Khmererna från P4 har intagit Radiohuset

Sveriges Radio vill göra

mer P4 av P1. Sveriges Radio som kunskaps­företag håller därmed sakta på att erodera. Den slutsatsen kan man dra av den nya P1-tablån.

P4 har en viktig roll att fylla i public service, en roll som urholkats och försvagats på ett sanslöst sätt under många år. Men kan någon förklara poängen med att också P1 ska låta mer som P4?

Alla ser att det är så. De trogna P1-lyssnarna har sedan i höstas begripit att det är det här som håller på att ske.

Lyssnarna är inte mediespecialister eller omvärldsanalytiker. Men de har ändå intuitivt förstått vad som pågår, att det mesta av journalistiken i tidningar och tv världen över håller på att metrofieras, tunnas ut på sammanhang och eftertanke. Samtidigt har de själva kunnat höra hur P1 här hemma fram till nu försökt ta spjärn, kunnat hålla emot och erbjuda folkbildning, överraskande nya kunskaper och ett vuxet tilltal. Men snart är det slut med det.

Nu har khmererna från P4 erövrat huvudstaden och intagit Radiohuset. Det är för det mesta radiobyråkrater som sällan eller aldrig gjort egna program, och vars tidigare publicistiska insats som lokalradiochefer varit att exempelvis skicka ut dekret om att Elvis skulle spelas varje timme. De har levt i decennier på P4, utan resurser att kunna gräva och förklara samhällsfrågor och därför byggt sina liv på att göra billig, puttrig flödes-radio.

Nu är det deras människosyn som gäller. Nu ska det lallas och duttas.

I stället för Naturmorgon kunde man därför tidigt en lördag härförleden höra en före detta polis och barn-tv-programledare, Jonas Leksell, anslå tonen. Det var en vanlig människa som bara råkade sitta där: ”Jaja, då är det jag som säger välkommen till det nya och fräscha programmet”, sa han.

Programmet som heter Jonas val ska handla om relationer. ”Ja, det är en del tunga grejer, en del att reda ut”, suckade han.

Varvid lyssnaren undrade: Om han tycker det är så jobbigt, varför sitter han där då? Nu hölls snacket hjälpligt i gång med en så kallad side-kick, en medpratande psykolog som kunde reda ut de ”tunga grejerna”.

Man saknar redan Ylva Mårtens smittande röst som gav alla lust att lyssna på Föräldrarna. Nu har hennes kunskaper och kontaktnät slängts bort och det programmet lagts ned, bland annat för att bereda plats för polisen på lördagarna.

En side-kick har också Lindau i P1 haft. Det har nojsats och babblats mellan Jesper Lindau och hans bisittare. De usla skämten och ordvitsarna har haglat. Som lyssnare blir man generad, vet inte om man ska gömma sig under bordet eller stänga av.

Hur har Jesper Lindau kunnat bli så här speedad? Något har hänt med denne reflekterande och kunnige person, som sänkt sig två meter under sin egen nivå.

Det är P3 eller P4, inte P1. Varför i herrans namn ska det göras i P1?

Jo, de höga cheferna har bestämt att det behövs ett program kl 15 som kan suga in unga lyssnare till Studio Ett och nyheterna senare under eftermiddagen.

Men man kan befara att de gamla P1-lyssnarna i stället stänger av och att de unga P1-lyssnarna också gör det, eftersom de ju kommit till P1 för att de vill bli tagna på allvar.

Susanne Ljung leder det nya modeprogrammet Stil på ett begåvat sätt. Men det blir naturligtvis ofrånkomligt yta i stället för innehåll, och innehållet har fram till nu ­varit P1:s signum.

Man kan som Sisela Lindblom (Aftonbladet 7 feb) notera att P1 lägger ner det feministiska magasinet Gender och i stället satsar på Stil. Det är en bild av den avpolitisering och backlash i kvinnofrågan som ligger i tiden.

Jag har emellertid varit beredd att acceptera att P1 får ett modeprogram, om det som varit våra starka sidor, samhällsfrågorna och utrikesbevakningen, förblir intakta eller stärks.

Men att brassa i väg ett antal miljoner på att köpa upp livsstilsprogram, när vi som jobbar med samhällsfrågor och utrikes angelägenheter samtidigt trängs tillbaka, är en signal om att Sveriges Radio vill att vi ska vända oss bort från världen in i det privata. Det bygger på missuppfattningen att det blir public service-radio om var och en får sitt. Jag skulle gissa att beställarna ligger i startgroparna med Frimärksrutan, Fiskestunden och Motortimmen. Men det blir trivselradio, inte en radio i medborgarnas tjänst.

