenska konstnärer som bidragit med någonting av betydelse har vid någon tidpunkt varit tvungna att ”förråda” sina etniska rötter, antingen genom att isolera sig från den kulturella mittfåran i Slovenien eller genom att helt enkelt lämna landet under en period och bosätta sig i Wien eller Paris. Det är likadant som i fallet Irland: det var inte bara James Joyce som kände sig tvingad att lämna landet för att kunna skriva Odysseus, mästerverket om Dublin; självaste Yeats, det irländska nationella återuppvaknandets poet, tillbringade flera år i London. Det största hotet mot den nationella traditionen är traditionens lokala väktare som varnar för farorna med utländska inflytanden.

Dessutom har den slovenska attityden av kulturell överlägsenhet sin motsvarighet i den nedlåtande västeuropeiska synen på de östeuropeiska, postkommunistiska länderna som ett slags efterblivna fattiga kusiner som kommer att släppas in i familjen igen om de uppför sig ordentligt. Minns pressreaktionerna på det senaste valet i Serbien där nationalisterna gick kraftigt framåt – detta tolkades som ett tecken på att Serbien ännu inte är ”moget för Europa”. En liknande process pågår nu i Slovenien. Det faktum att nationalister lyckades samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att driva igenom en folkomröstning om byggandet av en moské i Ljubljana är sorgligt nog; det faktum att en majoritet av befolkningen anser att man inte bör tillåta moskébygget är ännu sorgligare; och de argument som förs fram (ska vi låta vår vackra landsbygd fördärvas av en minaret som representerar fundamentalistiskt barbari etc) gör att man skäms över att vara sloven. I dylika fall kan man inte annat än välkomna de sporadiska hoten från Bryssel: visa prov på multikulturell tolerans, annars!

Denna förenklade bild utgör emellertid inte hela sanningen. Den första komplikationen: det är just de ex-kommunistiska länder som mest passionerat stödjer USA:s ”krig mot terrorismen” som också oroar sig för att deras kulturella identitet, själva deras överlevnad som nationer, hotas av den överväldigande kulturella ”amerikanisering” som är det pris de måste betala för att få ingå i den globala kapitalismen. Vi bevittnar således något så paradoxalt som en antiamerikanism som är pro-Bush. I Slovenien kritiseras den styrande vänster-mittenkoalitionen av högernationalisterna för att i hemlighet, trots att den officiellt är för Nato-medlemskap och stödjer USA:s antiterrorismkampanj, sabotera den amerikanska kampanjen och delta i den av opportunistiska skäl och inte av övertygelse. På samma gång kritiserar de emellertid den styrande koalitionen för att vilja undergräva den slovenska nationella identiteten genom att förespråka fullständig integrering av den slovenska ekonomin i den västerländska globala kapitalismen, vilket får till följd att slovenerna dränks i amerikaniserad populärkultur. Tanken är att den styrande koalitionen främjar populärkultur, idiotisk tv-underhållning, själlös konsumtion etc i syfte att förvandla slovenerna till en lättmanipulerad massa som saknar förmåga till kritiskt tänkande och orubbliga moraliska ställningstaganden.

Kort sagt är det bakomliggande temat att den styrande koalitionen representerar den ”liberal-kommunistiska sammansvärjningen”: ett skoningslöst, oinskränkt uppgående i den globala kapitalismen uppfattas som den senaste i raden av ljusskygga konspirationer från ex-kommunisternas sida syftande till att göra det möjligt för dem att behålla sitt hemliga grepp om makten. Den framväxande socioideologiska ordning som dessa konservativa nationalister beskärmar sig över liknar ironiskt nog den gamla nya vänsterns beskrivning av ”repressiv tolerans” och kapitalistisk frihet som den form ofriheten tar sig.

Denna tvetydighet i den östeuropeiska attityden motsvaras fullt ut av det tvetydiga budskapet från Väst till de postkommunistiska länderna. Minns de dubbla påtryckningar som USA utövade mot Serbien under sommaren 2003. USA:s representanter krävde både att den serbiska regeringen skulle lämna ut misstänkta krigsförbrytare till Haagtribunalen (i enlighet med det globala imperiets logik som förutsätter en överstatlig, global juridisk institution) och på samma gång (i enlighet med nationalstatens logik) att serberna skulle underteckna ett bilateralt avtal med USA om att inte lämna ut amerikanska medborgare misstänkta för krigsförbrytelser eller andra brott mot mänskligheten till någon internationell institution (det vill säga till samma Haagtribunal) – inte undra på att Serbien reagerade med förbryllat raseri. Och någonting liknande sker på ekonomins område. Samtidigt som Västeuropa utövar påtryckningar för att Polen ska öppna sitt jordbruk för marknadsmässig konkurrens så översvämmas den polska marknaden av jordbruksprodukter som är kraftigt subventionerade av Bryssel.

