Kan man försvara våldet i Irak?

Det irakiska motståndet mot USA:s ockupation är oväntat hårt och växer snabbt. Det genomförs mellan 50 och 100 attacker - om dagen. Överstelöjtnant Dave Bellons förklaring är att amerikanerna varit för mjuka. Han tycker att de ska sluta ställa irakierna frågor som "Vad har ni för behov? Vad har ni för känslomässiga behov?" Han är trött på "hela Oprah-grejen", säger han: "De vill veta vilken stam som styr och kunna säga "Jag är med er". Vi måste vara den goda styrande stammen."

Är den svenska attityden mindre fördomsfull och mer rättvisande? Knappast. I svensk debatt består motståndsrörelsen inte av annat än terrorister, saddamister, utländska jihadister, banditer eller bindgalna vildar. Och våldet dessa dagar i januari beskrivs som enbart syftande att stoppa valet - som om att hindra demokratin vore själva dess ändamål.

Den bild av Irak vi har på näthinnorna är kidnappningar av utlänningar, vidriga videoavrättningar utkablade från arabiska tv-kanaler och sekteristiskt våld. Men tvärtemot mediernas bild är det mesta av motståndsvåldet riktat mot själva ockupationsmakten och dess institutioner. Från den 17 januari, för att bara ta ett datum, kan man bland annat notera raketbeskjutning av amerikanska ställningar i och kring Falluja, bilbomb vid bro utanför Ramadi som drabbade en amerikansk konvoj och självmordsbilsprängning vid amerikansk postering i Qaim. Därtill sköts ett obemannat amerikanskt spionplan ned utanför Hit och två bomber förstörde vallokaler i Basra.

Kan man förstå våldet? Kan man rent av försvara det?

Varje död amerikansk soldat är en tragedi, men varför skulle det irakiska motståndet vara mindre legitimt än exempelvis det danska, norska eller franska under andra världskriget - motstånd som med självklar rätt har skrivits in i historieböckerna som rättfärdigt och hjältemodigt men som ingalunda skedde utan våld, blodspillan eller stora civila förluster. Den algeriska motståndsrörelsen var bitvis lika grym som den franska ockupationsmakten - den bokstavligen strimlade sina kolonialherrar i köttslamsor - och stämplades följaktligen, på den tiden, som "terrorister". Vem skulle i dag säga att vietnameserna inte hade rätt att skjuta ner amerikanska B 52:or?

Omkring 100 000 civila irakier har dött av direkt våld från ockupationsstyrkor; de sekteristiska excesserna till trots utövar det irakiska motståndet ändå ett våld som är långt mindre blint än ockupationsmaktens. Dessutom är ofta det mer groteska våldet ren provokationsverksamhet, det vill säga ockupationsmakten iscensätter attentat som de sen tillskriver motståndsrörelsen.

Oavsett om man var för eller emot USA:s angreppskrig, råder det i Sverige ett allmänt samförstånd om att USA måste stanna kvar i Irak, annars förvandlas landet till ett inferno av kaos och inbördeskrig. Denna uppfattning - som även är Vita husets - hyser såväl regeringen som den borgerliga oppositionen, vänsterpartiet och fredsrörelsen. Ingen tycks tänka tanken att ockupationen enbart ökar risken för inbördeskrig. I ett fritt Irak skulle det finnas ett realpolitiskt incitament för de stora befolkningsgrupperna att i första hand kompromissa med varandra.

Däremot riskerar det av USA orkestrerade valet - med dess orättvisa och orealistiska förutsättningar - att bidra till söndringen på det viset att shiagrupper och kurder ser möjligheten att erövra makt med stöd av utländska trupper. Och även om valet formellt skulle gå helt rätt till - vilket det inte kommer att göra antingen för att "olydiga provinser" inte får tillstånd att rösta eller inte kan på grund av alla bomber och granater - kommer valet att sakna någon större betydelse i praktiken. I Sydvietnam genomfördes det val 1967 och 1971. Detta hindrade på intet sätt antikrigsrörelsen i väst från att växa och radikaliseras; valen ägde ju rum under ockupation. Därmed var det uppenbart för alla att det inte var Sydvietnams folkvalda representanter som hade makten i landet utan USA.

En liknande bedömning är giltig för dagens Irak. Trots detta måste man naturligtvis respektera dem som taktiskt ser valet som en möjlighet att på något slags demokratisk väg kasta ut USA, på samma sätt som man måste förstå dem som ställer sig utanför valet.

