Kriget mot knarket är en bluff

De som rättfärdigar Bushs och Blairs mordiska äventyr i Irak ser en "ljusning vid horisonten" i pseudohändelser i Mellanöstern, men verkliga händelser i Colombia belyser det universella draget i deras "mission".

Nyligen inträffade en fruktansvärd historia som, om den hade ansetts nyhetsmässig, förmodligen skulle ha skildrats som en tragedi vars offer "betalade kokainets pris med sitt blod". Det var så som Londontidningen The Observer beskrev Colombias lidande den 13 februari, och det perspektivet är typiskt för merparten av den amerikanska och europeiska pressen. En statssekreterare vid det brittiska utrikesdepartementet, Bill Rammell, försäkrade oss också om att alla Colombias bedrövelser beror på drogerna, och att Colombias "Oxfordutbildade" president, Alvaro Uribe, "försöker lägga band på rötägg inom armén", och dessutom att den brittiska regeringen är honom behjälplig i detta nobla värv. Syftet med Amerikas kolossala militära inblandning i Colombia, som går under beteckningen "Plan Colombia" och som kostar nästan lika mycket som de miljardsummor som spenderas i Irak och Israel, är enligt Rammell att "få bukt med knarkhandeln".

The Observer rapporterade att denne Rammell - som tycks vara utrikesdepartementets ansvarige tjänsteman för större delen av planeten - hade lyckats urskilja en moralisk fråga när det gällde Colombia. För de engelska välmenande klasserna, sade Busy Bill, borde det vara ett lika starkt socialt tabu att snorta kokain "som det var att dricka en flaska sydafrikanskt vin under apartheid". Busy Bill var nyligen i Pyongyang och talade om för nordkoreanerna att det helt enkelt inte vore rätt att de hade kärnvapen. Att hans egen regering är rustad till tänderna med kärnvapen var naturligtvis irrelevant.

Låt oss återvända till Colombia. Den 21 februari i år gick, enligt vittnen, soldater ur den colombianska arméns sjuttonde brigad in i fredsbyn i San Jose de Apartado, i nordvästra delen av landet. Byn har inga politiska förbindelser och den är internationellt känd och "beskyddad" av Inter-American Court of Human Rights. Enligt vittnesmål kidnappade och mördade soldaterna åtta civila, däribland tre små barn och en tonårsflicka, vilka hackades ihjäl med machetes. Bland dessa åtta fanns Luis Eduardo Guerra, fredsbyns ledare, hans livskamrat Bellanira och hans son Deiner. Guerra beundrades som en framstående humanitetsförkämpe och medlare. Sedan 1997 har hans folk drabbats av mer än 130 mord; ingen har dömts för något av morden.

På samma sätt som Bush och Blair är blodbesudlade i Irak är de det också i Colombia. Den colombianska militären och polisen har den värsta meritförteckningen i den västra hemisfären när det gäller mänskliga rättigheter. Att Uribes regering skulle vara det minsta bättre än sina föregångare och att droger ensamma är orsaken till mer än 20000 mord varje år är en fiktion som Washington och London sprider. Ingen betvivlar att FARC, den bondebaserade gerillagruppen, har handlat med kokain, men den överväldigande merparten av knarkhandeln och våldet i Colombia står staten och dess militära och paramilitära styrkor för, och dessa styrkor finansieras och utbildas, direkt och indirekt, av den amerikanska och brittiska regeringen.

Dessutom är frågan om kokainet en distraktion: knarket utgör konfliktens bränsle, inte dess orsak. Offren är sådana som Luis Eduardo Guerra och hans familj, och fackligt aktiva, lärare, förkämpar för jordreformer, ursprungsbefolknings- och bondeledare som kämpar för social och ekonomisk rättvisa och mänskliga rättigheter. I sin bok om brittisk utrikespolitik, Unpeople, skrev historikern Mark Curtis: "Kriget i Colombia handlar i grund och botten om kontrollen över resurserna i ett djupt ojämlikt samhälle: eliten, särskilt de stora jordägarna, kontrollerar det mesta av tillgångarna medan majoriteten av befolkningen lever i fattigdom. Statens grundläggande uppgift är att marginalisera de folkliga krafterna och se till så att Colombias resurser - i synnerhet oljan - förblir i rätta händer. [Den amerikanska och brittiska] strategin går ut på att stödja detta" "Kriget mot drogerna" är en täckmantel."

Dödsskvadroner med kopplingar till colombianska regeringar har varit så framgångsrika när det gällt att driva bort människor från deras gårdar att 76 procent av jorden nu kontrolleras av en elit bestående av mindre än tre procent av befolkningen. Med tanke på de nära kopplingarna mellan militären och de paramilitära styrkorna, säger Douglas Stokes vid Aberystwyth University, "går USA:s militära bistånd direkt till de största terrornätverken runtom i Colombia, vilka smugglar kokain till den amerikanska marknaden för att finansiera sina aktiviteter".

Blairregeringen vägrar, i likhet med andra europeiska regeringar som utsätts för påtryckningar av USA, att säga exakt var det mesta av det "drogrelaterade biståndet" till Colombia hamnar. "Vi tillhandahåller inte detaljer om hela biståndet", säger Bill Rammell, "och inte heller om specifika enheter som vi ger stöd till, för om vi gjorde det så skulle det kunna minska stödets effektivitet och eventuellt utsätta brittisk personal för fara." Vi förstår vad han menar. Hans föregångare, Keith Vaz, var mindre ängslig. "Vi bör ge så mycket stöd som möjligt till president Pastranas regering", sade han i januari 2000.

Läser man Amnestys rapporter om Pastranaregimens mordiska förbindelser så förstår man förvisso vad han menar. När det gäller Uribe påstår Blairregeringen i sin propaganda att denne på ett "imponerande" sätt har "pressat tillbaka brottsligheten och våldet". Vad de menar är att han har låtit den colombianska polisen, militären och de paramilitära styrkorna "pacificera" städerna, och på så vis fått delar av den colombianska medelklassen att känna sig tryggare. Ingen ser vad de gör utanför förorterna. Under Uribes första år vid makten förekom närmare 7000 politiska mord och "försvinnanden", värre än genomsnittet under Pastranas fyra år som president.

Rammell, som följer EU:s USA-inspirerade linje, propagerar för Uriberegimen, och utelämnar därvid en mängd fakta, som till exempel att samtliga kemikalier som används för att framställa kokain ur kokablad kommer från USA och Europa, och att betydande brittiska oljeinvesteringar och brott mot mänskliga rättigheter är två sidor av samma mynt. British Petroleum skyddas av den colombianska militären, och ett oljeledningsbolag som BP är delägare i står under utredning för rapporterade kopplingar till en ökänd armébrigad. Det statsunderstödda hotet i Colombia är av sådant slag att brittiska frivilligorganisationer, och deras colombianska samarbetspartners, ständigt befinner sig i riskzonen. "Vi uppmanar regelbundet den colombianska regeringen att stödja och skydda deras verksamhet", säger Busy Bill.

Bäva månde de som mördade Luis Eduardo Guerra och sju andra, inklusive barn.