Vem är vem i kulturkriget?

I Kansas och andra delstater i hjärtat av Amerika har ekonomiska klasskonflikter (fattiga bönder och industriarbetare mot advokater, bankdirektörer, storbolag) förbytts i en motsättning mellan ärliga, hårt arbetande kristna amerikaner å ena sidan, och dekadenta, lattedrickande liberaler som kör utländska bilar och hånar patriotism och förespråkar aborter och homosexualitet å den andra. Det hävdar Thomas Frank i sin bok What"s the matter with Kansas? Den populistiska konservatismens främsta ekonomiska intresse är att bli av med den starka staten, som beskattar befolkningen i syfte att finansiera reglerande interventioner, och att introducera ett ekonomiskt program vars slogan skulle kunna vara: "Mindre skatt, färre regleringar."

Enligt det standardsynsätt som säger att ekonomiska beslut grundar sig på rationellt egenintresse är denna ståndpunkt uppenbarligen motsägelsefull: konservativa populister röstar sig bokstavligen till ekonomisk ruin. Mindre beskattning och ökad avreglering innebär större frihet för de storföretag som konkurrerar ut fattiga bönder; mindre statlig intervention innebär mindre federal hjälp till småbönder, och så vidare.

I de evangelikala populisternas ögon är emellertid staten en främmande makt och, i likhet med FN, en representant för antikrist: staten befriar den troende kristne från det egna ansvaret, och undergräver därmed behovet av den individuella moral som gör var och en av oss ansvarig för vår egen frälsning.

Inte undra på att storföretagen gläder sig åt de evangelikala angreppen på staten, när staten försöker reglera medial maktkoncentration eller energibolagens aktiviteter, när den skärper regleringarna av luftutsläpp, skyddar vilda djur och växter och begränsar skogsavverkning i nationalparker, och så vidare. Det är en fruktansvärd ironi att radikal individualism används för att rättfärdiga det som den stora majoriteten individer upplever som en enorm, anonym makt som reglerar deras liv.

Vad gäller den ideologiska aspekten av deras kamp konstaterar Frank en uppenbar sanning som förtjänar att upprepas: Populisterna utkämpar ett krig som inte går att vinna. Om republikanerna verkligen skulle förbjuda abort, om de skulle stoppa undervisning om evolutionsläran, om de skulle införa federala regleringar riktade mot Hollywood, så skulle detta inte bara leda till en global mobilisering av deras ideologiska motståndare utan också till en omfattande ekonomisk depression i USA.

Resultatet är således en påfrestande symbios: även om den härskande klassen inte ställer sig bakom den populistiska moraliska agendan så tolererar man den som ett sätt att hålla de lägre klasserna i schack. Det "moraliska kriget" ger de lägre klasserna en möjlighet att uttrycka sin vrede utan att det stör de dominerande ekonomiska intressena. Kulturkrig är med andra ord klasskrig med andra medel: det ena innebär ett undanträngande av det andra.

Detta gör emellertid bara gåtan ännu mer olöslig: Hur är ett sådant undanträngande möjligt? "Dumhet" och "ideologisk manipulation" är inte tillräckligt bra svar; det duger uppenbarligen inte att säga att de lägre klasserna är så hjärntvättade av ideologiska apparater att de inte klarar av att urskilja sina verkliga intressen. Om inte annat så bör man komma ihåg att Kansas för några decennier sedan utgjorde en härd för progressiv populism - och människor har sannerligen inte blivit dummare sedan dess. Inte heller är Ernesto Laclaus förklaring tillräcklig: det finns ingen "naturlig" koppling mellan socioekonomiska och ideologiska positioner, och därför är det meningslöst att prata om "illusioner" och "falskt medvetande" som om det fanns en grad av ideologisk medvetenhet som "motsvarade" ens socioekonomiska situation.

Varje ideologiskt bygge är ett resultat av en kamp för att etablera eller tvinga igenom en hegemonisk rad av överensstämmelser mellan olika strider - ekonomiska, demokratiska, ekologiska, feministiska, antirasistiska etc - och detta resultat är fullständigt slumpartat, och bestäms inte av någon socioekonomisk position.

