Gapet växer

Jag hör på radion att Teknikföretagen vill sänka ingångslönerna. De unga har för höga anspråk.

Samma dag presenterar Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd en rapport om inkomstskillnaderna i Sverige. De har ökat i kraftigt sedan 1980-talet.

Realinkomsterna har visserligen stigit för de flesta, men en social förslumning slår samtidigt igenom i statistiken. Fler unga än tidigare har svårt att försörja sig. Det dröjer längre innan de får någon anställning, och de jobbar allt oftare deltid eller tillfälligt. En förklaring är längre studier, men många som fullbordat sina utbildningar har samma erfarenhet.

Därtill har tillskott som studiemedel och ersättningar från a-kassan lakats ur.

Värst är det för kvinnor som lever ensamma med sina barn. Andelen fattiga bland dem har nästan fördubblats sedan 1995.

Men det mest påtagliga är hur de översta bland de översta dragit ifrån, förklarar utredarna Ann-Kirsti Löfgren och Mats Larsson. En ynka procent rakade 1930 hem nästan fjorton procent av alla inkomster. Vid mitten av 1980-talet var deras andel nere i tre procent. Femton år senare la den översta hundradelen åter beslag på över en tiondel av alla inkomster.

Det ser likadant ut i många länder. I USA får man gå tillbaka hundra år för att hitta en lika skev fördelning som i dag.

”Orsakerna är ännu inte klarlagda”, skriver utredarna. Som om det hela vore ett mysterium. Kurvorna är svåra att rita in i den förutfattade bilden av ett kunskapssamhälle där ett välutbildat flertal drar ifrån en stackars efterbliven skara. Bland högavlönade specialister har nästan inget hänt. Deras inkomstandel har legat still sedan början av förra seklet.

Men den svindlande utvecklingen högre upp i hierarkin är inte underlig. Där hittar vi de storbolagsdirektörer och börsjobbare som toppar tidningarnas listor över dem som tjänar mest i Sverige.

På samma sätt i USA: mer än hälften av den översta hundradels procenten i inkomstrankningen utgörs av de högsta cheferna för de ledande börsbolagen.

Med fallskärmar och aktieoptioner svävar de iväg. Till och med i USA anser nu en överväldigande majoritet att det gått för långt (FT/Harris Poll 0804). I Tyskland kallar president Horst Köhler finansmarknaderna ”­monster”, och i Frankrike föreslår Sarkozy en ”­remoralisering" av kapitalismen.

Men skandaliseringen av snikna direktörer leder sällan någon vart. Förklaringen till ojämlikheten är inte sviktande moral. Girigheten i toppen är en produkt av ett överflöd av kapital, snarare än tvärtom.

Några hundra stora koncerner har monopoliserat världsekonomin. De hämtar bränsle och råvaror från avlägsna oljefält och gruvor, och de lejer ut alltmer av produktionen till underleverantörer i främmande länder. Men det mesta av vinsterna lägger de beslag på själva, eftersom de behärskar försäljningskanaler och finansiella flöden och med patent, varumärken och upphovsrätter skaffat sig ensamrätt till ny teknik och skapande arbete. I botten pressas anspråken ner, i toppen flödar kapitalen över.

Det går så långt att det luxuösa levernet blir en affärsmässig nödvändighet. Det ger prov på krediten, det drar till sig nya kapital att förvalta.

Digitala kommunikationer och containertrafik har gjort det lättare att flytta produktion till låglöneländer. Men det som kallas ”globalisering” är i grunden ett politiskt förlopp. Dagens utstuderade industriella kapitalism med planerad underbemanning, leveranser just-in-time och kårer av tillfälligt anställda tog form i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer ute på fabriksgolven. Det avgörande var i stället krossandet av fackföreningarna.

Ur folkliga bakslag reser sig så kurvorna över inkomstandelen för de översta bland de översta.

Det förnyade intresset för ojämlikheten har med konjunkturen att göra. I Östeuropa och i kustprovinserna i Kina är det brist på arbetskraft, vilket gjort det lättare för arbetarna att kräva högre löner och bättre arbetsvillkor. Exporten till de nya tillväxtländerna gör det samtidigt möjligt för anställda i vår del av världen och för råvaruproducerande länder i tredje världen att höja sina anspråk.

Men just som den stora massan ska få del av de goda tiderna är de goda tiderna förbi. Den finansiella överbyggnaden sjunker ner i sin svåraste kris sedan 1930-talet, och med klimathotet och knappheten på olja går en epok av bensinångande kapitalistisk tillväxt mot sitt slut.

Det drabbar inte bara Volvo. Dyrare transporter trasslar till de utsträckta produktionskedjorna, och kostnaderna för det energiintensiva jordbruket rusar iväg. Inflationen tar fart samtidigt som konjunkturen viker.

Då kan frågan om ojämlikheten avskrivas lika fort som den dök upp igen. För Dagens Nyheters ledarredaktörer har den aldrig varit aktuell. ”Sverige lider av en alltför sammanpressad lönestruktur”, skriver tidningen apropå rapporten om inkomsterna.

Storföretagen i USA fruktar krympande vinstmarginaler, men analytiker på Wall Street ger lugnande besked. Det går att höja priserna och pressa mer arbete ur färre underlydande utan att arbetarna som på 1970-talet sätter sig till motvärn. Idag är nämligen bara 7,5 procent av de privatanställda fackligt anslutna - mot 25 procent 1975. ”Ingen talar på allvar om att försöka jaga ifatt inflationen med hjälp av löneökningar”, förklarar Amitabh Arora vid storbanken Lehman Brothers för Financial Times. De som höll igen i de goda tiderna ska hålla igen också i dyrtiden.

Medan den översta hundradelen svävar iväg.