Städdillet

”Städat hemma för 480 kr.” ”Anna, 38, vinnare.” ”Kolla om du är en vinnare på regeringens nya skatteavdrag.” Det går inte att ta miste på entusiasmen bland journalisterna över att pig-avdraget äntligen är i hamn. Den välmående medelklassen kan räkna hem ännu en seger. När det handlar om att subventionera dem som överlämnar så mycket som möjligt av vardagslivets sysslor åt någon annan är regeringen verkligen inte knusslig.

Intressant nog har den borgerliga regeringen valt den linje som på fyrtiotalet förlorade den ideologiska striden om barnbidraget. Då diskuterade man om det var bäst att ge stödet till familjerna in natura och på så sätt styra konsumtionen i planekonomisk anda eller om man skulle våga ge ett kontant bidrag, med risk för att pengarna användes för andra ändamål än de som den tidens sociala ingenjörer förespråkade. Kontantlinjen segrade och motiverades så här av Gustav Möller:

”Dessa arbetarkvinnor förstår bättre än andra hur de skall hushålla med pengar, så de skall ha kontanter. Och när det gäller allmänna barnbidrag skall de också få det kontant och det skall inte lämnas ut som några ryska uniformer.”

Det var då det. Nu ansluter sig en borgerlig regering till den linje som socialdemokraterna förkastade för sextio år sedan, nämligen att i detalj föreskriva vad familjerna bör konsumera för att komma i åtnjutande av ekonomiskt stöd från staten. Den enda skillnaden är att det nu handlar om ett avdrag, inte om ett bidrag. Vår tids ”ryska uniformer” heter hushållsnära tjänster. Den som beter sig som staten önskar och köper rätt typ av tjänster utförda på rätt ställe belönas från halvårsskiftet med ett skatteavdrag på upp till 50 000 om året per person, netto. Ett hushåll med två vuxna kan alltså sänka sin skatt med 100 000 om året genom att låta någon annan ta hand om det jordiska. Det motsvarar drygt åtta barnbidrag och är mer än vad många pensionärer har att leva på hela året.

Hur kom man fram till siffran 100 000? Det högsta rotavdraget (avdraget för reparation, ombyggnad eller tillbyggnad) var 10 500 kronor, och då handlade det inte om årliga avdrag utan om ett tidsbegränsat, tillfälligt avdrag. De som utnyttjat de svarta städtjänster som spelat en så stor roll i debatten köpte enligt Skatteverkets undersökning, citerad i lagrådsremissen, städning för i genomsnitt 3 700 kronor om året. Men 100 000? Jo, det är halva årskostnaden för ett hushåll som köper tolv timmars hjälp i veckan.

På sjuttiotalet kritiserade kvinnorörelsen den tidens avdrag för vad man kallade ”vård av frisk man i hemmet”. Nu införs, i jämställdhetens namn, avdrag för vård av friska mäns och kvinnors hem.

Gudi och Anders Borg behagliga och därmed avdragsgilla tjänster är noggrant uppräknade i lagrådsremissen. Dit hör städning, diskning och fönsterputsning, skötsel och underhåll av kläder, inklusive skoputsning, matlagning inklusive grillning i trädgården (!) men inte catering; trädgårdsskötsel som gräsklippning, krattning och rensning av ogräs men inte plantering, vissa typer av snöröjning, och så vidare. Tjänster som inte ingår är till exempel trädfällning och beskärning av träd, it-support, reparation av hushållsmaskiner och montering av möbler, det vill säga i stort sett just de arbeten som en någorlunda frisk äldre person kunde behöva hjälp med. Inte heller byggnads- och reparationsarbeten av den typ som omfattades av rotavdraget ingår, vilket är ganska uppseendeväckande eftersom just rot-avdraget har varit ett av mest använda argumenten i pigdebatten. (”Varför ska man få avdrag för att lägga in ett golv men inte för att dammsuga det?”) Principen för vad som får dras av är att det ska handla om ”enklare arbeten som inte kräver specialistkunskaper”. Med andra ord sådant som friska vuxna själva klarar av och barn mår bra av att så småningom lära sig.

Barn, ja. Jämställdhetsminister Nyamko Sabunis framtidsvision är att alla barnfamiljer ska tilldelas ett antal checkar för köp av hushållstjänster. Då är vi tillbaka till de in natura-bidrag som fyrtiotalets politiker var kloka nog att avvisa. De föräldrar som inte tycker att barn bör lära sig att det normala är att någon annan (i praktiken någon annan kvinna, från en annan klass och ofta nog med annan etnisk bakgrund) tar hand om familjens jordiska bestyr kan naturligtvis välja att inte använda de här checkarna. Men de kan inte välja att i stället använda pengarna till något annat. ”Vi har prioriterat att sänka skatterna, så får folk själva avgöra vad de vill använda pengarna till”, säger visserligen kulturministern i en intervju, men då handlar det om museibesök, inte om hushållstjänster.

De delar av lagrådsremissen där regeringen redogör för vad som är avdragsgillt och varför lämpar sig väl för högläsning. Det är en oemotståndligt komisk text – eller skulle vara det om inte världen utanför medelklassfamiljens hem såg ut som den gör. För när jag läser alla detaljföreskrifter om uppsättning av gardinstänger, putsning av skor och rensning av ogräs och de tolv timmars hjälp i veckan som två högavlönade makar kan tänkas behöva och som vi alla solidariskt ska bekosta, då är det andra bilder som envist dyker upp.

Minns ni Uppdrag gransknings program om städningen på svenska sjukhus? Kletiga golv, synliga dammtussar, snuskiga toaletter. Speciellt äcklig var en toalett på kvinnokliniken vid universitetssjukhuset i Lund. I ett senare program intervjuades en trött och sorgsen kvinna, naturligtvis invandrare, som bar ansvaret för den snuskiga toaletten. Hon hade enligt avtalet 36 sekunder (trettiosex SEKUNDER) på sig för att städa hela kvinnokliniken.

För att städa en trerumslägenhet krävs det enligt städföretaget Hemfrid, en av vinnarna på det nya skatteavdraget, mellan tre och fyra timmar.

Nog behöver det städas i landet Sverige. Men jag skulle vilja ha valfriheten att bestämma vilken städning mina skattepengar ska användas till.