…när katterna slutade äta döda möss

ag är ett Tjernobylvittne. Den händelse som var den mest ödesdigra på 1900-talet – trots de ohyggliga krig och revolutioner man också kommer att minnas detta århundrade för. Tjernobyl är först och främst en tidskatastrof. De radionuklider som spreds över vår jord kommer att leva kvar i femtio, hundra och två hundra tusen år. Sett i den enskilda människans perspektiv är de eviga.

Natten till den 26 april 1986. Över en enda natt förflyttades vi till en annan plats i historien. Någonstans högst upp fattades något slags beslut, det skrevs hemliga instruktioner, skickades upp helikoptrar i himlen och transporterades enorma mängder materiel på vägarna, medan vanliga människor väntade på besked och var rädda, man levde i en flora av rykten, men det allra viktigaste höll man tyst om: Vad var det egentligen som hade hänt? Man fann inga ord för de nya känslorna och inga känslor för de nya orden, men så småningom sjönk man in i en atmosfär av nytt tänkande. Det var fråga om en chockeffekt.

Jag sökte människan som hade utsatts för chocken. Rösterna trängde ibland fram som från en parallell värld, genom sömntillstånd eller yrande. Upplevelsen av Tjernobyl fick alla att börja filosofera. Vi blev filosofer. Återigen fylldes kyrkorna av folk. Av både troende och människor som nyss var ateister. Man sökte svar som varken fysiken eller matematiken kunde ge. Det hade skett en förskjutning i den tredimensionella världen, och man stötte aldrig mer på någon som vågade svära vid materialismens bibel. Evigheten hade blixtrat till. Tystnad hade brett ut sig bland filosofer och författare som drivits upp ur kulturens och traditionens invanda hjulspår.

Det intressantaste de första dagarna var inte samtal med forskare, ämbetsmän och guldgalonerade militärer utan med gamla jordbrukare. I deras tillvaro förekommer varken Tolstoj, Dostojevskij eller internet, men på något sätt rymdes den nya världsbilden i deras medvetande. Det var ofördärvat.

Det är troligt att vi alla snarare hade klarat av en atomkrigssituation, ett Hiroshima – det var i grund och botten en sådan vi hade förberetts på. Men nu hade katastrofen inträffat i ett ickemilitärt atomobjekt, trots att vi som barn av vår egen tid trodde på vad vi blivit itutade, nämligen att de sovjetiska kärnkraftverken var världens säkraste, man skulle rentav ha kunnat uppföra ett på Röda torget. ”Den militära atomen” – det var Hiroshima och Nagasaki, men den fredliga – det var glödlampan i varje hem. Då hade ännu ingen en aning om att den militära och den fredliga atomen är tvillingar, medbrottslingar. Vi blev klokare sedan, hela världen blev klokare, men först efter Tjernobyl. Som livs levande ”svarta lådor” registrerar vitryssarna i dag information för framtiden. För alla människor.

Mitt första besök i Zonen. Trädgårdarna stod i blom, det späda gräset glänste glatt i solen. Fåglarna kvittrade. Så invant och välbekant allting var … Samma jord, samma vatten, samma träd. Både formerna och dofterna är eviga, ingen är i stånd att förändra något här. Men redan första dagen blev jag tillsagd att inte plocka blommor, inte sätta mig ner på marken, inte dricka källvatten. I kvällningen såg jag några herdar som försökte vattna en koflock i en flod, men korna vända genast om vid vattenbrynet. På något sätt anade de faran. Man berättade att katterna slutat äta döda möss, det låg sådana överallt ute på fälten och gårdsplanerna. Döden lurade överallt, men det var en död av annat slag. Maskerad på ett nytt sätt. I en okänd skepnad.

Människan hade överrumplats, hon var oförberedd som biologisk art. Ögon, öron och fingrar dög inte längre, de kunde inte hjälpa till eftersom strålning inte syns, inte luktar och inte låter. Så länge vi har levat har vi haft krig eller förberett oss för krig ... Men så, plötsligt! Plötsligt hade fiendens ansikte förändrats. Gräset som mejats var dödsbringande, liksom den metade fisken. Det fångade villebrådet.

I Zonen och runtomkring Zonen ... Särskilt frapperande var de oändliga massorna av militär materiel. Soldater kom marscherande med skinande nya kpistar. Vem kunde man skjuta mot och vem behövde man försvara sig mot där? Mot fysikerna? Mot de osynliga partiklarna? Mot den förgiftade marken eller träden? Vid själva kraftverket var KGB i verksamhet. De var på jakt efter agenter och sabotörer, det gick rykten om att haveriet hade planerats av hemliga utländska spionorganisationer i syfte att underminera socialistlägret. Det gällde att se upp.

Denna krigsföreställning, denna krigskultur, rasade ihop mitt för ögonen på mig. Vi hade hamnat i en ogenomskinlig värld där det onda inte förklarar sig, inte röjer sig och inte vet av några lagar.

Jag såg den pre-tjernobylska människan förvandlas till den tjernobylska.

Jag hörde folk säga att brandmännen som släckte elden i atomkraftverket den första natten, och de som röjde upp efteråt, sysslade med något som liknade självmord. Röjarna arbetade ofta utan skyddsdräkt och det är inget tvivel om att de gav sig i väg till ställen där robotarna ”dött”. De hade undanhållits sanningen om vilka höga doser de fått i sig och de fann sig i det, och senare gladdes de dessutom åt de regeringsdiplom och medaljer som överräcktes till dem innan de dog. Av någon anledning har det med tiden fallit i glömska att de räddade sitt land. Räddade Europa. Försök bara för ett ögonblick att föreställa er hur det skulle ha sett ut om de andra tre reaktorerna hade exploderat.

