Det är offren som får betala

Denna vecka händer något som kommer att avslöja den uppochnedvända moralen bakom invasionen och ockupationen av Irak. På torsdag ska Irak betala 200 miljoner dollar i krigsskadestånd till några av världens rikaste länder och storföretag.

Om detta verkar bakvänt så beror det på att det är precis vad det är. Irakierna har aldrig tilldelats skadestånd för något av de brott de har utsatts för under Saddam, eller för den brutala sanktionspolitik som kostade åtminstone en halv miljon människor livet, eller för den USA-ledda invasion som FN:s generalsekreterare Kofi Annan nyligen beskrev som "olaglig". I stället tvingas irakierna fortfarande betala skadestånd för brott som begicks av deras förre diktator.

Vid sidan om sin förkrossande utlandsskuld på 125 miljarder dollar har Irak betalat 18,8 miljarder dollar i skadestånd för Saddam Husseins invasion och ockupation av Kuwait 1990. Detta är inte förvånande i sig: som villkor för den vapenvila som gjorde slut på 1991 års Kuwaitkrig gick Saddam med på att betala skadestånd för invasionen. Mer än 50 länder har kommit med skadeståndskrav, och det mesta av pengarna har gått till Kuwait. Det som förvånar är att till och med efter att Saddam störtats så har betalningarna från Irak fortsatt.

Sedan Saddam störtades i april förra året har Irak betalat ut 1,8 miljarder dollar i skadestånd till FN:s skadeståndskommission (UNCC), den Genèvebaserade kvasitribunal som utvärderar skadeståndskrav och betalar ut skadestånd. Av dessa betalningar har 37 miljoner dollar gått till Storbritannien och 32,8 miljoner dollar till Förenta staterna. Just det: under de senaste arton månaderna har Iraks ockupanter kasserat in 69,8 miljoner dollar i skadestånd från det förtvivlade folk som de har ockuperat. Men än värre blir det: den överväldigande merparten av dessa betalningar - 78 procent - har gått till multinationella företag, enligt statistik på UNCC:s hemsida.

Detta har pågått i åratal utan någon medial granskning. Naturligtvis har det lämnats in många legitima krav på skadestånd för förluster till UNCC: betalningar har gjorts till kuwaitier som förlorade anhöriga, kroppsdelar och egendom när Saddams styrkor invaderade. Men mycket större skadestånd har gått till storföretag - av den totala summa som UNCC har betalat ut i skadestånd för Kuwaitkriget har 21,5 miljarder dollar gått enbart till oljeindustrin. Jean-Claude Aimé, den FN-diplomat som ledde UNCC fram till december 2000, har offentligt ifrågasatt denna praktik. "Detta är första gången så vitt jag vet som FN har ägnat sig åt att kräva tillbaka förlorade företagstillgångar och profiter", sade han till Wall Street Journal 1997, och tillade sedan fundersamt: "Jag undrar ofta över riktigheten i detta."

Men UNCC:s företagsutbetalningar har bara accelererat. Här följer några exempel på vilka som har fått "skadestånd" från Irak: Halliburton (18 miljoner dollar), Bechtel (7 miljoner dollar), Mobil (2,3 miljoner dollar), Shell (1,6 miljoner dollar), Nestlé (2,6 miljoner dollar), Pepsi (3,8 miljoner dollar), Philip Morris (1,3 miljoner dollar), Sheraton (11 miljoner dollar), Kentucky Fried Chicken (321 000 dollar) och Toys R Us (189 449 dollar). I den överväldigande majoriteten av fallen påstod inte dessa företag att Saddams styrkor skadade deras egendom i Kuwait - utan bara att de "förlorade vinster", eller, i American Express fall, upplevde en "nedgång i affärsverksamheten" på grund av invasionen och ockupationen av Kuwait. En av de största vinnarna har varit Texaco, som tilldelades 505 miljoner dollar 1999. Enligt en talesman för UNCC har bara tolv procent av det skadeståndet betalats ut, vilket innebär att flera hundra miljoner till måste tas ur kassakistorna i det post-Saddamska Irak.

Det faktum att irakierna har betalat skadestånd till sina ockupanter är ännu mer chockerande mot bakgrund av hur lite dessa länder faktiskt har spenderat på bistånd till Irak. Trots de 18,4 miljarder dollar i amerikanska skattepengar som satts av till återuppbyggnaden av Irak uppskattar Washington Post att bara 29 miljoner dollar har satsats på vattenförsörjning, renhållning, sjukvård, vägar, broar och offentlig säkerhet - sammanlagt. Och i juli (den senaste tillgängliga siffran) bedömde Pentagon att bara 4 miljoner dollar hade betalats ut i skadestånd till irakier som hade blivit skadade eller som hade förlorat familjemedlemmar eller egendom som en direkt följd av ockupationen - en bråkdel av vad USA har kasserat in i skadestånd från Irak sedan ockupationen började.

I åratal har det förekommit klagomål om att UNCC används som en mutfond för multinationella företag och rika oljeemirat - ett sätt för storföretag att bakvägen kassera in de pengar som de hindrades från att tjäna på grund av sanktionerna mot Irak. Under Saddams år vid makten ägnades dessa bekymmer mycket lite uppmärksamhet, av lättförståeliga skäl.

Men nu är Saddam borta och mutfonden finns kvar. Och varje dollar som skickas till Genève är en dollar som inte går till humanitär hjälp och återuppbyggnad i Irak. Därtill kommer att om Irak inte hade tvingats betala dessa skadestånd så skulle landet ha kunnat undvika det krislån på 437 miljoner dollar som Internationella valutafonden godkände den 29 september. Trots allt prat om att avskriva Iraks skulder så pressas landet i själva verket djupare ner i skuldhålet, och tvingas låna pengar av IMF och acceptera alla de villkor och restriktioner som följer med ett sådant lån. Under tiden fortsätter UNCC att utreda skadeståndskrav och betala ut nya skadestånd: 377 miljoner dollar i nya skadestånd dömdes ut bara under förra månaden.

Som tur är finns det ett enkelt sätt att sätta stopp för dessa groteska företagssubventioner. Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 687, som upprättade skadeståndsprogrammet, måste betalningar från Irak ta "hänsyn till det irakiska folkets behov, Iraks betalningskapacitet och den irakiska ekonomins behov". Om det togs verklig hänsyn till någon enda av dessa tre faktorer så skulle säkerhetsrådet rösta för att sätta stopp för dessa utbetalningar i morgon.

Så lyder det krav som förs fram av Jubilee Iraq, en skuldavskrivningsorganisation med bas i London. De som har rätt till skadestånd är Saddams offer, hävdar organisationen - både i Irak och i Kuwait. Men det är inte folket i Irak, som själva var Saddams främsta offer, som ska betala dem. I stället bör ansvaret för skadestånden ligga hos de regeringar som lånade ut miljarder dollar till Saddam, i full vetskap om att pengarna användes för att köpa vapen som han behövde för att bedriva krig mot sina grannar och mot sitt eget folk. "Om rättvisa och inte makt vore den styrande principen i internationell politik så skulle Saddams kreditorer betala skadestånd till Kuwait och dessutom betydligt större skadestånd till det irakiska folket", säger Justin Alexander, samordnare för Jubilee Iraq.

Just nu är det precis motsatsen som händer: i stället för att strömma in i Irak strömmar skadestånden ut. Det är dags att strömmen byter riktning.