Det första man bör lägga märke till här är att det krävs två för att utkämpa ett kulturkrig: kulturen är också en dominerande ideologisk angelägenhet för "upplysta" liberaler, som kämpar mot sexism, rasism och fundamentalism, och för mångkulturell tolerans. "Kulturens" betydelse i dag har nära samband med trons status. Vi tror inte längre på riktigt, vi bara följer vissa religiösa ritualer och seder som ett sätt att visa respekt för den grupp vi tillhör: icke-troende judar följer kosherregler av respekt för traditionen, och så vidare. Uttalandet "Jag tror inte egentligen på det, det är bara en del av min kultur" fångar den förnekade, eller undanträngda, tro som är karakteristisk för vår tid. Även om vi inte tror på jultomten så finns det en julgran i varje hus och på varje torg i december månad varje år. "Kultur" är det namn vi ger alla de saker som vi utövar utan att verkligen tro på dem, utan att ta dem på allvar.

Det andra som är värt att notera är att även om liberalerna påstår sig vara solidariska med de fattiga så hamnar de, på grund av sin kamp för mångkulturell tolerans och kvinnors rättigheter, i motsatsställning till de "lägre klasserna" med deras förmodade intolerans, fundamentalism och sexism. De verkliga skiljelinjerna suddas ut genom en utstuderad användning av terminologi.

Det sätt på vilket begreppet "modernisering" har använts i den senaste tidens ideologiska offensiv är typiskt. Först skapas en abstrakt motsättning mellan "moderniseringsivrare" (de som stödjer den globala kapitalismen i alla dess former, från de ekonomiska till de kulturella) och "traditionalister" (de som motsätter sig globaliseringen). Kategorin "de som gör motstånd" kan man sedan fylla med en blandning av traditionella konservativa, den populistiska högern och delar av den "gamla vänstern" - de som fortsätter att förespråka välfärdsstat, fackföreningar och så vidare.

nnDetta utgör i och för sig en aspekt av den sociala verkligheten - en koalition av kyrkor och fackföreningar stoppade legaliseringen av öppethållande på söndagar i Tyskland i fjol - men den förklarar inte hela det sociala fältet bara därför att den skär igenom olika skikt och klasser. "Modernisering" kan inte fungera som förklaring till en social totalitet - det är en abstrakt universell föreställning - medan däremot marxismens postulat är att det finns en antagonism (klasskampen) som bestämmer alla andra och som därför utgör en konkret allmängiltighet. Feminismen är abstrakt på ett liknande sätt: den kan formuleras som en del av de lägre klassernas kamp för frigörelse, eller så kan den fungera (och det gör den förvisso) som ett ideologiskt verktyg i händerna på den övre medelklassen som använder den för att hävda sin överlägsenhet gentemot de förmodat patriarkala och intoleranta lägre klasserna.

Klassantagonismen är, så att säga, dubbelt inskriven här: det är klasskampens specifika konstellation i sig som förklarar varför överklassen annekterade feminismen. (Samma sak gäller för rasismen; det är dynamiken i själva klasskampen som förklarar varför rasismen är starkast bland den vita arbetarklassen.)

Det tredje man bör lägga märke till är en fundamental skillnad mellan målen för de feministiska, antirasistiska och antisexistiska striderna å ena sidan och klasskampen å den andra sidan. I det första fallet är målet att omvandla antagonism till skillnad (den fredliga samexistensen mellan kön, religioner, etniska grupper), men målet för klasskampen är precis det motsatta: att förvärra klasskillnaderna och förvandla dem till klassantagonism.

Att göra ras, kön och klass till likvärdiga kategorier är detsamma som att fördunkla klasskampens speciella logik, som syftar till att övervinna, undertrycka, till och med tillintetgöra det andra - om inte dess fysiska varelse så åtminstone dess sociopolitiska roll och funktion. I det ena fallet har vi en horisontell logik som innefattar ömsesidigt erkännande mellan olika identiteter; i det andra fallet en logik som handlar om kamp mot en antagonist.

Det paradoxala är att populistiska fundamentalister ansluter sig till denna antagonistiska logik, medan den liberala vänstern håller fast vid den logik som går ut på att erkänna skillnader. Medan liberalerna föredrar att lösa upp fiendskaper, har den populistiska konservativa gräsrotskampanjen övertagit den gamla vänsterradikala inriktningen på folklig mobilisering och kamp mot överklassens exploatering.

Denna oväntade omsvängning är bara en i en lång rad. I USA tycks demokraternas och republikanernas traditionella roller ha kastats om: bortsett från deras nya globala interventionism har republikanerna spenderat statliga pengar och på så vis genererat ett rekordstort budgetunderskott och de facto byggt en starkare federal stat.

