Tänk om han hade blivit kung

Carl XVI Gustaf hade en pappa som skulle ha blivit kung om han inte hade dött i en flygolycka 1947. Denne arvprins är nästan helt okänd. Med Han som aldrig fick bli kung är Expressens kulturredaktör Per Svensson faktiskt den förste som tecknar Gustaf Adolf i helfigur.

Arvprinsen föddes 1906. Hans farfar var Gustaf V, farmor drottning Victoria, en tysk import som helst klädde sig i pickelhuva. Hans pappa, kronprinsen, skulle senare bli Gustaf VI Adolf. ”Mammy” Margareta förlorade han i fjorton års ålder.

”Prinsen utan egenskaper” lyder Svenssons sammanfattning. Gustaf Adolf är ”tomrummet i mitten”, nästan omöjlig att fästa på papper. Hur Svensson än letar finner han inga uppriktigt positiva omdömen; inte ens syskon och kusiner kan låtsas tycka om honom. Renons på charm, möjligen kort i huvudet. Idrottsman och scout, men först som sist officerare. En junker. En uniform.

Det tog fyra år innan minnesboken i samband med hans död blev klar. Uppgiften var nästan ogörlig. Inte bara på grund av att Gustaf Adolfs (o)personlighet trotsade all beskrivning, utan framför allt för att han i folkmun var ”Nasseprinsen”. Gift med ”Tyskan på slottet”.

Gustaf Adolfs enda uppgift var att gifta sig och säkra tronföljden. Han hämtade sin gemål i Coburg. Prinsessan Sibylla var dotter till hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha. Den tyska revolutionen 1918 hade visserligen avskaffat hertigdömena, men den lilla staden var som en gammal wilhelminsk göl och berömde sig själv som vara en ”nationalsocialistisk högborg”. Arbetarrörelsen var svag, här fanns inte som på Berlins gator några kommunister som slogs med brunskjortorna. Hertigen var aktiv i den militanta högerorganisationen i Stahlhelm. 1933 kunde Gustaf Adolfs svärfar titulera sig SA-Obergruppenführer. Efter kriget dömdes han för brott mot mänskligheten.

Gustaf Adolf och Sibylla förlovade sig 1932 och gratulerades med Hitlerhälsning. Strax senare satt Gustaf Adolf på hederstribunen i Berlin vid en manifestation mot Weimarrepubliken. I Sverige rasade arbetarrörelsen och liberalerna mot att den blivande statschefen lånade ut sig till antidemokratiska parader. Trycket var så stort att Gustaf V tvingades avstå från att bevista bröllopet.

Coburg rustade till bröllop genom att inleda veckan med en storartad nazistisk klang- och jubelfest med tal av Hitler. Flertalet nazisymboler plockades ner till bröllopsdagen, men Dagens Nyheters utsände tyckte ändå att det var ”lite för mycket hakkors över det hela”. Först var det, enligt lag, borgerlig vigsel. Vigselförrättare var borgmästare Franz Schwede, smyckad med stort järnkors. Dagen därpå var det kyrklig ceremoni med en kortegeväg kantad av män i naziuniform. Hitler och Göring skickade lyckönskningstelegram.

Socialdemokraterna bojkottade hyllningarna till brudparet när det anlände till Stockholm, men av det märktes inget då alla andra bjöd upp till festivitas. Gustaf Adolf installerade sig med sin hustru på Haga, där hon födde honom fyra sessor och en prins.

Äktenskapet skulle följas av flera tillfällen när de kungliga gav strålglans åt Tredje riket, så som olympiaden 1936. Gustaf V hedrade 1939 Göring med storkorset av svärdsorden med kedja, en sällsynt fin utmärkelse.

Det är en osockrad bild Per Svensson presenterar. Den nästan inkännande titeln döljer ett innehåll som kommer att väcka harm hos mången rojalist som säkert trott sig betala för en annan historia. Skildringen blir desto vassare av att författaren är en utmärkt stilist. Den är konventionellt men pedagogiskt disponerad från födsel till död, de större perspektiven ges lagom ofta konkretion på anekdotnivå. Bildmaterialet är väl snålt, och visst finns här enstaka faktafel (som att Ryssland hette Sovjet redan 1917), men det är njugg kritik.