De var den nya historiens hjältar. De jämförs med hjältarna från slagen om Stalingrad eller Waterloo, men det var inte bara sitt eget land de räddade – de räddade livet självt. De räddade det levandes tid.

Folk erinrade sig hur de åkt genom evakuerade byar där de ibland hade stött på ensamma gamlingar som inte velat ge sig av med de andra eller som återvänt från främmande trakter. På kvällarna var deras enda belysning ett stickbloss, de slog med lie, mejade med skära, högg ned träd och tillbad vilda djur och andar – som för två hundra år sedan, trots att det flög rymdskepp någonstans ovanför dem. Tiden hade bitit sig i svansen, början och slut hade för-

enats.

Tjernobyls hjältar har sitt monument. Det är den av människor uppförda sarkofag där atomelden begravts. En 1900-talspyramid.

På tjernobylsk jord är det synd om människan. Men än mer synd är det om djuren. Människan räddade bara sig själv och övergav alla andra; efter att hon gett sig av från byn kom soldater eller jägare och sköt djuren. Hundarna kom springande när de hörde människoröster. Katterna kom också. Och hästarna kunde inte för sitt liv fatta någonting. Oskyldiga vilda djur och fåglar – de dog utan ett ljud, vilket är så mycket otäckare. Indianerna i Mexiko och till och med människorna i det förkristna Rus bad djur och fåglar om förlåtelse för att de måste döda dem för födans skull. I forntidens Egypten hade ett djur rätt att anklaga människor för brott. I en papyrusrulle som man hittat i en pyramid står: ”Intet klagomål från tjuren finnes emot N.” Inför avfärden till dödsriket läste egyptierna en bön med följande ord: ”Jag har icke förgripit mig på någon varelse. Jag har icke berövat något djur vare sig säd eller gräs.”

När Jesus steg in i templet i Jerusalem fick han syn på offerdjur med blod strömmande ur de avskurna struparna. Då utropade han: ”Ni har förvandlat Guds hus till en rövarkula.” Han kunde ha tillfogat ”och till ett slakthus”. De hundratals djurkyrkogårdar som man lämnat efter sig i Zonen framstår för mig som avgudatempel av samma slag. Men åt vilken gud är de helgade? Åt vetenskapens och kunskapens gud eller åt eldens? I det avseendet överträffar Tjernobyl både Auschwitz och Kolyma. Överträffar Förintelsen. Stödd mot intet räcker det fram en hjälpande hand.

Jag minns en annan historia också. Berättaren var en gammal biodlare: ”När jag kom ut i trädgården på morgonen var det något som fattades, ett invant ljud. Inte ett bi syntes till .... Inte ett bi hördes! Va? Vad var det frågan om? Dagen därpå kom de inte heller flygande ... Sen fick vi besked om att det hade varit ett haveri på kärnkraftverket i närheten. Men länge visste vi ingenting alls. Bina visste – men inte vi.”

Ett annat exempel. Jag hade slagit mig i slang med några fiskare vid en flod. De mindes: ”Vi väntade oss att man skulle förklara i tv vad som hänt. Att man skulle tala om hur vi skulle skydda oss ... Titta bara på maskarna. Vanliga, enkla maskar. Dom hade grävt sej ner djupt ner i jorden, kanske en halvmeter eller meter ner. Det begrep inte vi. Vi grävde och grävde efter dom. Men inte en enda metmask hittade vi.”

Två katastrofer sammanföll: en social katastrof (inför våra ögon kollapsade Sovjetunionen, den väldiga socialistiska kontinenten sjönk i havet) och en kosmisk – Tjernobyl. Två globala explosioner. Den förstnämnda var närmare och begripligare för oss. Folks bekymmer gällde det dagliga brödet: Vad kan man köpa, vart kan man åka? Vad skall man tro på? Under vilka fanor skall man tåga, eller gäller det att man lär sig leva på egen hand, sitt eget liv? Tjernobyl däremot skulle man helst vilja glömma, eftersom det är en medvetandekatastrof. Om vi verkligen hade övervunnit Tjernobyl eller trängt till botten med alltsammans skulle vi ha funderat och skrivit mycket mer om saken.

Fortfarande använder vi oss av de gamla ordparen ”nära – fjärran” och ”vi – de”. Men vad innebär fjärran eller nära efter Tjernobyl när molnen därifrån redan efter tre dygn drev in över Afrika och Kina? Jordklotet visade sig vara så litet, det är inte alls detsamma som på Columbus tid. Inte ändlöst.

I stället för de vanliga tröstande orden säger läkaren i dag till den döendes hustru: ”Ni får inte vara i närheten av honom. Ni får inte kyssa honom. Inte smeka honom. Han är inte er älskade längre utan ett desaktiveringsobjekt.” Här överträffas till och med Shakespeare. Och den store Dante. Att krama eller inte krama – det är frågan. Att kyssa eller inte kyssa. En av min boks kvinnliga huvudpersoner gick, trots att hon var gravid, fram och kysste sin man och sedan stannade hon kvar hos honom tills han dog. Det kostade henne hälsan och deras lilla barns liv. Men hur väljer man mellan kärlek och död? Mellan det förflutna och ett okänt nu? Och vem dömer de hustrur och mödrar som inte satt hos sina döende män och söner?

Ödet är en enskild människas levnad, historien är allas vårt liv.

Svetlana Aleksijevitj, född 1948, lever och verkar i Minsk, men bor för närvarande i Göteborg. Hennes böcker är översatta till flera språk och på svenska finns bland annat Bön för Tjernobyl – framtidskrönika (Ordfront 1997) och Förförda av döden – ryska reportage (Ordfront 1998). År 1996 belönades hon med Svenska PEN-klubbens Tucholskypris.

Texten är något förkortad. Översättning från ryskan av Hans Björkegren.