Det finns inga stora män

Innan Egyptens president Anwar Sadat reste till Jerusalem 1977 lät han meddela världen att han inte hade för avsikt att leva "bland pygméerna". Det var hårda ord mot pygméerna men det råder inget tvivel om vad uttalandet avslöjade om Sadat. Han ansåg att han var en stor man. Historien visar att han hade fel. Hans överenskommelse med Israels Menachem Begin i Camp David 1978 återgav Egypten kontroll över Sinaiöknen, men den låste fast Sadats nation i en kall fred och i nästan bankrutt isolering. Sadat kallades till slut "Farao", en beskrivning som han kanske skulle ha uppskattat om den inte hade skrikits ut av hans mördare just som de stormade hans militära tribun 1981.

Mellanöstern flödar naturligtvis över av kungar och diktatorer som kallas - eller gärna uppfattar sig själva som - stora män. Saddam Hussein ansåg att han var Stalin - ondska är, tyvärr, enligt vissa också en stor egenskap - medan George Bush den äldre ansåg att Saddam var Hitler. Den brittiske premiärministern Anthony Eden hävdade att Nasser, när denne nationaliserade Suezkanalen, var Nilens Mussolini (Mussolini var visserligen inte en stor man men han ansåg själv att han var det). När den hashemitiske kungen Hussein av Jordanien dog påstod Yassir Arafat att Hussein var Saladin, krigaren som drev bort korsfararna från Palestina. Men Hussein var på "vår" sida och när den modiga lilla kungen dog i cancer 1999 odödliggjordes han av president Clinton, som förklarade att Hussein "redan var i himlen", en bedrift som saknade motstycke till dess att påven Johannes Paulus II tog sig till samma ställe före sin begravning förra månaden.

Jag lyssnade på en hel del av den smörja som yttrades om denna hopplöst reaktionära påve när han höll på att dö, och läste många av de giftigheter som slungades mot honom några dagar senare. Jag håller med om många av de senare. Men han var den enda prominenta personen i världen - att ha "världsomspännande" betydelse är inte nödvändigtvis detsamma som att vara en stor man, men det hjälper - som motsatte sig president Bushs vansinniga invasion av Irak. Gång på gång och med orubblig fasthet fördömde han olagligheten i angreppet på Irak på ett sätt som ingen annan framträdande präst gjorde. Bra gjort, påven, minns jag att jag sade när det begav sig - och det skulle vara ogint av mig att glömma bort det nu. Men en stor man?

Sanningen är att vår värld tycks vara full av små män. Inte bara Sadats "pygméer". Khadaffi må vara en "statsman" i vår trotskistiske utrikesministers ögon - detta var alldeles innan det upptäcktes att den libyske diktatorn planerade att lönnmörda kronprins Abdullah av Saudiarabien - men var och en som på allvar kan föreslå att en gemensam israelisk-palestinsk stat ska heta Israeltina är uppenbarligen ett fall för männen i vita rockar. Detta väcker frågan: Finns det några stora män i Mellanöstern?

Och, finns det några stora män i världen i dag? Var - detta är en fråga som åtskilliga läsare har ställt till mig på senare tid - finns vår tids Churchill, Roosevelt, Truman, Eisenhower, Tito, Lloyd George, Woodrow Wilson, de Gaulle och Clemenceau?

Vårt nuvarande gäng av poserande presidenter och premiärministrar kommer inte i närheten. Bush kanske tror att han är Churchill - ni minns väl alla fördömanden av Chamberlains eftergiftspolitik 1938 som vi tvingades höra på innan vi invaderade Irak? - men i verkligheten kan han inte jämföra sig med sin pappa, än mindre med vår Winston. Bush den yngre ser ut som en tönt, samtidigt som hans vänner - Cheney, Rumsfeld, Wolfowitz och de andra - faktiskt ser skumma ut. Chirac skulle vilja vara en stor man men hans problem är att han är lätt att förlöjliga - se Frankrikes motsvarighet till docksatiren Spitting Image. Blair har ett värre problem. Han har blivit en parodi på sig själv. På grund av sin självrättfärdighet och sin egoism skulle Blair ha drabbats av min pappas definitiva avsnoppning av alla pretentiösa män: att han är en nolla. Och min pappa, bör jag tillägga, hade Churchills porträtt uppsatt ovanför öppna spisen i vardagsrummet.

Uppoffring har uppenbarligen något med saken att göra. Att bli mördad på grund av sina goda gärningar - företrädesvis när man "åstadkommer fred", även om många av dem som är engagerade i "freds"-projektet tycks ha ägnat mycket tid åt att föra krig - är helt klart en möjlig väg till storhet. Sadat har således en chans. Det har även Israels Yitzhak Rabin. Och även, till följd av sjukdom, kung Hussein och - i mer tea-tralisk form - den senaste påven, även om min mamma dog i samma sjukdom med mycket mindre drama och pomp. De som framgångsrikt bekämpar sina länders ockupanter får in en fot: de Gaulle än en gång, Tito igen, kanske Ho Chi Minh men tydligen inte algeriska FLN:s ledare och definitivt inte grabbarna i libanesiska Hizbollah. Och vi känner alla till hur Arafat gick från att vara superterrorist till superstatsman och tillbaka till superterrorist igen.

När det gäller Mellanöstern är jag faktiskt lite svag för president Khatami från Iran. En verkligt anständig, filosofisk och moraliskt god man som krossades av sina klerikala fienders politiska makt, som hade upprättats av ayatolla Khomeini. Khatamis "civila samhälle" blev aldrig verklighet; om det hade blommat upp hade han kunnat bli en stor man. I stället framstår hans liv som en tragedi bestående av vissnat hopp. Jag nämner Khomeini och jag befarar att vi måste foga honom till listan. Han levde lika fattigt som Gandhi, störtade en brutal diktatur och förändrade Mellanösterns historia. Att hans land nu är en nekrokrati - en regering som styrs av och för de döda - ändrar sorgligt nog inte på det.

Men detta väcker ytterligare en dyster fråga: Varför ska vi bara gå en eller två generationer bakåt? Varför stanna vid första världskriget? Var, skulle vi kunna fråga, finns vår tids hertig av Wellington och Napoleon, vår tids drottning Elizabeth, Rikard Lejonhjärta och, javisst, Saladin och Caesar och Djingis khan?

Konstigt nog innefattar listan över stora män oftast inte Gandhi, som jag tycker borde vara en självklar kandidat av alla de rätta orsakerna. Han var påtagligen en god man, en fredlig man, han befriade sitt land från ett imperialistiskt välde och han blev mördad.

Nelson Mandela skulle finnas med bland mina kandidater av alla de självklara anledningarna (hans protester mot Bush inte minst). Sjuksköterskan Edith Cavell - "patriotism är inte tillräckligt" - som sköts ihjäl av tyskarna i första världskriget, och Margaret Hassan, den enastående modiga och osjälviska hjälparbetare som slaktades i Irak, måste finnas med på min lista - vilket naturligtvis visar på att vi också måste fråga: Var är vår tids stora kvinnor? Rachel Corrie, skulle jag svara, den amerikanska unga kvinna som krossades av en israelisk bulldozer när hon försvarade palestinska hem i Gaza. Och vad sägs om Mordechai Vanunu, som avslöjade det israeliska kärnvapenprogrammet?

Och alla de oansenliga människorna - små människor, om man så vill - som gjorde vad de gjorde, till vilket pris som helst, inte för att de eftersträvade storhet utan för att de ansåg att det var det rätta att göra.

Översättning: Tor Wennerberg

Publicerad första gången i The Independent 16 april 2005. © The Independent.