J-P Sartre

År 1964 är Ulrik Nordelius och jag hos Jean– Paul Sartre i Paris.

Han har just publicerat Orden. Ulrik scoopar för Sveriges Radio. Jag för Aftonbladet.

Tror vi. Men knappt är vi inne i hans tvårummare på Boule Raspail förrän en nyckel hörs i låset och Simone de Beauvoir i turban kommer in från våningen bredvid.

– Inte för mycket nu, säger hon, tänk på Sartres hälsa.

– Inget fel på min hälsa, harklar Sartre. Tack.

På bordet framför honom står ett askfat fullt av gula Bastos.

– Majspapper, säger han. Hälsosamt. Men vad var frågorna?

Klockan 13.15 undrar Ulrik hur Orden (som sträcker sig i handling till 1938) ska avslutas. Och 14.45 säger Sartre:

– ...när jag såg min fulhet och kopplingen till våldet.

I detsamma rasslar dörrlåset igen. Simone de Beauvoir:

– Jag trodde jag sa att ni skulle tänka på Sartres hälsa.

– Det gör jag själv, säger Sartre och skruvar ner en majsgul Bastos i askfatet. Var det fler frågor?

Jag har satt en del frågetecken i hans Critique de la raison dialectique. Ska de rätas ut? Kommer en del 2?

– Bra, säger Sartre. Riktigt. Subjektet är inte längre vi. I tredje världen står en generation som fått röst av Frantz Fanon.

De koloniserade som betraktar oss. Och lär oss hur det är att vara betraktad. Om detta måste sägas...

Klockan är halv fyra. Från våningen bredvid hörs en dörr som öppnas. Ett turbanklätt överjag är på väg. Men vem tror längre att Sartre kommer att släppa oss?