Men samtidigt ska man inte underskatta risken för inbördeskrig. Historien uppvisar många exempel på att inbördeskrig brutit ut efter att en oc-kupationsmakt har tvingats dra sig tillbaka, som till exempel i Indien

1947-48 eller Afghanistan 1989. Men ingen uppfattar dessa tragedier som argument för att Storbritannien och Sovjet borde ha stannat kvar. Historien visar också att ockupationsmakter ofta medvetet har uppmuntrat splittringen enligt en söndra och härska-strategi. Det är precis det USA gör i dag, när de aktivt försöker etnifiera landet. Sprickan mellan shia och sunni i Irak är något som utländska makter exploaterat allt- sedan ottomanerna på 1500-talet. Den läks inte av fortsatt ockupation.

Och kanske överdriver media motsättningarna; det finns många rapporter som betonar en allmuslimsk enighet som överskrider etniska och religiösa tillhörigheter. Ett exempel är Iraks Patriotiska allians som försöker bilda en enhetsfront vars program grundar sig på fullständiga demokratiska rättigheter och som distanserar sig mot kidnappningar och mord på civila utlänningar.

Oförmågan att se eller erkänna relevansen för annars självklara historiska och principiella paralleller bottnar även i islamofobin. Antipatin mot islam finns i varierande grad på alla nivåer i det svenska samhället, från höger till vänster.

Vi västerlänningar hyser en oreflekterad tilltro till våra institutioner men känner enbart misstro mot de irakiska motståndsgrupperna. Men vilka är det egentligen som konkret bidrar till en säkrare värld? Är det vi som demonstrerar en stund inför ett hotande krig men genast efter krigsutbrottet accepterar kriget och ockupationen som ett fullbordat faktum bortom vårt inflytande? Är det den svenska regeringen och FN som av hänsyn till den stora makten tiger still och söker legalisera dess brott?

Eller är det motståndskrafterna i exempelvis Falluja som sätter käppar i hjulet på det amerikanska krigsmaskineriet och hindrar dess Never Ending World Tour att dra vidare från land till land? Syrien, Iran, Venezuela, Zimbawbe, Kuba och Nordkorea har fått uppskov tack vare irakierna.

De första protesterna mot

USA:s krig i Vietnam avfärdades som "Amerikahat" och som stöd för terrorism. Etablissemanget sökte kväsa dem med rumsrena organisationer utifrån parollen "Fred i Vietnam", man menade att ett amerikanskt uttåg skulle leda till total anarki. Parollen "USA ut ur Vietnam" var i början förbehållet extremvänstern, men FNL-rörelsen lyckades med ett lokalt baserat gräsrotsarbete vinna debatten, och i början av 70-talet omfattades parollen av samtliga svenska riksdagspartier, om än ytterst motvilligt av de borgerliga.

Just genom att jämföra med Vietnamkriget och svenska FNL-rörelsen kan vi vinna mer klarhet och faktiskt hopp. Det finns stora skillnader i världsläget och tron på socialismen - men också tankeväckande likheter. Även då var det i början svårt att engagera sig eftersom motståndet tycktes kaotiskt, splittrat och onödigt våldsamt.

Krigsopinionen har böljat fram och tillbaka. Först var de flesta emot USA:s invasion. När Bagdad och Saddam föll, blev många försiktigt positiva. I dag är det åter comme il faut att vara emot kriget, eftersom det inte gick så snabbt och snyggt som samvetet önskade. Däremot är det inte opportunt att ta ställning för motståndsrörelsens principiella rätt att ta till våld mot ockupationsmaktens personal, egendomar och institutioner. Men det kan inte vara vår sak att döma vad som är rätt eller fel metod i motståndskampen. Vi föredrar personligen civilt motstånd eller andra metoder men vi menar att man även måste respektera det väpnade motståndet.

Det är lätt att bli defaitistisk när världens största krigsmakt går emot en hel världsopinion. Men det finns mycket vi kan göra. Vi måste ställa regeringen till svars. Det är åter tid att inta gatorna. En internationell Iraktribunal har haft en första session även i Sverige - i stort sett ignorerad av massmedierna - men arbetet går vidare. Nu i februari bildas en Irakkommitté som bygger på individuellt medlemskap och solidaritetsarbete. Vi välkomnar det initiativet. I inbjudan formuleras tre preliminära krav: USA ut ur Irak - villkorslöst och omedelbart, ett fritt och självständigt Irak, stöd till motståndsrörelsen.

I rådande debattklimat är parollerna djupt provokativa och kommer ofelbart att stämplas som stöd för terror och urskillningslöst våld. Men några andra krav är inte möjliga att ställa, i alla fall inte om man menar allvar med ord som frihet, solidaritet och rättvisa.