Det är symboliskt för den svaga kompetensen ”där uppe” att klimatfrågan saknas i P1:s tablå 2007.

Jag efterlyser inte ett program. Klimatfrågan ropar efter stora fria sändningsytor, att nya mötesplatser skapas i etern mellan de många motstridiga intressena – bilister som vill behålla sina suv-ar, den elintensiva industrin, bönder som vill odla energi-grödor, kärnkraftslobbyn som vädrar morgonluft och så vidare. Det är detta som borde vara public service, men det förstår inte cheferna.

Sveriges Radio missar också det som utmärker krea-tiv företagsamhet i andra branscher, att man ska utveckla och bli ännu bättre på det som man är bäst på.

I P1:s fall är det samhälle, utrikes och kultur. Vi är inte bäst på mode och kommer aldrig att bli det.

Utrikesmagasinet Konflikt på lördagar däremot har hållit världsklass. Just därför skulle det läggas ned, men nedläggningen har skjutits upp. Det är ändå tveksamt om programmet blir kvar, eftersom två av eldsjälarna, Mikael Olsson och Saam Kapadia, slängs ut senare i höst.

Ett nytt utrikesmagasin, Utblick världen, har startats. Det går på lördagar och är hörvärt, men består av repriser av redan sända reportage samma vecka.

Utrikesmaterialet i Studio Ett tycks vara på väg att pressas tillbaka, till förmån för direktsända ”fönster” från köpcentra och liknande i Malmö, Göteborg och Umeå. De har tillkommit enbart därför att cheferna där uppe gett order om att P1 ”måste synas”. Men människorna i Östra Nordstan och på andra sändningsplatser jäktar förbi, nästan ingen stannar och lyssnar. Det blir pinsamt.

Nu är det bråk i Radiohuset, förkunnade det av de nya cheferna beställda mediemagasinet Medierna i sin premiär den 3 februari, och man sa att man skulle förklara varför.

Men fort, fort, fort skulle det gå. Fyra inslag skulle hinnas med på en halvtimma. Man hann därför egentligen inte berätta mer än att några personer på radion inte mår så bra. Den utlovade förklaringen uteblev. Ett medieprogram som inte kan svara på frågan ”varför” behövs inte.

I förbifarten nämnde Medierna att Sveriges Television häromdagen gjorde sig av med det dubbla lager av chefer, ironiskt nog samma system i princip som Sveriges Radio nyligen börjat med.

Eva Hamilton, ny vd för SVT, motiverar beslutet att avskaffa de så kallade genrecheferna med att hon vill ha ett ”enklare rakare och mindre byråkratiskt ledarskap”, eftersom det är viktigt med en ledning där ”medarbetarna vet vilka deras chefer är”.

På fråga på hennes presskonferens från tidningen Resumé om SVT ska köpa mer från produktionsbolagen svarade Hamilton: ”Inte som självändamål eller som ideologisk riktning.”

De misstag som skett i tv-huset några hundra meter från oss är vi på radion på väg att göra om – att lägga ut produktion som självändamål och som ideologisk riktning.

En del medarbetare på Sveriges Radio vet nog vilka chefer de har, men var ligger ansvaret? Den nya organisationen har skapat ett slags sovjetiska plankommissioner, som utfärdar konstiga dekret högt uppifrån som ingen sedan vill ta ansvar för, en karusell av missförstånd, sammanträden där alla talar förbi varandra, papper som skickas fram och tillbaka utan att läsas, och en månads kö till företagsläkaren.

Är jag för alarmistisk om det som sker? Man kan naturligtvis hävda att P1 fortfarande går ut i etern och kan lyssnas på via den förträffliga webben, att det mesta är sig likt och mycket fortfarande är bra.

Men kombinationen av att man nu prioriterar trevlighet framför bildning, kändisar framför kunskap, yta framför innehåll, med att SR nu har ett hål på minst 100 miljoner i budgeten, gör att man inte kan vara nog alarmistisk.

För har man inte kunnat prioritera tidigare, hur ska samma osäkra ledning utan några starka publicister kunna klara detta under en ekonomisk kris?

Fotnot: Sveriges Radios vd Peter Örn svarar på artikeln i morgon.