Demokraterna, å andra sidan, driver en sträng finanspolitik som, under Clintons presidentperiod, eliminerade budgetunderskottet. Till och med på den socioekonomiska politikens känsliga område har demokraterna (i likhet med Blair) en nyliberal agenda som syftar till att avskaffa välfärdsstaten, sänka skatterna, privatisera och så vidare, medan Bush har föreslagit radikala åtgärder för att legalisera miljontals mexikanska arbetares status och förbättrat pensionärers tillgång till sjukvård.

Ett extremt exempel på den här sortens omkastning hittar man bland de beväpnade överlevnadsgrupperna. Även om deras ideologiska budskap är religiöst rasistiskt så påminner deras organisationsmetod (små olagliga grupper som bekämpar FBI och andra federala myndigheter) kusligt mycket om de svarta pantrarnas på 1960-talet.

Vi bör därför avvisa inte bara lättköpt liberalt förakt för populistiska fundamentalister (och, än värre, nedlåtande beklaganden över den manipulation de förmodas vara offer för), utan också själva villkoren för kulturkriget. Även om vänsterradikaler självklart stödjer den liberala ståndpunkten i sådana frågor som aborträtten, rasism och homofobi, så bör de aldrig glömma att det är den populistiska fundamentalisten, inte liberalen, som är deras allierade på längre sikt.

All sin ilska till trots är populisterna inte tillräckligt arga - inte tillräckligt radikala för att uppfatta kopplingen mellan kapitalismen och det moraliska förfall de sörjer. Minns Robert Borks ökända veklagan i sin bok Slouching towards Gomorrah (1996):

"Underhållningsindustrins sedefördärv tvingas inte på en ovillig amerikansk allmänhet. Efterfrågan på dekadans finns där. Detta faktum ursäktar inte dem som säljer sådant urartat material, lika lite som efterfrågan på crack ursäktar cracklangaren. Men vi måste komma ihåg att felet ligger hos oss själva, i den mänskliga naturen när den inte hindras av yttre krafter."

Bork genomför här en ideologisk kortslutning: i stället för att peka på den inneboende logiken i kapitalismen, som för att vidmakthålla sig själv hela tiden måste skapa nya behov, lägger han skulden för den konsumistiska "dekadansen" på "den mänskliga naturen", som, om den lämnas att klara sig själv, försjunker i lastbarhet, och som därför är i ständigt behov av övervakning och censur. "Idén att människor är av naturen rationella, moraliska varelser utan behov av starka yttre band har kullkastats av erfarenheten. Det finns en otålig, växande marknad för lastbarhet, och lönsamma industrier som ägnar sig åt att tillgodose behoven."

Ett sådant synsätt erbjuder emellertid en svårighet för de kalla krigarnas "moraliska" korståg mot kommunismen, eftersom de östeuropeiska kommunistregimerna störtades av en sammanslutning av konservatismens tre främsta antagonister: ungdomar, intellektuella ur 1960-talsgenerationen och arbetarna. Detta problem återkommer för att ansätta Bork: i sin bok berättar han för oss att han vid en konferens "hänvisade, ingalunda med uppskattning, till Michael Jacksons skrevgreppande framträdande under Super Bowl-sändningen. En annan panelmedlem informerade mig syrligt om att det var just viljan att få njuta av sådana manifestationer av amerikansk kultur som hade lett till att Berlinmuren föll. Det tycks vara ett argument så gott som något för att bygga upp muren igen." Bork är medveten om ironin i sin ståndpunkt, men dess djupare innebörd går honom uppenbarligen förbi.

Enligt Lacans definition på lyckad kommunikation får jag tillbaka från den andre mitt eget budskap i dess inverterade form, med vilket menas dess verkliga innebörd, den sanning om mig själv som jag hade trängt bort. Får dagens liberaler tillbaka från de konservativa populisterna sitt eget budskap i dess inverterade/sanna form? Med andra ord: Är konservativ populism ett symtom på liberal tolerans? Är bondlurken från Kansas som exploderar av vrede över liberal korruption just den figur som gör det möjligt för liberalen att möta sanningen bakom det egna hyckleriet? Kanske borde vi lära oss av den mest populära sången om Kansas och söka våra allierade någonstans på andra sidan regnbågen: bortanför de radikala liberalernas "regnbågskoalition" och enfrågestrider, bland dem som liberalerna ser som sin fiende.