Ska vi skicka fler svenska soldater till USA:s krig?

Varför startade USA egentligen det krig som nu pågått i fyra år i Afghanistan? Och vad har svenska soldater i det kriget att göra?

Frågorna dyker upp när jag läser Steve Colls bok Ghost Wars, The Secret history of the CIA, Afghanistan and Bin Laden, from the Soviet invasion to September 10, som i april i år fick det amerikanska Pulitzerpriset för "non-fiction".

Det var under åren som Washington Posts chefkorrespondent i Sydostasien 1989-1992 som Coll började samla material om CIA och mujaheddin i Afghanistan. I augusti 2004 hoppade han av toppjobbet som vice chefredaktör för prestigetidningen Washington Post för att skriva böcker på heltid. I Ghost Wars Afghanistan finns, som i alla krig, få hjältar men desto fler som skor sig på kriget.

Afghanistankrigets i Sverige mest kände hjälte, Assmed Massoud, fick till exempel enligt Coll 200 000 dollar i månaden från CIA, som samtidigt gjorde sitt bästa för att hemlighålla Massouds inkomstbringande opiumhandel för europeisk press. Coll citerar CIA:s "contraterrorismexpert" Cofer Black, som på ett möte i CIA:s högkvarter i Langley flera år före 11/9 2001 förklarar att USA:s närvaro i Afghanistan är ett sätt att "förbereda slagfältet i det tredje världskriget". Här illustreras den klassiska USA-strategin, tillämpad både i Afghanistan och i Irak: att ha eller att ha haft båda sidor i en konflikt som mottagare av militärt och politiskt stöd.

Steve Coll visar hur USA skapade, finansierade och beväpnade den verkligt farliga delen av den terrorism man i dag säger sig behöva hela världens oreserverade stöd för att bekämpa, samtidigt som man ger stöd åt nya militanta galningar som man snart måste starta ett nytt krig för att bekämpa.

Utan oljan och gasen hade USA inte blandat sig i Centralasiens affärer på det massiva sätt som sker i dag. Coll beskriver USA:s långsiktiga stöd till Karimovs diktaturregim i det oljerika Uzbekistan, den regim som i maj vände vapnen mot fredliga demonstrationer och massakrerade uppemot 1 000 människor. Det är just i dessa dagar - när tusentals afghaner demonstrerar mot skändningar av Koranen i Guantánamo - en pikant detalj när Coll avslöjar hur CIA under kriget mot Sovjet 1979-

1989 spred tusentals exemplar av Koranen, inte bara i Afghanistan utan också i Uzbekistan.

Steve Colls bok om "spökkrigen" i Afghanistan är intressant också för oss i Sverige. Boken visar nämligen på ett utmärkt sätt vad svenska politiker borde ha vetat om det centralasiatiska getingboet innan svenska värnpliktiga skickades till detta "tredje världskrig".

Den svenska regeringen överväger nu att sända en ny och större militär styrka till Afghanistan. Det sker inte i FN:s regi, utan i USA:s och Natos. De nya svenska trupperna till Afghanistan ska sändas på begäran av USA:s hårt trängde försvarsminister Donald Rumsfeld, som försvarsminister Leni Björklund nyligen träffade i Washington. Som en del av den Natoledda "International Security Assistance Force", ISAF, har Sverige redan cirka 100 man i Kabul. Dessa trupper ska nu, enligt Natos talesman de Hoop Scheffer, utökas och "mer direkt samordnas med USA:s militära styrkor" på ungefär 12 000 man.

I riksdagens utrikesdebatt den 11 feb-ruari meddelade Laila Freivalds att regeringen "förbereder ... en insats tillsammans med de nordiska länderna och andra truppbidragare för att stärka säkerheten på landsbygden, bekämpa narkotikahandel och terrorism och underlätta återuppbyggnaden".

Det är märkligt att ingen i riksdagen redan då ställde frågor om denna nya svenska truppkontingent, eller protesterade mot att Sverige dras in djupare i vad som i praktiken är USA:s krig i Afghanistan.

Den region där USA vill att Sverige ska hjälpa till är en provins i norr som behärskas av den ökände krigsherren Dostum. Redan under sin tid som allierad med Sovjet på 1980-talet gjorde han sig skyldig till övergrepp på civila. Han utpekas som ansvarig för den så kallade containermassakern hösten 2001, då tusentals fångar mördades genom att packas levande i containrar. General Dostum är också "huvudleverantör" av afghaner till Guantánamolägret, där ca 500 "misstänkta terrorister" fortfarande torteras och kvarhålls i strid med internationell rätt. Både Dostum och De gröna baskrarnas amerikanska befäl i Afghanistan har anklagats för grova brott mot Genèvekonventionen under åren av krig och ockupation. Vittnesmålen om amerikansk tortyr av afghanska fångar är många.

Varken Dostums eller USA-truppernas övergrepp i Afghanistan har opartiskt undersökts och utretts, trots krav från humanitära organisationer. I stället utnämndes Dostum nyligen till en post som motsvarar ÖB i Afghanistan, på Rumsfelds initiativ. I sitt nya uppdrag blir svensk trupp vapenbröder och allierade med denne ökände krigsherre och opiumhandlare.

Det är en tidsfråga innan den förste svenske soldaten stupar i Afghanistan; ett land som ligger 600 mil från de gränser som den svenska krigsmakten fortfarande, enligt vår grundlag, är till för att försvara. Den svenske kontingentchefen Olle Schylander i Kabul "känner en olustkänsla för vad som kan hända härnäst". Det borde också regeringen göra. Att offra livet för den USA-tillsatta regimen i Afghanistan är inte populärt bland svenska värnpliktiga. Inte ens var tionde är överhuvudtaget intresserad av att ställa upp på utlandstjänst. För att rekrytera trupp till Afghanistan har Försvarsstaben därför gått ut med direkt vilseledande information, med idylliska bilder från ett fredligt Afghanistan. Man lovar också 4,6 gånger högre risktillägg än för FN-uppdraget i Libanon.

Sammanblandningen av humanitär hjälp, politisk propaganda och stridande förband, en idé som härrör från en amerikansk konsultfirma, strider mot alla tidigare principer för svenskt biståndsarbete. Arbetsuppgifterna beskrivs diffust som att "assistera interimsadministrationen med att utveckla framtida säkerhetsstrukturer, med rekonstruktion samt att identifiera och arrangera träning och andra assisterande uppgifter för framtida afghanska säkerhetsstyrkor".

I praktiken riskerar Sverige, för första gången i vår moderna historia, att dras in i ett folkrättsstridigt krig, utan FN-mandat, utan folkligt stöd och utan offentlig debatt.

Att på USA:s begäran nu "städa upp" i norra Afghanistan, är ett utomordentligt illa valt tillfälle att bryta Sveriges 200-åriga neutralitetspolitik. Steven Colls bok Ghost Wars vore en lika nyttig sommarläsning för lediga riksdagsmän som för okunniga tv-journalister, som brukar beskriva USA:s krig i Afghanistan som ett demokratiseringsprojekt.