Han skapar den tid som flytt

I berättelsen Den mendebile ur den rumänske författaren och litteraturhistorikern Mircea Cartarescus novellsamling Nostalgia från 1989 sällar sig en nyinflyttad outsider, den mendebile, till kvarterets bekymmerslösa barnaskara. Från att ha sysselsatt sig med tämligen makabra lekar (vad sägs om sjuåringar som drämmer spikar genom brösten på katter eller begraver levande fågelungar i skokartonger?) börjar gårdsbarnen så småningom acceptera och lyssna till den något lugnare ynglingen.

Efter att ha samlat barnen omkring sig börjar han berätta om något han kallar för sina ”teorier”. En av de bisarra teorierna går ut på att medlemmarna i barnaskaran har en exakt kopia av sig själva innanför skallbenet. Miniatyrmänniskan gör, säger och upplever precis samma saker som barnet i vars huvud den sitter. Och självklart är den himmel som barnen skådar bara skallbenet på ytterligare en större kopia, i vars skalle barnen själva lever som miniatyrmänniskor.

Vad Cartarescu här, liksom i resten av sitt författarskap, intresserar sig för är hur skrivandet förhåller sig till att det är ett förkroppsligande av en samling idéer. Kort sagt, en kropp av förnimmelser. Berättelsen om barnaskaran är en nedskriven dröm som den fiktive författaren återberättar för den skrivarcirkel han ingår i. Men detta blir intressant först när man påminner sig om det dubbla förhållandet hos den mendebiles teori – har berättelsen kommit från ”den lilla människan” i författarens huvud, så är naturligtvis också författaren bara en liten författare i huvudet på en större författare.

Cartarescus delvis självbiografiska trebandsverk Orbitór – varav de två första delarna, Vänster vinge och Kroppen föreligger i övertygande svensk översättning av Inger Johansson – kan också läsas enligt ett sådant dubbelt förhållande. Trilogin framstår som en inverterad odyssé, där huvudpersonen Mircea ska skriva fram födelsen av författaren Mircea, som i sin tur ska komma att skriva karaktären Mirceas berättelse ...

Att dra paralleller till Marcel Prousts stora romansvit är berättigat, men till skillnad från Proust är Cartarescu inte på spaning efter den tid som flytt. Han vill i stället skapa den. Berättelsen söker den yttersta gräns där det skapade och skapandet inte kan åtskiljas. I Vänster vinges avslutande kapitel uttrycks det hela något mer profetiskt: ”Guden är inte död, han är eller rättare sagt ska bli vårt varje ögonblick. Ty vi längtar alla efter att en gång få bli organ, körtlar, system och apparater i hans kropp, neuroner i hans talamus, spermier i hans pung eller bara kvarkar i hans materias avgrund. Och hela vår tillvaro är bara en projektion av vårt själv mot honom. Han är inte Den som är, utan så mycket mer Den som ska bli. Guden är inte död, utan har ännu inte fötts.”

Det är i detta gränsland, mellan det som varit och det som ska bli, som man finner den verkligt intressanta frågan som Cartarescus verk ställer till det samtida litterära samtalet. Hur ska litteraturen förhålla sig till de mänskliga förnimmelserna, till sina perceptioner? Kan, och i så fall, ska en självbiografi skapa eller återge en verklighetsframställning? Att mot bakgrund av detta föresätta sig att skriva en postdiktatorisk självbiografi skapar för litteraturhistorikern Cartarescu en lika problematisk som delikat situation.

Cartarescu ställs inför så väl politiska som konstnärliga dilemman. Man kan föreställa sig frestelsen att, likt David mot Goliat, gå i retroaktiv attack mot den rumänska diktaturen (vars censur åberopats emot Cartarescus debut Nostalgia). Men då inställer sig genast frågan om en litterär ”motattack” inte skulle vara ett uttryck för högfärd lika mycket som ett godtyckligt försök att beskriva de förnimmelser som man verkligen upplevt? Hur väl skulle det svara för andra rumäner som också upplevt diktaturen, men kanske på ett fullständigt annorlunda vis? Kort sagt, ska konsten uppvärderas på bekostnad av politiken, eller vice versa?

Cartarescus ”lösning” är att fullständigt rasera hierarkin mellan så väl konst och politik, som mellan fiktion och självbiografi. I dessa mellanrum bereder han i stället plats för de vildaste kopplingar mellan sina fragment. Beskrivningen av hur Warsawapaktens stridsvagnar rullar in i Tjeckoslovakien glider snart över i en noggrann redogörelse för hur soldatörons elektriska impulser glider över den ventrala snäckkärnan för att senare filtreras genom övre hjärnstammens övre komplexa olivar ...

Det finns inga preferenser i Cartarescus författarskap förutom skrivandet självt. Apokalyptiska motiv prioriteras inte framför mikroskopiska observationer. Skulle någon passage dröja kvar vid en kropp, ett maosoleum eller vad det än må vara – ja, då kan man räkna med att snart kastas in i ett frenetiskt beskrivande av kroppens cellvävnader eller slungas ut med en euforisk beskrivning av Guds allsmäktighet. Bara för att snart vara tillbaka i skrivandets kreativa våndor.

Orbitór blir punkten där skapandet och det redan skapade överlappar varandra. Den är det litterära verk som paradoxalt skapar den tid som flytt – det som varit men som fortfarande ska bli till. Cartarescu låter inte litteraturen träda i stället för det redan skapade (författarens upplevelser?). Det finns heller inga anspråk på att skapa något absolut (politisk historia?). Genom denna dubbla vägran att skilja mellan en konst för konstens skull och en politisk konst blir Orbitór både konst och politik i egen rätt.

I ljuset av detta framstår frågan om litteraturen ska konstruera eller rekonstruera förnimmelser som banal, och Cartarescus svar blir att den gör båda sakerna. Vare sig vi vill eller inte. Se bara hur berättarens försök att beskriva sin historiska hemstad fullständigt omöjliggör distinktionen mellan det skapade och det skapande, det upplevda och den som upplever: ”Bukarest [ ... ] vällde in över mig och trängde så djupt in i kroppen och hjärnan att jag just i tonåren föreställde mig det som en varelse av kött, sten, ryggmärgsvätska, vinkeljärn och urin, som bars upp av kotor och listverk, besjälades av statyer och fixa idéer, smälte maten med inälvor och värmecentraler, och hade gjort sig själv och mig till ett.”

För skrivandet av sin postdiktatoriska självbiografi finner Cartarescu en radikal litterär metod. Den låter skrivandet invadera det rum som uppstår i det omöjliga mötet mellan en politikens och historiens vilja till objektivitet och konstens anspråkslösa subjektivitet. Utan att på något vis hierarkisera förhållandet mellan konst och politik lyfter Cartarescu fram dess enda gemensamma princip: skillnadernas jämlikhet.