I Sverige var nazismen en utpräglad överklassrörelse, den sipprade aldrig ner i de folkliga lagren. Detta, menar Svensson, berodde på att det nazistiska idégodset i stort sett redan var allmänt accepterat. Det är beklaglig analytisk blunder, lika grundfalsk som det vanligare, motsatta påståendet att nazismen aldrig fick fäste på grund av Sveriges förment ”uråldriga demokratiska traditioner”.

I stället står förklaringen att finna i socialdemokratin. Till skillnad från i Tyskland var SAP fortfarande ett parti som stod på arbetarklassens sida – samtidigt som man avstod från att utmana den ekonomiska makten. Jämfört med i Tyskland hade det privata näringslivet varken ekonomiska eller politiska incitament för en kontrarevolution. Under kriget lät samlingsregeringen den svenska exportindustrin (läs: Wallenberg) smörja och tjäna pengar på Tredje riket, samtidigt som man smekte Storbritannien med den andra handen.

Inte minst viktig var kohandeln mellan socialdemokratin och bondeförbundet 1933, vilken gjorde att nazismen inte hade något att hämta hos sin annars starkaste grupp: bönderna. Det må vara osagt hur medvetet detta Wigforss schackdrag var, men det går hur som helst inte att bygga en massrörelse enbart på överklassens frustration. Historien lär oss att radikal fördelningspolitik är bästa sättet att mota Lucifer i grind.

Det som utmärker boken är annars att Svensson betvingat sina förenklingsbehov som annars brukar styra honom till ofruktsamma och fördomsfulla om än gracilt formulerade tesdrivanden. Den här gången söker han komplexiteten. Det finns inga bevis för att Gustaf Adolf skulle ha varit en hängiven nazist, men han är prismat som belyser överklassens idévärld: konservatism, nationalism, militarism, antisemitism, antikommunism, elitism, rysskräck, pöbelförakt och inte minst antidemokrati. Allt detta är komponenter som man också finner i nazismen – och det har långt större betydelse än att Sveriges arvprins skakade hand med Hitler. Om kategorierna bara ska vara två – organiserad nazist eller inte – är det många mörkermän och -kvinnor som slipper undan.

Men visst fanns det ett slags hitlerism inom kungahuset. I en sen intervju för Vecko-Journalen sade Sibylla att de hade imponerats av att Hitler . Hon tillade: ”Vi var många som inte genast var klarsynta.”

Viktigt i sammanhanget är Svenssons diskussion om överklassens engagemang för Finland, allierad med Tyskland mot Sovjet. 1941 bad Gustaf Adolf sin farfar få bli frivillig vid finska fronten, men Gustaf V bad honom bokstavligen fara åt helvete. Till och med han förstod vad som faktiskt var politiskt möjligt i Sverige. Och så ville han inte förlora en tronarvinge.

Men det gjorde han i alla fall. Den 26 januari 1947 damp en DC3:a i marken på Kastrups flygplats. Det enda man kunde kratsa fram ur askan av de förkolnade liken var Gustaf Adolfs ordnar och medaljer.

De komprometterande uppgifterna Per Svensson har tagit fram är egentligen ingen prestation i den meningen att de har varit svåråtkomliga. På sätt och vis återuppväcker han bara en folklig kunskap som tigits ihjäl med åren. Boken skänker därför en skammens rodnad över kinderna på den ”oberoende och sanningssökande” journalistkår som – med ytterst få undantag – i alla tider avstått från att kritiskt granska kungahuset. Mest pinsam är boken kanske för oss historiker, som inte alltid förstår att ägna oss åt väsentligheter.

Viktigare biografier om de svenska kungligheterna än den här kan man knappast skriva. Tack vare Per Svenssons utmärkta arbete kan vi nu kräva att även huset Bernadotte och dess klasskamrater gör upp med sitt förflutna.