Hur navigerar postkommunistiska länder i detta hav där vindarna blåser från motsatta håll? Om det finns någon moralisk hjälte på senare år i det forna Jugoslavien så är det Ika Saric, en anspråkslös domare i Kroatien som, utan något tydligt opinionsstöd och trots att hon utsattes för dödshot, dömde general Mirko Norac och hans kolleger till tolv års fängelse för de brott som begicks 1992 mot den serbiska civilbefolkningen. Till och med vänsterregeringen, som kände sig hotad av de högernationalistiska demonstrationerna, vägrade att med fasthet stödja rättegången mot Norac. Men när domen avkunnades, efter att den nationalistiska högern varnat för stora politiska oroligheter som skulle fälla regeringen, så hände ingenting: demonstrationerna blev mycket mindre än väntat och Kroatien ”återupptäckte” sig självt som rättsstat.

Det var särskilt betydelsefullt att Norac inte lämnades ut till Haag utan dömdes i Kroatien – Kroatien bevisade därmed att landet inte behöver stå under något internationellt förmyndarskap. Det som gjorde denna handling så betydelsefull var att det omöjliga blev möjligt. Före domen uppfattades den nationalistiska högern och dess veteranorganisationer som en stark kraft som man inte fick provocera, och den direkt stränga domen betraktades av den liberala vänstern som något som ”vi alla vill ha, men som vi tyvärr inte kan kosta på oss i detta svåra ögonblick, eftersom det skulle leda till kaos”. Sedan domen avkunnats och konsekvenserna uteblivit förvandlades emellertid det omöjliga till en rutinsak.

Om det finns någon händelse som förkroppsligar fegheten så är det den slovenska regeringens beteende efter att kriget mellan Irak och USA brutit ut. Slovenska politiker försökte desperat manövrera sig fram mellan å ena sidan USA:s påtryckningar och å andra sidan den slovenska befolkningsmajoritetens motstånd mot kriget. Först undertecknade Slovenien den ökända Vilnius-deklarationen för vilken det hyllades av Rumsfeld och andra som en del av det ”nya Europa”, av ”de villigas koalition” i kriget mot Irak. Efter att utrikesministern undertecknat dokumentet följde emellertid en förnekandets komedi: ministern hävdade att han, innan han undertecknade dokumentet, hade konsulterat republikens president och andra dignitärer, vilka samtliga genast förnekade att de visste någonting om detta. Därefter påstod alla berörda parter att dokumentet inte på något sätt stödjer USA:s unilaterala angrepp på Irak utan kräver att FN ska spela en avgörande roll. Man förklarade att Slovenien stödjer avrustningen av Irak, inte kriget mot Irak. Ett par dagar senare kom dock USA med en obehaglig överraskning: Slovenien nämndes inte bara uttryckligen som ett av de länder som ingår i ”de villigas koalition”, utan utsågs också till mottagare av ekonomiskt stöd som USA skulle ge sina krigspartners. Det som följde var rena komedin. Slovenien förkunnade stolt att det inte deltar i kriget mot Irak och krävde att bli struket från listan. Efter ett par dagar mottogs ett nytt pinsamt dokument: USA tackade officiellt Slovenien för dess stöd och hjälp. Slovenien protesterade på nytt och sade att det inte ville ha något tack och vägrade erkänna sig som tackbrevets rätta adressat, i ett slags spydig version av ”snälla, jag förtjänar verkligen inte något tack!”, som om detta att tacka oss vore det värsta som USA kunde göra mot oss nu. Vanligtvis protesterar stater när de blir orättmätigt kritiserade; Slovenien protesterar när det mottar tecken på tacksamhet. Slovenien betedde sig kort sagt som om landet inte var den rätta mottagaren av de hyllningsbrev som bara fortsatte att komma – och vad vi alla visste var att brevet, även i detta fall, verkligen hade nått rätt adressat.

Östeuropéernas tvetydighet är således bara en återspegling av Västeuropas självmotsägelser. Sent i livet ställde Freud den berömda frågan ”Was will das Weib”, och erkände därmed den förvirring han kände när han ställdes inför den kvinnliga sexualitetens gåta. Och en liknande förvirring uppstår i?dag i samband med de postkommunistiska ländernas inträde i Europeiska unionen: vilket Europa är det de träder in i?

Slavoj Zizek

Översättning: Tor Wennerberg

Slavoj Zizek är filosof och psykoanalytiker från Slovenien. Han är i?dag verksam vid filosofiska fakulteten i Ljubljana. På svenska finns bland annat Ideologins sublima objekt (2001) och Njutandets förvandlingar: Sex essäer om kvinnan, kulturen och makten (1996).

Detta är den sista artikeln i Europa-serien. Tidigare artiklar: Slavenka Drakulic 20 april, Olle Svenning 23 april, Ingmar Karlsson 25 april, Ozren Kebo 27 april.