Det var USA som bestämde

Gatustriderna mellan aktivister och polis i samband med EU-toppmötet i Göteborg för fem år sedan blev ett svårt nederlag för den nymornade svenska rörelsen för global rättvisa. Skuldfrågan tycktes redan från början klar. Medier och politiker slöt nära nog undantagslöst upp bakom polisen och lade hela ansvaret på våldsbenägna demonstranter.

Det visade sig senare att mediebilden varit falsk och politikerna felinformerade. Det hade i själva verket förekommit många exempel på oprovocerat våld från polisens sida, ett våld som kulminerade med att polisen för första gången i EU-toppmötenas historia sköt skarpt mot obeväpnade demonstranter.

Detta bekräftades också av den av regeringen tillsatta Göteborgskommittén. Under ledning av Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn kom utredningen fram till att polisen led av svåra organisationsproblem och var delansvarig för våldsexplosionen. Skälet till polisens agerande skulle ha varit rent klanteri, och med detta lät sig de flesta nöjas.

Men inte alla. Freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson accepterade inte inkompetensteorin och har därför ägnat de senaste åren åt att försöka ta reda på varför polisen egentligen agerade som den gjorde.

Som medlem i Attac ingick Abrahamsson i den samarbetsgrupp som genom samtal mellan polis, demonstrationsledningar och Göteborgs kommun skulle förebygga våld under toppmötet. Alla parter hade lovat varandra att inte agera utan att först informera samarbetsgruppen. Hur kom det sig då, undrar Abrahamsson, att polisen bröt överenskommelsen redan dagen innan EU-toppmötet startat genom att utan förvarning omringa och stänga in 650 aktivister i Hvitfeldtska skolan, där de mot avgift inkvarterats av kommunen? Förklaringen som gavs av kommenderingschefen Håkan Jaldung var att de instängda planerade en attack mot president George W Bush som just landat i Sverige och att det fanns mängder av vapen på skolan. Detta visade sig vara fel, man hittade inte ett enda vapen och inga brottslingar. Men insatsen fick, vilket inte minst Göteborgskommittén konstaterar, även fredligt sinnade demonstranter att tappa förtroende för polisen, och en våldsspiral att starta.

Lika märkligt är polisens beteende under resten av toppmötet. Man ringade vid flera tillfällen in stora grupper fredliga demonstranter under förevändning att man letade efter terrorister, men inga sådana hittades. Man lät till och med nationella insatsstyrkan slå till brutalt mot sovande aktivister i Schillerska gymnasiet. Men några terrorister hittade man inte där heller.

Polisens agerande drabbade bokstavligen tusentals oskyldiga människor som frihetsberövades, kränktes eller misshandlades. Den lilla grupp aktivister som rest till Göteborg i förhoppning om att få slåss jublade naturligtvis över polisens brutalitet.

Varför gjorde polisen så här? Efter 100 djupintervjuer med allt från aktivister till poliser, politiker och underrättelsekällor ger Hans Abrahamsson ett sensationellt svar. Göteborgspolisen styrdes av information som den fick från den militära underrättelsetjänsten, som i sin tur hade täta, informella kontakter med sin amerikanska motsvarighet.

Att Pentagon faktiskt var direkt inblandat bekräftas när Abrahamsson tar sig ända till La Paz i Bolivia för att tala med den amerikanske ambassadtjänsteman som 2001 ansvarade för president Bushs säkerhet under besöket i Göteborg.

Det var alltså inte Göteborgspolisen som bestämde i Göteborg, utan den svenska militären och ytterst Pentagon. På så vis försågs Göteborgspolisen med felaktig information. Resultatet blev att Hvitfeldtska skolan omringades helt oprovocerat i samma stund som USA:s president landade i Göteborg. Kravaller utbröt, vilket minimerade risken att George W Bush skulle behöva utsättas för några politiska aktioner. Faktum är att han under sitt besök inte såg en enda demonstrant.

Att den amerikanska militären kunde påverka vad som hände i Göteborg är inte så märkligt som det låter. Abrahamsson beskriver utförligt hur det under kalla kriget växte fram starka informella nätverk mellan Sveriges och andra västländers militära underrättelsetjänster, och dessa kontakter har bestått. Efter WTO-protesterna i Seattle 1999 upplevde USA:s underrättelsetjänst att ett nytt hot växt fram. Den världsomspännande rörelsen för rättvis globalisering bedömdes liksom tidigare freds- och miljörörelsen vara en antikapitalistisk kraft som måste bekämpas.

Detta är vad som hände på gatorna i Göteborg 2001. Politiskt intresserade medborgare attackerades indirekt av en amerikansk militär underrättelsetjänst som bekämpat alla typer av vänsteraktivism ända sedan 1940-talet. Via sin svenska motsvarighet och med Göteborgspolisen som redskap lyckades man skydda Bush och avskräckte på köpet svenskarna från att aktivera sig politiskt. Mission accomplished.

Alla som reste ledsna från Göteborg bör läsa Hans Abrahamssons bok. Den kan, tror jag, lindra det självförakt som ofta växer fram hos den som utsatts för svåra förödmjukelser.

Det var inte aktivisternas fel att det gick som det gick i Göteborg. Det kunde inte ha slutat på annat sätt än det gjorde.